Skynda att älska

Jag hade väl inte riktigt släppt in Alfons får jag erkänna. Inte drabbats av den där stora moderslyckan och den himlastormande kärleken under de här första tre veckorna. Kanske delvis beroende på all tveksamhet kring hans ankomst, alla dubbla känslor kring det. Det är mycket som har fått knytas ihop och stoppas undan nånstans inuti. Hans inträde i världen har kantats av glädje och förväntan i viss mån men i stor utsträckning också konflikter, rädsla, sorg och tvivel.

Men igår kväll bestämde jag mig. Jag insåg att hans pappa inte kommer finnas för honom. Han älskar honom inte villkorslöst och han kommer inte göra det heller som det ser ut. Men jag tänker göra det. Jag tänker älska Alfons för två. Eller tre eller fler. Han har inte valt det här. Han är välkommen och älskad och det ska han veta och känna. Han ska inte drabbas av något han inte kan rå för.

Han är så himla liten och fin och nu är det vi.

Gångbaneeländet

Ja hur är det nu man ska bete sig på gångbanor? Min förvirring efter de senaste veckornas promenader med mitt nya sällskap barnvagnen är total och fullständig. Hunden är fortfarande på vilohem hos mina föräldrar, men som promenerande med hund håller jag mig alltid till vänster på gångbanan. Enligt gängse hundägarpraxis för man sin kopplade vän på sin vänstra sida. För att hunden då ska kunna gå vid kanten och nosa där det är som mest spännande och för att man ska hålla hunden så långt från andra hundar vid hundmöten är det mest praktiskt att hålla sig till vänster.

Dock har jag alltid upplevt att alla andra jag möter tillämpar nån slags högerregel, för jag tycker mig se att dom uppvisar en viss irritation när dom får väja och böka för att jag går på den felande vänstra sidan. Har jag alltid trott! Tills nu, när jag går utan hund men med barnvagn och känner mig mycket präktig och korrekt när jag äntligen får hålla så långt till höger som möjligt på gångbanan. Då plötsligt går alla jag möter på vänster sida! Nitiskt till vänster går dom och ger inte minsta tecken på vilja att maka på sig utan jag får mecka mig åt sidan med vagn och allt. Kan dom bestämma sig nån gång va va?

Är det så att den regel som gäller på gångbanor i själva verket är den där gamla vanliga som gäller på landsvägar att man går på vänster sida och cyklar på höger? Är det här något jag borde ha lärt mig på trafikskolan?

Tacksam för upplysning av någon som besitter sådan!

Mitt senaste promenadsällskap iförd alldeles för stor overall så det är armar-uppåt-sträck som sällabbar. Roligt tycker hans mamma. Och nappen har man fått peta dit också. Det får man ibland men inte alltid. Men vilken sida ska han gå på egentligen?

Vatten vs blod 1-0

Jag fattar inte hur man inte kan vilja träffa sitt eget barn. Och inte heller på något sätt visa att man bryr sig om det. Jag borde inte blir förvånad, men jag blir det ändå. Och jag fattar det verkligen inte.

Jag har hört argument som att den biologiska fadern inte är så relevant och att det är vem som verkligen finns där som räknas. Ja, förvisso. Och jag för min del kan inte heller se att just den här biologiska pappan skulle tillföra så mycket i barnets liv. Själv kommer jag från hyfsat uppstyrda familjeförhållanden. För mig är det en väldigt dramatisk och drastisk sak att inte ha kontakt med någon av sina föräldrar. Jag kan förstå det om den ena föräldern är kriminell eller våldsam. Men det är så otroligt sorgligt att ett litet barn ska växa upp med vetskapen om att det finns en vuxen, som dessutom är barnets biologiska förälder, som inte vill kännas vid det. Jag tror att känslan av att vara avvisad och oönskad och därmed också oälskad av den som borde ha älskat det mest kan lämna livslånga spår och sår i ett litet barn.

Det är ledsamt att Alfons inte bara ska vara superälskad och en källa till glädje. Han har inte gjort något för att förtjäna att bli bortstött eller förnekad och jag vill aldrig att han ska behöva känna så.

