Hustomte

Jag är på landet och passar pappas hus samt även mina husdjur som landsförvisades hit inför Alfons ankomst. Mamma är här och passar mig och Alfons, det är bra. Mindre bra är den obefintliga hastigheten på det mobila bredbandet som omöjliggör all slags förkovran på nätet. Och att blogga blir superkrångligt. För allt annat här är redan mer krångligt eftersom det inte är spädbarnsriggat på samma sätt som hemma hos mig.

Det är kallt och frottéhanddukarna är hårda för det finns ingen torktumlare och vattentrycket i duschen är värdelöst så hårtvätten får vänta tills jag kommer hem. På sommaren är allting här helt okej, mycket bättre än i stan, men på vintern blir det instängt och kallt och trixigt. Jag har alltid tänkt att jag vill bo på landet. Men allt eftersom mitt hat mot vintern växer för varje år så har jag blivit lite mer tveksam. Det är tillräckligt jävligt att det ÄR vinter, jag vill kunna fly från den i möjligaste mån och inte behöva slåss aktivt mot den varje dag i mitt eget hem.

Min hyresrätt passar mig och jag tycker mycket om den. Särskilt på vintern.

Han är söt när han sover

När han sover ser han ofödd ut. Som på en ultraljudsbild. Han blir liksom alldeles genomskinlig och de små händerna åker upp mot ansiktet och han får det där alldeles neutrala utplånade ansiktsuttrycket, som ett foster. Precis så som han måste ha sett ut därinne i mig. Han hade fortfarande kunnat ligga kvar i magen utan att det hade varit onormalt. Det är hisnande att tänka på.

Tänk vilken resa vi har varit med om tillsammans, samtidigt men på varsitt håll. Han som började sitt liv därinne och jag som var värd åt honom med alla förändringar och omställningar det innebar.

Sexton dagar är han nu. Nu sover han för första gången i spjälsängen, jag kunde mirakulöst nog lägga över honom där förut utan att han vaknade. Fredagsmys.

Att vara eller inte vara

För att ta till ett slitet gammalt uttryck så vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Nu vill Alfons pappa ha ett faderskapstest gjort innan han erkänner faderskapet. Vilken hybris.

Om man nu skulle hitta på att nån vore far till ens barn skulle man då inte välja nån hyfsat rik och framgångsrik person? Eller nån som åtminstone var trevlig och omtänksam? Som att han vore nån jävla önskepappa!

Jag blir så otroligt trött.

Lustgas schmustgas

Idag var jag på mitt förra jobb och hälsade på och visade upp lillapan. Jag kom att prata förlossning med en kollega och då rördes det upp igen. Det har lagts ett lock på förlossningen som efter ett stort trauma. Jag tror jag minns det som i nån posttraumatisk stress också, jag har svårt att minnas några sammanhängande sekvenser. Minnena kommer i brottstycken, fragmentariskt. Bilder som man plötsligt minns, "ja just det, jag kräktes också". Som efter en riktigt tung fylla.

Jag är chockad över att något kunde göra så fruktansvärt ont. Inte på något vis hade jag kunnat förbereda mig på den smärtan som det innebar att föda. När jag kände kraften i det vulkanutbrott som jag hade tagit min kropp i besittning och höll på att eruptera helt bortom min kontroll blev jag också så fruktansvärt rädd. Det förstärkte nog smärtupplevelsen.

Och så, lustgas, som har provocerat mig sedan förlossningen. Jag citerar Wikipedia om lustgas: "Den är relativt ofarlig vid kontrollerad användning, milt bedövande, men inte narkotikaklassad" och  "I slutet av 1700-talet upptäcktes att lustgas kunde förändra medvetandet, ge berusning och stilla smärtor."

Lustgasen gjorde för mina smärtor inte ett smack. Lite yr i skallen och lite ljudkänslig blev jag. Och masken var bra att skrika i. Det kanske är därför dom ger den till födande, för att dämpa ljudnivån på avdelningen. Men allvarligt, en "milt bedövande" gas från slutet av 1700-talet är det som är den mest använda smärtlindringsformen på förlossningsavdelningar. Att föda barn som väl relativt allmänt erkänt är det allra mest smärtsamma som en människa kan gå igenom? Jag kan säga med hundraprocentig säkerhet att hade män fött barn så hade vi ännu i dessa dagar inte behövt hålla till godo med en gas från 1700-talet som huvudsaklig smärtlindring. Då hade vi troligtvis frambringat barn under full narkos.

