söndag 31 oktober 2010
Vecka 27
Magen i vecka 27, veckan då det vände, från att ha varit lätt att vara gravid till att det blev tungt att vara gravid. Bilden är så suddig så jag tyckte inte jag behövde ytterligare oidentifiering av mina anletsdrag.
Verkligheten vs Fröken Märkvärdig 1-0
Nyss hemkommen efter att ha spenderat tid med pappan till bebis. Vi har inte setts på en månad. Och i enlighet med att tiden tenderar att släta över, läka sår och invagga oss i glömska så hade jag ju glömt bort exakt HUR energikrävande vårt umgänge är. Jag hade nästan längtat lite efter honom. Inom 12 timmar hade verkligheten kommit ikapp och våra världar hade hunnit kollidera ett antal gånger och jag längtade bara efter att åka därifrån. Jag börjar fundera på om jag verkligen VILL att han ska umgås med bebis och vara en influens i dens liv. Jag vill INTE att han ska förmedla sin livsinställning och sina värderingar och sina attityder! Rädd för det.
Det är svårt det där. Vill inte stå i vägen för umgänge pappa-barn och från vissa håll får man rådet att verkligen se till att involvera pappan, om inte annat så för möjlighet till avlastning etc. Å andra sidan så vet jag inte hur jag ska hantera att lämna över till pappan som jag inte litar på, varken vad gäller konkret ansvarstagande eller syn på barnuppfostran. Att det är lätt att vara efterklok behöver ingen tala om för mig, inte heller att det hade varit lättare att ha valt en rättare far till mitt barn, allt det där förstår jag själv. Nu är läget som det är och det är trixet med den befintliga situationen som behöver lösas. Men hur???
Vill tacka för kommentarer på inlägg! Det blir jag mycket glad för och det är alltid lika roligt och välkommet! Och det gläder när man kan finna varandra i ungefär samma situation och finna att man icke är så ensam som man stundom kan känna sig...
När jag kom hem hade frysen pajat också. Frysen vs Fröken Märkvärdig 1-0. Allt hade tinat. Det var vatten på golvet. Och jag som hade bunkrat med matlådor och grejer inför stundande fattigare tider! :( Så, nu ska jag tillbringa resten av dagen med att tillaga det som räddas kan och hoppas att bebis har god aptit de kommande dagarna...
Det är svårt det där. Vill inte stå i vägen för umgänge pappa-barn och från vissa håll får man rådet att verkligen se till att involvera pappan, om inte annat så för möjlighet till avlastning etc. Å andra sidan så vet jag inte hur jag ska hantera att lämna över till pappan som jag inte litar på, varken vad gäller konkret ansvarstagande eller syn på barnuppfostran. Att det är lätt att vara efterklok behöver ingen tala om för mig, inte heller att det hade varit lättare att ha valt en rättare far till mitt barn, allt det där förstår jag själv. Nu är läget som det är och det är trixet med den befintliga situationen som behöver lösas. Men hur???
Vill tacka för kommentarer på inlägg! Det blir jag mycket glad för och det är alltid lika roligt och välkommet! Och det gläder när man kan finna varandra i ungefär samma situation och finna att man icke är så ensam som man stundom kan känna sig...
När jag kom hem hade frysen pajat också. Frysen vs Fröken Märkvärdig 1-0. Allt hade tinat. Det var vatten på golvet. Och jag som hade bunkrat med matlådor och grejer inför stundande fattigare tider! :( Så, nu ska jag tillbringa resten av dagen med att tillaga det som räddas kan och hoppas att bebis har god aptit de kommande dagarna...
torsdag 28 oktober 2010
En tjockis klagan
Jag befinner mig i en kroppskris. Jag är så trött på det nu, att vara tjock och otymplig och att ha en mage som krånglar och att alltid vara täppt i näsan och att inte kunna sova på mage som är den bekvämaste sovställningen. Lyxproblem egentligen, för jag har faktiskt knappt känt mig otymplig alls förrän den här veckan. Men nu har det ju slagit till ordentligt. Det känns som jag ska kvävas när jag sitter ner. Och så kan jag bli yr när jag ligger på rygg. Och jag får panik när jag sitter på toaletten för då liksom vilar magen på låren och det känns fruktansvärt obehagligt. Är det så här överviktiga har det, fast jämt??