Food not bombs

Under de drygt tre veckor som jag ammat har jag aldrig sett skymten av någon mjölk. Inte en droppe. Jag har varit stressad över det och undrat om barnet får i sig någon näring överhuvudtaget. Men jo, han har ju kräkts något vitt då och då, bajsat och kissat och faktiskt gått upp i vikt när han vägt sig och börjar nu ta formen av en liten Buddha. Men jag har ändå varit orolig. Över att inte ha tillräckligt mycket mjölk. Jag har velat se bevis på ett överflöd för att kunna känna mig lugn och nöjd.

Och gud hör bön. Jag har börjat LÄCKA, halleluja.

Ljusglimt

Vi har tvättstugan. Trots att jag börjar närma mig den där avgrunden av trötthet, sömnbrist och desperation var jag tvungen att skratta förut. Sällan har jag skådat något sötare än den här lille nissen som sitter i bärselen och klurar :)

Where the magic happens

Skötbordet. En plats för naturens under av varierande slag. Ofta finns det ingenstans han kommer till ro som just här. Han kan ha skrikit en god stund, jag ska kolla blöjan och lägger honom på just skötbordet. Och han tystnar på en millisekund. Ofta för att storögt och förundrat studera Alfons Åberg som hänger inom lämpligt fokusavstånd till vänster om honom.

Här kläs det också av och på, då oftast inte under lika delikat tystnad. När alla kläderna och blöjan har plockats av brukar det hända. Alla kroppsöppningar som kan hållas stängda, öppnas. Samtidigt. Inte helt sällan när barnet är nybadat. Och hela skötbordets klädsel och barnets klädsel måste bytas. Jag har redan hunnit muttra några gånger om vad det är med individer av hankön som gör att dom måste kissa PÅ saker.

Lite av kräket brukar sparas tills efter skötbordet då man är fullt påklädd i ren stass. Då kräks det på den. Eller dom, i plural. Vi skulle till sjukhuset idag på eftermiddagen och hann innan vi kom iväg byta kläder tre gånger.

Inatt drömde jag att jag plötsligt hittade en tvättmaskin i lägenheten. den hade liksom alltid stått där, jag hade bara inte tänkt på den. Jag minns känslan av lycka från drömmen. Att nu skulle allt ordna sig och bli annorlunda!

Snacka om att ha tagit ner sina drömmar till en mer basal nivå...

Ett magiskt hemmabygge. En Antonius arbetsbänk från Ikea med påskruvad skötyta av spånskiva.

Kompisen Åberg.

Hormoner eller nåt

Jag började på ett surt inlägg om hormoner. Sen tog jag bort det. För det är ju nej till sura inlägg, jag ska ju vara en glad förälder.. Men det handlade i alla fall nåt om brist på hormoner om man inte känner sig uppslukad av moderslycka och tycker det är himmelriket att sitta och amma flera timmar om dagen och inte automatiskt fattar varför barnet skriker.

Jag har ju annars valt att inte hålla dom där hormonerna särskilt ansvariga. Det är så mycket inlärda beteenden och insocialiserade fördomar man kan slippa ta ansvar för om man väljer att hänvisa till oåterkalleliga biologiska förklaringar. Jag vill tro att vi är föränderliga varelser som har alla möjligheter att forma och formas. Vi föds så otroligt ofärdiga och måste lära oss precis allt vi behöver kunna och i den processen kan faktiskt vad som helst skapas.

Dum i huvet känner jag mig i alla fall. Dock tror jag inte att det huvudsakligen handlar om att hormoner har tagit min hjärna i besittning. Utan om att mitt fokus flyttats från mig själv och sånt som vanligtvis intresserar mig till en annan varelse och dennes behov som tämligen radikalt skiljer sig från mina. All min uppmärksamhet är riktad mot denna nya person och hans välbefinnande. Och jag måste hela tiden vara superuppmärksam och har de senaste veckorna äntrat helt nya världar bestående av barnvagnar, bilstolar, på- och avklädning, blöjbyten, sjukhusbesök, bvc-besök och så vidare. I kombination med sömnbrist, stress och dåliga matvanor leder detta ofrånkomligen till att man blir några nivåer mer puckad än annars. Jag kan i viss mån känna igen mitt mående nu från andra perioder i livet då hårt arbete varvats med mycket nya intryck och för lite sömn. Det resulterar ju alltid i att man hamnar i ett vrakliknande tillstånd.