Behöver jag nämna att av min förlossningsplan återstod ungefär halvvägs in i förlossningen endast smulor och ett triumferande hånflin...

Sårbar

Idag hade min hyrfilmsprenumeration skickat mig "I taket lyser stjärnorna", svensk film från 2009. Den var bra och verkligen något som spann vidare på mina nojor jag har fått på sista tiden. Så kanske något jag inte skulle ha sett. Men jag fick i alla fall lipa ur mig ordentligt. Den handlar om en tonårstjejs förtvivlan och vilsenhet inför sin cancersjuka mammas tillstånd och senare död.

Jag har just börjat stirra upp mig nåt vansinnigt över att det ska hända mig något. Vem ska då ta hand om Alfons? Det sägs att man ska fokusera mindre på sig själv när man fått barn men jag är självmedveten och rädd om mig själv som aldrig förr. Jag har aldrig svimmat i hela mitt liv men har nu börjat tänka på hur det ska bli om jag plötsligt svimmar här hemma och blir liggande i flera timmar. Hur ska Alfons ha det då?? Jag blir ju fullständigt livrädd. Det skulle ju kunna gå flera dagar innan nån letar efter mig.

Gud vad duktiga ni är

alla ni soloföräldrar som har gjort det här så mycket längre än vad jag har! Hur hittar ni balans och glädje i det här landet av icke-sömn, stress och frågetecken kring hur man gör och hur det ska vara och i sällskap med Huvudvärken från Helvetet? Jag har fortfarande inte lärt mig att sova på dagen, det kanske är där nyckeln finns...

Idag är det förvisso lite lugnare än vad det har varit de senaste fyra dagarna. Jag har försökt tvinga in mer sömn och idag har det inte varit lika skrikigt. Nu har jag lyckats söva honom i min säng och till och med gå därifrån. Tidigare tog vi långpromenad i solen och det var skönt. Nu är nästa utmaning att jag strax har tid i tvättstugan. Ska jag springa ner och lämna honom själv i några minuter medan jag lägger i tvätten? Eller ska jag väcka upp honom och sätta honom i selen och ta med honom? Hur gör man? Jag kan ju inte vara den enda föräldern som lever själv och inte har tvättmaskin i lägenheten.

Alfons och mormor. Han har sina gulliga stunder också.

Från ordning till kaos

För en anal ordningsfascist med grava kontrollbehov börjar jag ana att det här med småbarnshavande på vissa plan kan komma att bli rent terapeutiskt. Det finns helt enkelt inte en chans att ha det så undanplockat som jag annars kräver för att jag tror att jag ska kunna må bra. Och jag kan bara se på och acceptera. Och till och med gå och lägga mig på kvällen fast disken är odiskad och massor av grejer i hallen inte står i ordning. Det är ju jättebra.

Jag blir förvånad när jag kommer in i köket och ser att där inte är undanplockat efter frukosten jag slängde i mig och att badbaljan står kvar med kallnat oljigt vatten och jag inte ens har tänkt på det. Jag har fokus på annat. Och är så pass trött att jag prioriterar att gå och lägga mig på kvällen framför att ställa mig och diska.

Bra tror jag.

Jag börjar tycka det är lite charmigt när det ligger barngrejer här och där. I den där högen i soffan ligger själva barnet med terapeutisk verkan.

Promenad

Jag var ute och gick med vagnen förut. Jag har inte vant mig än. Det är som det där med bilen, att jag tror att folk ska tro att jag lånat mina föräldrars kombi. Det känns om om jag är fem år och leker med dockvagnen. Och jag tror att folk som ser mig fnissar och undrar vem som har lånat ut sitt barn till mig.

Humörsvängning

       

En annan sak jag lovade mig själv att inte göra som förälder är att klaga. Föräldrar klagar på tok för mycket tycker jag. Om hur trötta de är och hur jobbigt det är att ha barn. Men inte så många har fått barn av tvång. Har man ett eller flera friska barn borde man vara glad för det.

I synnerhet med tanke på vilken gräddfil man åker i som förälder. Nu menar jag samhälleligt, inte alltid på ett privat plan så klart. Alla klappar och hurrar och ursäktar en för allt när man har barn. Man får bidrag av staten utan att ens behöva be om det. Vilken annan grupp än föräldrar slipper slåss för statliga utbetalningar? Ensamstående föräldrar, men inte sjukskrivna eller arbetslösa, kan söka bostadsbidrag. Och folk stannar en på gatan som vore man värsta rockidolen och gratulerar och ska heja på en och titta på ens telning. Och kassörskan på Ica packade min kasse idag för att Alfons hängde på armen och gjorde mig enarmad! Det är röda mattan, så klagomål borde vänta till en annan dag.