Jag måste frusta högt när jag ska sätta mig i bilen och jämrar mig och stönar när jag ska resa mig från soffan. Nu ska jag städa bilen för det var det enda jag inte hann igår och vi får väl se hur det går när jag ska krypa runt och skura och dammsuga dubbelvikt i det där lilla utrymmet. Tur att huset är i avsaknad av grannar, ingen kan höra mig skrika. Nog fan är det lättare att bli pappa. Men kanske inte lika karaktärsutvecklande. Nu är det bara 13 veckor kvar... Gode gud.
Och känslorna utanpå kroppen sen. Rena terapin för ett kontrollfreak som jag. Inte lika lätt att visa upp en samlad fasad. Jag gråter av musik, böcker, främmande människors dödsannonser, när jag tänker på att min hund ska dö en dag, you name it. Och inte minst när jag tar mig tid att tycka SYND om mig själv :)
Jag undrar också om jag har blivit laktosintolerant på kuppen. Tycker mig se samband mellan tallriken med yoghurt till frukost och förmiddagar på toaletten. Jämfört med dagar som idag då jag avstod från yoghurten i studiesyfte och kanske därför kunnat göra annat den här förmiddagen. Det som däremot fungerar bra är godis i alla former, samt apelsiner, clementiner, satsumas... :) Vad gör man om man är gravid när det inte är citrusfruktsäsong??
Jag måste frusta högt när jag ska sätta mig i bilen och jämrar mig och stönar när jag ska resa mig från soffan. Nu ska jag städa bilen för det var det enda jag inte hann igår och vi får väl se hur det går när jag ska krypa runt och skura och dammsuga dubbelvikt i det där lilla utrymmet. Tur att huset är i avsaknad av grannar, ingen kan höra mig skrika. Nog fan är det lättare att bli pappa. Men kanske inte lika karaktärsutvecklande. Nu är det bara 13 veckor kvar... Gode gud.
Och känslorna utanpå kroppen sen. Rena terapin för ett kontrollfreak som jag. Inte lika lätt att visa upp en samlad fasad. Jag gråter av musik, böcker, främmande människors dödsannonser, när jag tänker på att min hund ska dö en dag, you name it. Och inte minst när jag tar mig tid att tycka SYND om mig själv :)
Jag undrar också om jag har blivit laktosintolerant på kuppen. Tycker mig se samband mellan tallriken med yoghurt till frukost och förmiddagar på toaletten. Jämfört med dagar som idag då jag avstod från yoghurten i studiesyfte och kanske därför kunnat göra annat den här förmiddagen. Det som däremot fungerar bra är godis i alla former, samt apelsiner, clementiner, satsumas... :) Vad gör man om man är gravid när det inte är citrusfruktsäsong??
onsdag 27 oktober 2010
Barnuppfostran, ambitioner och soffmodet
Idag är en riktigt kulen höstdag med mörkgrå himmel. Har massa fix att ta tag i som huspassare idag. Passar ju förutom pappas hus även mammas lägenhet och ska åka och sköta även den och dess inneboende krukväxter idag. Förutom det borde jag städa huset och även bilen. Vi får se vad resultatet av dessa ambitioner blir, det visar sig innan läggdags ialla fall.
Det var fint att träffa min gudson och hans familj igår. Hans mamma är min gamla vän från högstadiet och hon är så himla vettig. Ofta när jag hälsar på folk med barn så går jag utmattad och trött därifrån med en känsla av att inte ha lyckats nå fram eller ha etablerat någon slags kontakt överhuvudtaget. Ofta dominerar barnen umgänget så att det blir omöjligt för de vuxna att överhuvudtaget föra en normal konversation. Barn kan faktiskt åtminstone efter en viss ålder få börja lära sig att visa hänsyn, att prata en i taget och att man inte kan avbryta när andra pratar. Jag och min väninna kunde prata, barnen pysslade med sitt och vi pratade och lekte med dom mellan varven. Mycket trevligt. Ofta är det som att barn får skrika och överrösta all andra helt ohämmat och ingen säger till dom?! Jag tycker det är ofattbart.
