Reserapport

Vi åkte iväg på den lilla släktsammankomsten. Aldrig förr har barnet rest så långt i bil. Det gick sådär. Han är ju som jag tidigare konstaterat av en mycket otålig natur. Som tur var åkte barnets mormor med i bilen och kunde livsfarligt och bälteslöst förse det fastkedjade barnet med nappar, leksaker och glada tillrop under färden. Och inte ens med den assistansen gick det riktigt bra.

Men fram kom vi. Och oj vad det var tjusigt hemma hos min bror. Som i ett inredningsreportage, mycket stajlish. Min bror har gått från att väga 25 kilo för mycket, städa bara när det är absolut nödvändigt och knappt ens då, äta bara fet mat, sova bort helgen, spendera all ledig tid framför teven och aldrig träna till att vara med om en bilolycka och ligga sängbunden en hel sommar och sedan gå ner 25 kilo, börja träna, laga supafresh mat med finfina råvaror, inte ha teve, gå upp i ottan och bara ägna sig åt kreativa fritidsintressen. Och förstås då städa och inreda sitt hem. Oj vad det var fint.

Jag blev så inspirerad att komma hem och RÖJA. Bort med allt, släng allt, minimalism, inte ha massa saker som dräller, minsta pryl känns nu betungande. Jag vill ha tiden att röja ur hela vinden, slänga och sälja, gå igenom garderober, skåp och lådor och spara endast det absolut nödvändiga. Jag hatar att inte ens komma ihåg vad jag äger och att det väller ut bortglömda prylar när jag öppnar en låda som jag kanske inte öppnar så ofta. The things you own will eventually end up owning you. Ja, gud så hemskt det är.

Men nu har jag ju inte den tiden att röja utan fick endast med mig en ny vånda hem. Jo förresten, ägandet av en bärsele är jag ju numera befriad från. Tack för det du vänliga individ som stal den från ett redan fattigt barn. Annars var det bra där på minisläktträffen. Mitt barn har genomgått en metamorfos. Jag törs knappt säga det, för då vet jag hur det blir. Men sen en och en halv vecka tillbaks så är han som förbytt. Utbytt till en bättre och uppgraderad version av sig själv. Jag hänger med nu. Han är lugnare, tystare, gladare, nöjdare. Ibland gnälls det men då kan jag oftast fatta varför och åtgärda.

Det känns som att mycket av hans frustration har släppt. Som att det var något som la sig till rätta inom honom när han plötsligt började kunna kontrollera sin kropp lite mer. När han började kunna vända sig till mage, sitta med stöd och använda sina händer till mer kontrollerade rörelser. Man kan ju ana den lilla ångesten i att ha ett medvetande men överhuvudtaget inte kunna kontrollera sin kropp till att förflytta sig i den omgivning man upplever. Eller på något sätt kommunicera. Fången och förlamad samtidigt. Jag skulle nog också skrika dygnet runt.

Lite nöjdare

Vem gör så?

Stjäler från ett barn alltså. Idag hade vi picknick med föräldragruppen. Varmt ute, säkert runt 23 grader. På långa hemvägen var A tokig i vagnen, ville inget, bara skrika, varm, inte sitta, inte ligga. Stressad svettig mamma kommer hem, upp fort och amma. Har så mycket att bära så får inte med allt pick och pack från vagnen i en vända.

När jag kommer ner igen ett par timmar senare och ska ut igen så finns inte bärselen under vagnen. Total förvirring. Upp och leta, tankspriddheten kan ju ha lagt den var som helst. Men vid närmare eftertanke fick ju inte tankspriddheten ens en chans att sprida den nånstans för den kom aldrig med upp till lägenheten. Borta från vagnen alltså. Borta ur vårt liv.

Jag tror det aldrig. Jag tror alltid att det måste finnas nån annan förklaring. Jag kan liksom inte föreställa mig den personens fysiska gestalt som smyger in, plockar åt sig och smyger iväg. Som den lägst stående av alla. Hur ser man ut då? Jag kan än mindre föreställa mig den personens psyke. Hur kan man? Hur får man för sig? Att ta nåt som så uppenbart är någon annans? Inte ens nu när pengarna oftast tar slut långt före månaden har tanken slagit mig att jag ska sno nåt.

Jag satte upp en hatlapp med anspelning på att stjäla från fattig ensamstående mamma med ett barn i stort dagligt behov av sin sele. Fast jag ville helst skriva att ser jag dig igen din jävel så sliter jag ut ditt hjärta och äter det på ett silverfat och jag hoppas du fram till den dagen lever ett liv fyllt av plågor och helveteskval och inom en snar framtid dör en ondskefull och smärtsam död.