Men han har blivit som förbytt. I helgen funderade jag på att sätta ut honom i skogen så hans riktiga mor kunde komma och hämta honom. Det skriks. Så fort jag försöker förflytta honom en millimeter från min byst förvrids det annars så näpna ansiktet i vredesmod och onda plågor. Han borde vara mätt för han har legat länge och på båda sidor. Och när det ska kläs på, fixas, torkas och om man ombeds sova själv på en kudde en liten liten stund så mamma kan gå och kissa och plocka lite lite i kaoset, då skriks det också.

Väldigt tröttsamt. Man känner sig otillräcklig, ledsen, less och jävligt utmattad. Fick klartecken att börja med napp idag, vågade inte utan att rådfråga BVC. Nu ligger två nappar ensamma och övergivna här på bordet. Han ville inte ha en sån sak fastsittande på ansiktet. Det blev sura minen igen och kväljningar på det och ut åkte den lilla plastbiten i all hast. Flera försök, oförändrat resultat.

Dessutom har jag börjat få ont i bröstvårtorna. Som tur är är han vacker även när han skriker,

Två nappar söker mun. Här var dom inte välkomna.

Uppdrag granskning var är du?

Nu när jag har en egen spädgris så börjas det funderas på hur motsvarande situation fungerade när jag själv var liten och späd. Då konsulterar jag min mor. Och häpnar, baxnar, chockeras och vill ringa Janne Josefsson för ett granskande tv-inslag om dåtidens påbud.

Jag pratar om fyratimmarsregeln. Denna systematiska misshandel av spädbarn som försiggick i det här landet i decennier. Det var totaltabu att amma sitt barn oftare än var fjärde timme. Numera förespråkas fri amning och jag ammar mitt barn kanske fyra gånger per timme eller mer när det är som missnöjdast. Bröstmjölk passerar magen på 12 minuter. Jag kan inte ens föreställa mig hur vi led, alla inblandade, barn och föräldrar. Det var på 70-talet det också pratades om Biafrabarn och svält i Afrika men jag är tämligen säker på att vi svenska barn svalt i nästan lika stor omfattning. Afrikanska barn brukar bäras närmast kroppen och ammas vid behov. Var kom den ifrån denna fullständigt bisarra idé om att ett spädbarn endast ska äta var fjärde timme?

Mamma och pappa tycker det är konstigt att Alfons nästan inte skriker alls. Deras egen tid som småbarnsföräldrar bestod ju av ett gastande i timmar i sträck. Mamma berättar att hon körde runt runt med barnvagnen inomhus för att lugna mig och min bror och körde hårt över trösklarna för att det skulle gunga ordentligt så vi somnade. Hon tror också hela tiden att Alfons har ont i magen. Det var väl det som sades vara orsaken till barns skrikande på den tiden, att vi hade magknip. Att vi kanske var utsvultna var det ingen som nämnde eller ens tänkte på. Mamma tog fram min vikttabell som hon sparat från mina BVC-besök och det är skrämmande siffror. På samma tid som Alfons nu har gått upp 500 gram hade jag ökat med endast 100 gram.

Spädbarn fick heller inte vara lösa i magen. (???)  Då fick man gå till distriktssköterskan och få droppar. Det var ju ett mirakel att vi alls bajsade med tanke på den ringa mängd föda vi fick i oss. Efter 1-2 månader fick jag börja äta mjölkersättning på flaska, precis som många andra. Amningen fungerade inte. No shit, vem lyckas få igång en rimlig mjölkproduktion med amning med fyra timmars mellanrum från dag ett? Hur tänkte dom? Var det nåt civilisationsideal som tog överhanden, typ "Vi i västerlandet ska inte amma hej vilt som dom i Afrika utan här råder den heliga klockan och med den kan vi kontrollera allehanda biologiska processer"?

Jag har blivit så upprörd av denna för mig nya insikt och tycker det är en skandal i klass med behandlingen av psykiskt sjuka patienter på historiens mentalsjukhus, katolska kyrkans övergrepp på barn etc och jag tycker alla som drabbats av fyratimmarsregeln förtjänar en offentlig ursäkt av dåtidens motsvarighet till folkhälsominister, påven eller annan högt uppsatt person som kan få bära hundhuvudet en liten stund.

Nu ska jag amma.