Min väninna lugnade mig rätt rejält vad gäller mina nojor över barnuppfostran och min rädsla för att misslyckas med att vara förälder så nu känns det som att det praktiskt taget inte kan gå fel :) Jag presentade barnen med varsin uppsättning självlysande vampyrtänder, finfina, skulle vilja ha egna, samt ett memoryspel som vi spelade och jag vann :) Annars brukar barnhjärnor vara himla finurliga på just memory, tror dom har bra fokus i den åldern och är inte fulla av sidospår och distraktionsmoment som en äldre och mer förfallen variant.
Det pågår nån slags variant av gravidmodeblogg hos Bulan & Jag så jag tänkte kontra med att visa hur jag tolkar just soffmodet. När man har fått peta av sig jeansen eller tajtsen och svälla ut i sin fulla prakt efter en dag som gravid kan man till exempel se ut så här:
Det var fint att träffa min gudson och hans familj igår. Hans mamma är min gamla vän från högstadiet och hon är så himla vettig. Ofta när jag hälsar på folk med barn så går jag utmattad och trött därifrån med en känsla av att inte ha lyckats nå fram eller ha etablerat någon slags kontakt överhuvudtaget. Ofta dominerar barnen umgänget så att det blir omöjligt för de vuxna att överhuvudtaget föra en normal konversation. Barn kan faktiskt åtminstone efter en viss ålder få börja lära sig att visa hänsyn, att prata en i taget och att man inte kan avbryta när andra pratar. Jag och min väninna kunde prata, barnen pysslade med sitt och vi pratade och lekte med dom mellan varven. Mycket trevligt. Ofta är det som att barn får skrika och överrösta all andra helt ohämmat och ingen säger till dom?! Jag tycker det är ofattbart.
Min väninna lugnade mig rätt rejält vad gäller mina nojor över barnuppfostran och min rädsla för att misslyckas med att vara förälder så nu känns det som att det praktiskt taget inte kan gå fel :) Jag presentade barnen med varsin uppsättning självlysande vampyrtänder, finfina, skulle vilja ha egna, samt ett memoryspel som vi spelade och jag vann :) Annars brukar barnhjärnor vara himla finurliga på just memory, tror dom har bra fokus i den åldern och är inte fulla av sidospår och distraktionsmoment som en äldre och mer förfallen variant.
Det pågår nån slags variant av gravidmodeblogg hos Bulan & Jag så jag tänkte kontra med att visa hur jag tolkar just soffmodet. När man har fått peta av sig jeansen eller tajtsen och svälla ut i sin fulla prakt efter en dag som gravid kan man till exempel se ut så här:
Linne, mysbyxor och uppknäppt hoodie som INTE sitter åt! :) (samt en glimt av det nyvunna bystmåttet, upp två storlekar i ett nafs)
tisdag 26 oktober 2010
Fröken märkvärdig
...ska man vara korrekt så är det ju uppföljaren till boktipset i föregående inlägg som jag lånat bloggtiteln av. Har man inte läst dessa båda storverk tidigare så rekommenderas de verkligen!
Vilket nojigt vrak! Inte utan att man känner igen sig :)
Idag ska jag åka och hälsa på min gudson. Vi ses ungefär en gång om året trots inte så långt avstånd och jämt svär jag att jag ska bli bättre. (är det kanske så det är att vara frånvarande pappa??) Nu har han tydligen börjat skolan! "Herregud, har han fått mustasch också?" frågade jag hans mor tillika min väninna. Vi får väl se.
måndag 25 oktober 2010
Blå
Ibland kan det bara komma en fet overklighetskänsla över mig. Det gjorde det nu ikväll, när jag stod i duschen. Händer det här? Är det verkligen JAG som ska få ett BARN?? Är det verkligen MIN kropp som har antagit dessa hiskliga proportioner och ska jag verkligen bli någons MAMMA för resten av livet? Och INGET är så som jag tänkte mig att det skulle vara i den alltid VÄLDIGT avlägsna framtid som jag föreställde mig då jag eventuellt skulle börja tänka på att vilja ha ett barn. Det skulle ju vara tillsammans med någon, en själsfrände, en underbar man som jag skulle ha ett underbart förhållande med. Vi skulle vara säkra på vår sak och vara inneslutna i en tjock kokong av kärlek och ömsesidig förståelse och framtidstro.