Jag håller också på att justera in mig så gott det går till det här nya tempot och nya vardagen. Det handlar plötsligt om så vansinnigt grundläggande saker som att jag och han den andre ska få i oss mat, sköta våra magar och försöka få den sömn vi behöver. Inget annat. Hela dagarna går åt till det. Och jag blir så rastlös. Fast jag vet att det måste vara så här ett bra tag nu och att bara är förödande just nu att försöka peta in allt det där andra som jag också vill ha i livet. Allt hinns bara inte med.

Ofta känner jag mig som en tråkig och självcentrerad idiot. Jag är så uppslukad av det här nya och allt det stora som händer i det lilla. Just nu tar jag inte in så mycket annat. Och tycker inte att jag har något att prata om när jag träffar andra. Och ibland glömmer jag sånt som händer i andras liv, viktiga saker. Det är dåligt. Jag vill vara en bra vän och medmänniska som kommer ihåg vad folk har berättat och kommer ihåg att ställa följdfrågor om hur det har gått fär dom med det ena och det andra. Jag glömmer bort att fråga vad dom har varit med om för mina tankar har bara kretsat kring han den där lille. Jag hoppas det går över så småningom när allt det här nya börjar forma sig till nån slags vardag.

Fear factor och tre veckor idag

Fear factor: Jag duschade nyss och kände en TRÅD. Från ett STYGN. Harregud vad läskigt. Jag har ju som bekant totalskräck för sånt som befinner sig inuti min kropp och/eller har med att den är trasig att göra. En ganska lång tråd var det. Jag drog inte i den..

Tre veckor är lillpysen idag. Så här får man nästan inte säga, men vad FORT det har gått! Om tio dagar är han en månad. En mycket behaglig första vecka, åtminstone ljudmässigt sett, har följts av två med mer volym. Magknip kanske det kan vara. Hans skrik ger mig inga ledtrådar så som det sägs att det ska göra. Jag har ingen aning om vad han vill när han skriker. Om det är hungerskrik, ontskrik, ledsenskrik, tröttskrik eller blöjskrik. Jag brukar prova allt, varje gång.

Han är tokig på nätterna. Jag tror det jäser extra i hans mage när han har ammat på natten. Han ligger och sprattlar, sparkar, stönar och jämrar sig. I ett par timmar. Lugnar han sig kan det vara för att han har börjat hicka som han ofta gör. Då orkar han inte göra något annat samtidigt. Att rapa honom eller gå med honom brukar inte hjälpa. Man får helt enkelt vänta tills han blir så trött så han somnar.

Han är sjukligt söt när han är vaken och harmonisk. Betraktar sin omgivning och det verkar som han börjar fästa blicken lite grann. Han har upptäckt sin Alfons Åberg sprattelgubbe vid skötbordet och spanar på den när vi byter blöja. Och så glor jag på honom i ett så han blir tvungen att titta tillbaks av ren artighet.

Samtidigt som det går fort går det också mycket sakta. Han blir ju aldrig FÄRDIG. Jag hoppas varje dag att vi ska kunna rita med kritor och att jag ska lära honom cykla. Och baka och prata och mysa. Men han blir finare för varje dag, och det kommer bli enormt att få följa honom på vägen.

Skriv det här i tidningen

Apropå traditionella nybliven-förälder-måsten som blir jobbiga när man inte befinner sig i en traditionell nyblivna-föräldrar-situation. Så som "Första året"-böcker med familjesidor som ska fyllas i. Och födelseannonser. Sånt som man gärna undviker. Men så har man föräldrar som gärna vill malla sig rejält över sitt nya och enda barnbarn.

Då hittar dom på andra lösningar.

Pekbok för föräldrar

Jag beställde den här boken på nätet och fick hem den förra veckan. I min enfald trodde jag att det skulle vara en bok OM barn. Det visade sig vara en bok FÖR barn.

Den är uppbyggd som en pekbok. Allting som nämns visas också i bild. Ner till minsta plastmugg, kam och bomullstuss. Jag blir provocerad när bokmakare utgår från att jag saknar förmåga att läsa och förstå en löpande text.

Jag blir också provocerad när bokmakare utgår från att det framförallt är jag som kvinna och mor som ska visa intresse för boken och också för barnets skötsel. Det är mycket "du och din man". Bilderna i boken har även en obehaglig aura av Jehovas Vittnen över sig. Gives me the creeps.

Ingen som är lämpad att ha barn behöver den här boken.