Så nu, utan sele alltså. Långpromenaderna är beroende av växelvis selåkande och vagnbärande annars tar det hus i helvete. Men jo, vi sitter väl inne vi då nu när det ändå är så jobbigt väder med 20+ och sol. Fan vad bitter jag blir.

Mer om den där oron

Ja man ska ju tydligen oroa ihjäl sig när man har fått en till människa att ta hand om. Jag har redan börjat fundera mycket på hur allt ska bli sen. När den här årslånga smekmånaden är över. Om det nu ens kan bli ett år, jag vet inte hur länge mina föräldradagar egentligen kan räcka för att kunna stanna hemma. Jag har bokat möte med Försäkringskassan om en dryg vecka för att försöka förstå hur allt egentligen ligger till med den där föräldrapenningen. Jag måste bena ut med nån som kan det hur jag bäst ska kunna disponera A:s dagar.

Ska den där lille pysen sen vara på dagis dagarna långa medan modern jobbar heltid för att säkra hans materiella välfärd? Och kommer vi överhuvudtaget ha någon materiell välfärd eller är det rakt ner i fattiga-barn-i-Sverige träsket som gäller? Det spränger mitt hjärta bortom allt förnuft och sans att A ska behöva sakna nåt. Att jag inte ska kunna ge honom sånt som han ser att andra barn har och gör. Jag fattar att man gör vad som helst för sina barn. Sjukt, men svälta sig själv för att ungen ska kunna få en Iphone och slippa bli retad i skolan, ja. Prostituera sig för att kunna ge sitt barn mat, ja, vilken dag som helst.

Hurra i förskott på Mors dag!

Imorgon kommer jag inte hinna blogga för då är det familjeutfärd till släktträff två timmar bort. Översovning och ätande och sen bilåkande hem igen. När min släkt är samlad är det min familj bestående av mig själv, mor, far och bror. Och så är det två personer till; min enda kusin och hennes far som är min döda mosters man. That´s it.

Skönt tycker säkert somliga, tragiskt tycker andra. Jag lutar lite mer åt det sistnämnda. För jag vet ju inte hur det är att ha tolv kusiner som man måste åka runt och träffa och som kanske är jobbiga på olika vis. Och gräset där på den okända sidan ter sig ju som alltid nån nyans grönare.

Jag oroar mig lite för Alfons. Att han också kommer att ha så där liten släkt och familj. Det där att man inte har några gratisrelationer. Man har ingen som av släkt, börd och blodsband är så illa nödd och tvungen att se efter och titta till. För mig blir det desto viktigare att odla mina vänskapsrelationer. Och dom har man inte gratis. Tyvärr är jag en som är himla dålig på att höra av mig till mina vänner. Trots detta finns där en handfull lojala fina som jag nog känner att jag HAR och som jag känner sen barnsben och det är ju en stor trygghet så klart.

Alfons är ju pojke och jag hoppas att han inte blir en av de typiska i manssläktet som har få eller inga vänskapsrelationer. Hur ska man göra för att främja social kompetens och förmåga till nära vänskap med andra? Vilket ANSVAR man har som förälder, jag kan bli alldeles skrämd av att tänka på det.

Det här inlägget var tänkt som en hyllning till alla mödrar på Morsdagen imorgon. Men urartade i en lätt vemodig historia om släktband. I alla fall: Heja alla morsor, mammor, mödrar, systrar, döttrar, flickor, kvinnor, tjejer imorgon och alla andra dagar! När jag var liten minns jag att jag beklagade mig över att det fanns en Fars dag och en Mors dag men ingen Barnens dag. Mina föräldrar sa att alla dagar var ju barnens dagar så mammorna och papporna behövde få varsin egen. Jag minns att jag ändå tyckte det var sjukt orättvist. Det tycker jag nog inte längre.

Om ändå bara morsdagen kunde innefatta obligatorisk sovmorgon med tysta, mätta, nöjda, trötta, gosiga och sovande barn så vore det toppen av himmelriket med grädde på moset!

Råvarupanik

Igår fick jag rabarber av min väninna. I all välmening. "Ja du kanske vill göra lite marmelad eller saft eller nåt, dom är jättegoda nu." Jag fick närmast panik. Jag har aldrig ens befunnit mig i närheten av någon som har syltat och saftat än mindre har jag gjort det själv.

Jag och råvaror är ett oprövat kort. Och förmodligen en dålig kombination. Jag lever på halvfabrikat, hade det inte funnits saker i frysdisken att värma så hade jag dött svältdöden för länge sen.