Och det här förhållandet i sin tur fanns också alltid i en framtid som låg långt bort utom räckhåll. Utom en gång, i mitt förra förhållande, med honom jag hade bestämt mig för, han som skulle få min framtid. Som jag VILLE lämna allt annat med och för och som jag valde och VILLE gå in i allt det där stora med. Sen blev det trassel. Och jag önskar ännu att det hade fungerat, han har ett bo i mitt hjärta och att säga att jag bearbetat färdigt den relationen är en lögn. Han är inte pappan till mitt barn men jag önskar ofta att han vore det.
Det är så lätt att göra sig föreställningar om saker och de hindrar så ofta livet i dess framfart. Det blir så mycket jobbigare att möta verkligheten och ta den för vad den är när man har förutfattade meningar om hur det egentligen borde gå till. Man måste ideligen möblera om i sin föreställningsvärld och förhålla sig till saker igen och igen. Eller så blir man blind och ser inte för man kan inte se förbi sina egna förväntningar.
Som det här med ensam mamma. Det är ett epitet som jag aldrig trodde att jag skulle behöva förlika mig med. Något jag aldrig trodde att jag skulle bli, något som hände andra, mindre nogräknade personer. En situation jag aldrig hade kunnat föreställa mig att jag skulle hamna i. När jag sa det här till min storebror sa han: "Men du har kanske aldrig kunnat se dig själv som en som lever med samma person för resten av livet heller?" Och det är ju helt sant.
Något som alltid skrämt mig är den där förutsägbara trygga kontinuiteten. Jag har aldrig längtat efter ett huslån och en villa att renovera och släktmiddagar och att smälta in i den där mallen av tillhörighet och vanlighet. Jag är rädd för stagnation, jag tilltalas av dynamik. Dock med lagom inslag av trygghet. Så med utgångspunkt från det borde väl egentligen ensam mamma rollen inte förvåna mig så mycket. Men i många år var jag säker på att jag inte ville ha barn. Alls.
Jag vill så klart ha bebisen i magen! För jag har själv valt att behålla den trots att pappan var emot och trots allt annat. Jag vet att det måste finnas lycka och samhörighet för oss någonstans och jag kommer älska bebis så mycket så den blir trött. I kväll är jag lite ledsen och vilsen....
Och det här förhållandet i sin tur fanns också alltid i en framtid som låg långt bort utom räckhåll. Utom en gång, i mitt förra förhållande, med honom jag hade bestämt mig för, han som skulle få min framtid. Som jag VILLE lämna allt annat med och för och som jag valde och VILLE gå in i allt det där stora med. Sen blev det trassel. Och jag önskar ännu att det hade fungerat, han har ett bo i mitt hjärta och att säga att jag bearbetat färdigt den relationen är en lögn. Han är inte pappan till mitt barn men jag önskar ofta att han vore det.
Det är så lätt att göra sig föreställningar om saker och de hindrar så ofta livet i dess framfart. Det blir så mycket jobbigare att möta verkligheten och ta den för vad den är när man har förutfattade meningar om hur det egentligen borde gå till. Man måste ideligen möblera om i sin föreställningsvärld och förhålla sig till saker igen och igen. Eller så blir man blind och ser inte för man kan inte se förbi sina egna förväntningar.
Som det här med ensam mamma. Det är ett epitet som jag aldrig trodde att jag skulle behöva förlika mig med. Något jag aldrig trodde att jag skulle bli, något som hände andra, mindre nogräknade personer. En situation jag aldrig hade kunnat föreställa mig att jag skulle hamna i. När jag sa det här till min storebror sa han: "Men du har kanske aldrig kunnat se dig själv som en som lever med samma person för resten av livet heller?" Och det är ju helt sant.
Något som alltid skrämt mig är den där förutsägbara trygga kontinuiteten. Jag har aldrig längtat efter ett huslån och en villa att renovera och släktmiddagar och att smälta in i den där mallen av tillhörighet och vanlighet. Jag är rädd för stagnation, jag tilltalas av dynamik. Dock med lagom inslag av trygghet. Så med utgångspunkt från det borde väl egentligen ensam mamma rollen inte förvåna mig så mycket. Men i många år var jag säker på att jag inte ville ha barn. Alls.
Jag vill så klart ha bebisen i magen! För jag har själv valt att behålla den trots att pappan var emot och trots allt annat. Jag vet att det måste finnas lycka och samhörighet för oss någonstans och jag kommer älska bebis så mycket så den blir trött. I kväll är jag lite ledsen och vilsen....
Dagens boktips: Den fina boken av vilken jag stulit mitt bloggalias. "Fröken Livrädd & Kärleken" av Joanna Rubin Dranger.
Inte så produktiv dag
Jag känner mig tung och oföretagsam. Har administrerat lite dataledes, det är en sån otrolig apparat att styra med bara för att man plötsligt råkar ha inget jobb. Måste kollas, fixas, mailas, grubblas, letas, skickas och så vidare! Om jag har tur så har jag fattat mina a-kassetabeller fel och får typ 3000:- mer i månaden än jag hade ställt in mig på. Det hade ju varit ett mycket välkommet missförstånd. Och att ha ett jobb hade känts som rena avkopplingen...
Har även bokat tid med budgetrådgivare på kommunens budgetrådgivning i nästa vecka! Åh vad jag gillar att göra grejer nu så det känns om om jag styr upp saker och ting! Inget får strula, nu ska det minsann redas ut och grejas till punkt och pricka. Ingvor heter hon jag ska träffa, det låter förtroendeingivande tycker jag. Jag vill att hon ska se till så jag går plus varje månad och ge mig en solsemester på slutet som dom i Lyxfällan. Go Ingvor!
Kallt ute och jag sköt upp långa hundpromenaden till middagsdags men solen sprutade ju ner från himlen och det var riktigt VARMT när den gassade mitt på dan. Blev svettigt med mössa, vantar, storjacka och den lille kaminen i magen och när jag kom hem satte jag mig ute i solen igen med en flarra mineralvatten och en bok. Det kan vara bra med höstsol!
Jag funderar också på hur mycket bebis behöver sin pappa. Eftersom han är just den han är. Trasig och lite ansvarslös och omdömeslös och med inte så lika värderingar som bebisens mamma.... Så klart behöver bebis flera trygga vuxna människor, och det finns att tillgå, men jag vet inte om han är en av dom. Så svåra tankar. På ett sätt vill jag att dom ska få ett starkt band, att bebis vet att pappa älskar den. På ett annat sätt är pappa oberäknelig och det hela kan bli en komplicerad relation som kanske ger mer oro än trygghet. Vet inte om jag ska pusha in pappa eller pusha ut honom alldeles...
Vore så sorgligt att behöva säga till ett barn som frågar efter sin pappa att "pappa ville inte ha med dig att göra". Samtidigt känns till exempel tanken på att han skulle ha ensamt ansvar för bebis utan mig inte förtroendeingivande. Vill inte lämna bort bebis till honom. Umgänge helt klart, om det blir så att han vill, men delad vårdnad vet jag inte.
På onsdag är det visning på mormor och morfars hus i Skåne där jag tillbringat alla barndomssomrar men som nu ska säljas. Det är mycket sorgligt. Men det har också varit sorgligt att komma dit och se hur det har förfallit mer och mer för varje år när det har stått alldeles tomt merparten av året. Uppbrott är alltid hårda, men ofta kan de leda en vidare till något annat, framåt där man inte hade kunnat hamna om man inte hade gått igenom det svåra.
Har även bokat tid med budgetrådgivare på kommunens budgetrådgivning i nästa vecka! Åh vad jag gillar att göra grejer nu så det känns om om jag styr upp saker och ting! Inget får strula, nu ska det minsann redas ut och grejas till punkt och pricka. Ingvor heter hon jag ska träffa, det låter förtroendeingivande tycker jag. Jag vill att hon ska se till så jag går plus varje månad och ge mig en solsemester på slutet som dom i Lyxfällan. Go Ingvor!