Väninnan lyckades i alla fall genom noggranna instruktioner få mig att tro att jag kanske skulle kunna lyckas med att göra en rabarberpaj. Möjligtvis. Så nu är stängerna skivade och lagda i frysen i väntan på det rätta stora ögonblicket när jag ska svänga ihop en rabarberpaj från grunden. Med äkta rabarber som jag har sköljt och skivat alldeles själv.

Kanske kommer jag få ett nytt och bättre förhållande till råvaror nu när A ska börja äta mat. Nu går jag faktiskt i grönsaksdisken och spanar efter ekologiska rovor, betor, palsternackor och allt vad det heter. Här ska mosas och mixas från grunden åtminstone till barnet.

Fint ska det va.

Ett knippe ångest

Överlevnadstips för tankspridda

Det blir lätt väldigt mycket logistik. Dagarna innehåller alltid några svettiga adrenalinruscher som består av mycket meck och mas. Det ska packas och förflyttas. Människor ska mötas och tider ska passas. Vagnen ska vikas ihop i alla sina beståndsdelar och lyftas in i bilen och sedan ut ur bilen. Nu har jag också äntligen fått låna min egen hund av mina föräldrar i en vecka så nu måste vi ut många gånger om dan. Det ÄR krångligare, det är det. Men jag älskar ju henne.

Jag vet att hon älskar mig minst lika mycket men vet också att hon är mycket nöjd i mina föräldrars vård. Som dessutom har trädgård och tillgång till utevistelse dagen lång. Men promenader är bra, i synnerhet för mig. Jag har insett att jag får lägga ner beach 2011 och satsar istället på beach 2012. Eller kanske 2013. Men promenader är ändå alltid bra.

Men det ska tajmas, hundkissnödighet med barnsömn. Det ska kläs på och selas på. Det ska packas ner saker som sen ska bäras ner för alla trappor. Livsnödvändiga prylar ska kommas ihåg. Det blir inte alltid så. I morse på första hundpromenaden glömde jag nappen. Barnets alltså. Inte behöver man ta med skötväskan för en simpel hundprommis i närområdet tänkte jag. Efter trehundra meter skrek barnet i högan sky i vagnen. En napp i den munnen hade varit allt som behövdes. Men hunden behövde ju rastas, så promenaden fick tvunget fortsätta. Barnet gick inte att trötta ut på något vis, skriken eskalerade. Jag fick stanna och knyta på mig bärsjalen som låg i vagnen, bära honom på höften i den hela vägen hem samtidigt som jag höll hunden och drog vagnen. Jag var lite svettig när jag kom hem. Förra veckan åkte jag också in till stan med en vän utan skötväskan och således utan alla bebisprylar, men också utan kort, mobil och minsta slant på fickan.

Med anledning av den glömda nappen och en rad andra liknande incidenter har jag för ett tag sen tejpat upp en komihåglista på insidan av ytterdörren. Med allt det livsnödvändiga. Och eftersom mina nyfödda tomatplantor på balkongen redan fått känna på hur det kan vara att nästan dö törstdöden har nu även dom fått sin rättmätiga plats på överlevnadslistan.

Jag svor på att det inte skulle bli så här mycket bök och saker. En bebis, hur mycket prylar kan den vara i behov av egentligen? Man undrar ju hur ungarna överlevde i alla gamla dragiga timmerstugor och torp förr i tiden??

Utan skötväska liksom.

Skrattar bäst som skrattar sist

Noggranna läsare kanske har uppmärksammat att åldern på bloggerskan i bloggbeskrivningen här till höger har höjts ett snäpp. Närmare bestämt var det i går jag steg i graderna.

Trettifem alltså. Det stinker lite tycker jag. Det låter som ett skällsord. Det osar Harrys o patetisk vuxenfylla. Trettisex låter bättre. Moget och koolt. Men eftersom alla vet att trettifem är det nya tjufem så är jag utom fara.

Jag firade gårdagens begivenhet med att klä ut Alfons i getingdräkten. Jag skrattade så mycket så han började gråta. Han var det finaste jag har sett i ungefär tre minuter sen puttrade det till i blöjan.

När det hade pyst klart hade ungen bajs från armhålorna ner till hälarna. Och det var ajöss med getingdräkten. Ses igen efter nästa omgång i tvättstugan.

Där fick jag.

Den har vingar på ryggen också.

Det stora i det lilla

Med anledning av min tidigare hyllning av vardagsdramatiken fick jag ett eget inlägg hos Mamma Vilja. Och på det en följdfråga om vad Alfons har för sig nuförtiden. Jorå, nu ska ni få se.

Han sitter i sin nya stol.

Han vänder sig om.

Han äter på sin egen kropp.