Kallt ute och jag sköt upp långa hundpromenaden till middagsdags men solen sprutade ju ner från himlen och det var riktigt VARMT när den gassade mitt på dan. Blev svettigt med mössa, vantar, storjacka och den lille kaminen i magen och när jag kom hem satte jag mig ute i solen igen med en flarra mineralvatten och en bok. Det kan vara bra med höstsol!
Jag funderar också på hur mycket bebis behöver sin pappa. Eftersom han är just den han är. Trasig och lite ansvarslös och omdömeslös och med inte så lika värderingar som bebisens mamma.... Så klart behöver bebis flera trygga vuxna människor, och det finns att tillgå, men jag vet inte om han är en av dom. Så svåra tankar. På ett sätt vill jag att dom ska få ett starkt band, att bebis vet att pappa älskar den. På ett annat sätt är pappa oberäknelig och det hela kan bli en komplicerad relation som kanske ger mer oro än trygghet. Vet inte om jag ska pusha in pappa eller pusha ut honom alldeles...
Vore så sorgligt att behöva säga till ett barn som frågar efter sin pappa att "pappa ville inte ha med dig att göra". Samtidigt känns till exempel tanken på att han skulle ha ensamt ansvar för bebis utan mig inte förtroendeingivande. Vill inte lämna bort bebis till honom. Umgänge helt klart, om det blir så att han vill, men delad vårdnad vet jag inte.
På onsdag är det visning på mormor och morfars hus i Skåne där jag tillbringat alla barndomssomrar men som nu ska säljas. Det är mycket sorgligt. Men det har också varit sorgligt att komma dit och se hur det har förfallit mer och mer för varje år när det har stått alldeles tomt merparten av året. Uppbrott är alltid hårda, men ofta kan de leda en vidare till något annat, framåt där man inte hade kunnat hamna om man inte hade gått igenom det svåra.
Äpplen i mormor och morfars trädgård i oktober
söndag 24 oktober 2010
Kick ass kiddo
Vad gör den nu??? Den är galen och liksom skumpar runt därinne fast jag ligger helt stilla. Är det den omtalade hickan månntro?? Dunsduns. Men mycket bra att den kör ett pass, den har varit rätt stillsam hela eftermiddagen, så att jag blev fundersam ett tag faktiskt. Jag har hittat en finfin ensam mamma blogg som jag ligger och läser. Måste gå igenom alla inlägg ända sen början så det tar tid men jag blir euforisk av igenkänning och av sympati! Alla funderingar som är så söta och tankar om egen galenskap och dålig ekonomi och längtan och jävlar anamma. Jag tycker om! You go girl! Om fler vill läsa finns den här...
Jag känner mig också mer fylld av nujävlaranda än nånsin tidigare. Det måste gå nu, inget får stoppa mig. Inte ekonomin som i nuläget inte ens försörjer mig själv. Inga dåliga attityder från omgivningen, inte mina egna farhågor och tveksamheter. jag får lösa det, ett steg i taget och det kommer gå bra, jag vet det.
Fann en bild på första bebiskläderna jag handlade. Det var tidigt, i juni, och inte långt efter att jag hade gjort det positiva graviditetstestet. Inget syntes på mig och jag hade inte varit på inskrivning på mvc och jag kände att jag var tvungen att GÖRA något för att det hela skulle bli mer verkligt. Så då blev det en body och ett par finfina byxor att känna på och titta på. Det var konstigt att handla det minns jag. Och kassörskan frågade vem det var till, för hon är min kompis svägerska och jag var tvungen att säga till HENNE först av alla att det var till MIN bebis! Jag skämdes som för att köpa bindor själv första gången när man är 12 år eller köpa kondomer eller nåt. Kände mig löjlig som handlade barnkläder och trodde att JAG skulle bli mamma. I nuläget känns det mer legitimt att strosa runt på barnavdelningen. (Som för övrigt för det mesta är sjukt könssterotypiserad, men det får jag väl återkomma till senare.)
Nu gör jag té och känner lite på karate kid därinne.
Jag känner mig också mer fylld av nujävlaranda än nånsin tidigare. Det måste gå nu, inget får stoppa mig. Inte ekonomin som i nuläget inte ens försörjer mig själv. Inga dåliga attityder från omgivningen, inte mina egna farhågor och tveksamheter. jag får lösa det, ett steg i taget och det kommer gå bra, jag vet det.
Fann en bild på första bebiskläderna jag handlade. Det var tidigt, i juni, och inte långt efter att jag hade gjort det positiva graviditetstestet. Inget syntes på mig och jag hade inte varit på inskrivning på mvc och jag kände att jag var tvungen att GÖRA något för att det hela skulle bli mer verkligt. Så då blev det en body och ett par finfina byxor att känna på och titta på. Det var konstigt att handla det minns jag. Och kassörskan frågade vem det var till, för hon är min kompis svägerska och jag var tvungen att säga till HENNE först av alla att det var till MIN bebis! Jag skämdes som för att köpa bindor själv första gången när man är 12 år eller köpa kondomer eller nåt. Kände mig löjlig som handlade barnkläder och trodde att JAG skulle bli mamma. I nuläget känns det mer legitimt att strosa runt på barnavdelningen. (Som för övrigt för det mesta är sjukt könssterotypiserad, men det får jag väl återkomma till senare.)
Nu gör jag té och känner lite på karate kid därinne.
Första outfiten
Mördare
Jag är så arg på katten! Råkade se att han pysslade med nåt misstänkt ute bland buskagen. Och det var det ju så klart. Han hade ett projekt för sig som gick ut på att långsamt tortera en liten mus till döds. Den kunde ännu röra sig framåt men släpade bakbenen efter sig. Jag sa flera fula ord till honom (till katten alltså). Det är verkligen inte första gången jag av humana skäl tvingas ingripa i hans mordmetoder, och jag fick vänligen gå och hämta redskap för avlivning (av musen alltså, men borde kanske ha varit katten egentligen). Hemskt!
Det blir indragen veckopeng den här veckan..
Nu tror jag för övrigt att jag börjar känna mig så där riktigt gravid. Jag har ju vecka 27 runt hörnet och därmed slutet av den gyllene andra trimestern. Hittills har det känns helt okej, trots tio kilo plus, men nu börjar det kännas TUNGT. Det är konstigt att inte se sina fötter och magen slår i överallt där man trodde att man skulle kunna ta sig förbi utan problem. Som när man går med stor ryggsäck och glömmer bort det och välter en porslinsaffär... Har också blivit jobbigare med andningen, blir helt andfådd bara av att sitta och prata med någon. Blev helt flåsig häromkvällen när min vän E var på besök och vi satt och pratade i soffan :) Det känns ihoptryckt och svårandat när jag sitter eller ligger, helt okej när jag står och går. Var ute på skogspromenad med hunden idag och det var kallt men mycket skönt att kunna andas ordentligt, dra ner luft i lungorna med stora andetag. Njöt av det.
Känner mig lite ensam här i huset på landet, ska trotsa mörkrädslan nu och påbörja kvällen med lite kvällsmat och tv-häng och sen bok i sängen...
Det blir indragen veckopeng den här veckan..
Känner mig lite ensam här i huset på landet, ska trotsa mörkrädslan nu och påbörja kvällen med lite kvällsmat och tv-häng och sen bok i sängen...
Kanske insnöad snart
Har förflyttat mig några mil till mitt barndomshem ute på landet. Här ska jag vara några dagar och passa huset och katten för pappa som bor här annars ska åka bort. Har redan ställt in mig på noja och mörkrädsla. Inga grannar, bara mörker. Fast det är ju just då det är ofarligt! Men jag är ju rädd för ALLT, inte bara mördare utan även spöken och hemska ljud och sånt :) Men egentligen vill jag ju bo på landet, då är det ju bra om jag skärper till mig och faktiskt klarar av det på ett vuxet och avslappnat sätt. Vi får se hur det går!