Det är väl ungefär det. Och jag tycker alltihop är lika fantastisk. Han har dessutom varit ett vanligt och sansat barn i ungefär två dagar nu. Bara ovanligt energisk. Men inte gastat och klagat i ett. Med följden att han blivit nästan sönderpussad och uppäten av sin ömma moder.

Apropå moderskapets varande är det väl helt overkligt att jag, JAG, faktiskt rimligtvis skulle kunna bli uppvaktad på mors dag nästkommande helg. Är inte det en omtumlande tanke så säg? Det är det ju bara mammor som blir? Och mormödrar och mostrar och fastrar och sånt. Vi får väl se om A har sparat sin veckopeng till nåt fint till mor.

Jag vill läsa om triviala ting

Jag har sett att det ursäktas och beklagas på vissa blogghåll över vad som blogginnehavaren upplever som innehållslösa inlägg. Med detta avses då vardagsbestyr, bebisfix, disk, matlagning, shopping och barnvagnspromenader.

Jag förstår känslan. Jag förstår tvivlet på om detta verkligen är intressant.Men jag vill läsa! Intresseklubben antecknar faktiskt! Jag gillar att läsa om era funderingar kring bebisbajs och vilka framsteg barnet gjort just denna dag. Det är ju det tillvaron består av till stor del, åtminstone just nu. Jag gillar att få vara med på ett hörn i det där vardagspusslet.

Jag vill veta hur ni har det, jag behöver inte världsomvälvande intellektuella inlägg, åtminstone inte VARJE dag ;)

Så sluta inte blogga bara för att det känns som det går på repeat och ni känner er som världens tråkigaste. Det är ni inte och jag skulle sakna era vardagsbeskrivningar!

Bulimikern

Jag bulimiproducerar blogginlägg känns det som. Först späker jag bloggen i torftig torka och spartansk frånvaro. Lite skrivkramp kanske också är inblandad. Sen spyr jag plötsligt ur mig fem inlägg på en dag. Ketchupeffekten. Som kanske inte ens kan finnas som referens längre för Heinz har väl slutat helt med glasflaskor?

Vi är i alla fall på landet. Det ska fyllas år och ätas tårta. Pappa och Alfons har fyllt och jag ska fylla. Sol och blåst och sova länge.

I går hade jag skälla ut dag. Det är lite ovanligt för att vara jag. Men ibland slår jag till. När jag har laddat ett tag. Som bulimiskrivandet fast verbalt. Först skällde jag ut min bror för att han är så anti och vrång och inte gör något av sin talang. Inspiration till detta fick jag på amatörfotoutställningen. Min bror har nämligen fotat sen barnsben och är superduktig. Men överdriven självkritik och inte så vassa armbågar gör att han bara sitter hemma på kammaren och petar med sina foton. Det är ju bara det att han skulle brädat ALLA på den där utställningen! Alla 80 utställare var liksom under hans nivå. Jag blir så irriterad på honom för att han inte gör nåt. Fast jag skällde på ett konstruktivt sätt.

Sen var vi ute på kvällspromenad på landsvägen och då fick jag äntligen tillfälle att skälla på grannarna som bor alldeles vid vägen och jämt har sina två stora mördarhundar lösa. Hundarna springer efter folk och fä och skäller, morrar och beter sig. Dessutom springer de runt långt från huset och mitt på landsvägen och är en fara för alla slags trafikanter. Jag får antingen välja att inte gå förbi, vilket avsevärt begränsar mina promenadmöjligheter här, eller så får jag bära min artonkiloshund förbi. Det sistnämnda går, men är svårt att kombinera med att köra en barnvagn. Till min stora förvåning lyckades jag skälla ganska lugnt och konstruktivt även här, fast jag var så otroligt arg. Folk som inte tar ansvar för, håller ordning på och uppfostrar sina barn och djur är något av det värsta jag vet. Jodå, dom skulle ju sätta upp ett staket sa tanten. Jo säkert. Kanske samma dag som dom styr upp sitt fallfärdiga hus och röjer upp på gården där det ser ut som det har varit krig alternativt fungerar som traktens soptipp. Men oavsett hur skitigt dom väljer att ha det runt sig så ska inte deras hundar trakassera såna som vill använda vägen.
Vi får väl se hur det går.

Själva Alfons hade en solskensdag igår, jag tror han var förvånad själv. Han var tyst som musen. Kanske berodde det på att när han väl öppnade munnen så var han alldeles hes. Han har tydligen skrikit så han har tappat rösten. Det var hur som helst mycket skönt med en paus så öronen och själen fick hämta andan. Vilken skillnad det är i välbefinnande att vara mamma till ett nöjt barn, om så bara för en dag! Idag anar jag dock oråd. Trots att det bara är morgon ännu verkar det som att hans rätta jag är tillbaks. Lillspöket!