Hunden och marsvinen har fått följa med också så här ska vi härska ett tag och försöka njuta lite av lugnet och kanske åstadkomma något också, både i livsadministrationsväg och kanske lite hus- och trädgårdsarbete också. Morgonen bjuder dock på ett riktigt risigt väder. Alldeles grått är det ute, nästan alla fina löv har lämnat träden och det faller en konstig blöt massa från himlen som jag tror skulle definieras som snöblandat regn. Det FINNS faktiskt dåligt väder! När jag bodde i Grekland så uppskattade jag ALLA dagar då solen strålade över världen och fick den att glittra. Jag tröttnar inte på sol.
Inatt drömde jag att jag fick trillingar. Tre bäbisar. Två mörkhåriga och en superblond. Det var fint, men lite splittrad ångest över att inte kunna ge allt till en av dom. Men jag tror att mitt undermedvetna håller på att skola in mig mentalt, förbereder mig för rollen. Eller idylliserar den kanske. För i drömmen var det mest mysigt och alla tre sov som änglar. När jag vaknade längtade jag efter bäbis. Det är mysigt och känns som sällskap på kvällarna när jag känner rörelserna i magen, känns inte lika ensamt. Vi är ju faktiskt två som ligger där under täcket (ja egentligen tre om man räknar med hunden).
Igår kväll fick jag ett konstigt sms från pappan: "När är det sån där mamma-pappa kurs?". Efter att vi inte pratat på veckor och han bryr sig FÖGA om mig, magen eller nånting annat och jag dessutom inte är välkommen att besöka honom i hans hem. Det ger mig sån otrolig stress och tar så mycket energi att ha den kontakten. Först kommer det massa skit och sen får man tårta liksom. Jag får ont i magen för jag vet aldrig var jag har honom och när jag någon gång har trott att det kommer bli bättre, att han har fattat nåt och vill vara en vuxen ansvarstagande människa så visar det sig att han bara har hört av sig för att kolla mig, för att han skulle vilja ha sex eller för att jag ska hjälpa HONOM med något. Det där sms:et handlar INTE om att han plötsligt vill bli en engagerad pappa.
Tror jag gör en kopp té till och hoppas att inte hunden behöver gå ut på hela dan...
Hunden och marsvinen har fått följa med också så här ska vi härska ett tag och försöka njuta lite av lugnet och kanske åstadkomma något också, både i livsadministrationsväg och kanske lite hus- och trädgårdsarbete också. Morgonen bjuder dock på ett riktigt risigt väder. Alldeles grått är det ute, nästan alla fina löv har lämnat träden och det faller en konstig blöt massa från himlen som jag tror skulle definieras som snöblandat regn. Det FINNS faktiskt dåligt väder! När jag bodde i Grekland så uppskattade jag ALLA dagar då solen strålade över världen och fick den att glittra. Jag tröttnar inte på sol.
Inatt drömde jag att jag fick trillingar. Tre bäbisar. Två mörkhåriga och en superblond. Det var fint, men lite splittrad ångest över att inte kunna ge allt till en av dom. Men jag tror att mitt undermedvetna håller på att skola in mig mentalt, förbereder mig för rollen. Eller idylliserar den kanske. För i drömmen var det mest mysigt och alla tre sov som änglar. När jag vaknade längtade jag efter bäbis. Det är mysigt och känns som sällskap på kvällarna när jag känner rörelserna i magen, känns inte lika ensamt. Vi är ju faktiskt två som ligger där under täcket (ja egentligen tre om man räknar med hunden).
Igår kväll fick jag ett konstigt sms från pappan: "När är det sån där mamma-pappa kurs?". Efter att vi inte pratat på veckor och han bryr sig FÖGA om mig, magen eller nånting annat och jag dessutom inte är välkommen att besöka honom i hans hem. Det ger mig sån otrolig stress och tar så mycket energi att ha den kontakten. Först kommer det massa skit och sen får man tårta liksom. Jag får ont i magen för jag vet aldrig var jag har honom och när jag någon gång har trott att det kommer bli bättre, att han har fattat nåt och vill vara en vuxen ansvarstagande människa så visar det sig att han bara har hört av sig för att kolla mig, för att han skulle vilja ha sex eller för att jag ska hjälpa HONOM med något. Det där sms:et handlar INTE om att han plötsligt vill bli en engagerad pappa.
Tror jag gör en kopp té till och hoppas att inte hunden behöver gå ut på hela dan...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)