Mamma hjärta Alfons

Tänk att det skulle vara så himla roligt att ha en Alfons! Nu har det värsta av första-tiden-chocken lagt sig. Han har börjat bli en individ som jag älskar och har starka band till och inte ett anonymt knyte som bara skriker och äter och behöver massor av skötsel. Det är några veckor sedan det värsta insomningskaoset med nattningsritualer på flera timmar. Jag är inte lika osäker längre och även om jag fortfarande i princip inte vet nånting alls så märker jag att jag har lärt mig honom i alla fall lite grann. Jag kan till exempel se och höra när han börjar bli trött även om han för en oinsatt kanske ser ut att vara en klarvaken och alert bebis.

När pappan var här häromdagen åkte jag iväg på ett ärende. När jag kom tillbaks hörde jag tröttljuden. Pappan gick runt och lekte och sjöng med honom och jag frågade lite försynt om inte A var trött. Fick till svar att nä, han ville inte sova. Jag insisterade på att testa och la A på sängen med napp och filt och han somnade bums. Supertrött bebis. Sånt hade ju inte jag heller fattat för en månad sen.

Allting med Alfons har blivit lättare, men svårt att säga om det är han eller jag som har ändrat sig. Eller klimatet. Att vi kan komma UT nu gör att jag mår tusen gånger bättre. Vi går långa långpromenader och igår drack vi kaffe vid solvägg och jag uteammade för första gången. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle ha varit om han hade fötts i till exempel november och jag hade haft mer än dubbelt så lång tid framför mig i husarrest isolerad inomhus på grund av iskyla och snömassor. Jag skulle garanterat ha behövt söka vård på grund av sviktande mental hälsa.

Men nu är det så superfantastiskt att ha en jättetjock leende bebis och vara ledig när våren kommer så jag vill inte byta det mot nåt. Jag vill ha en till! Nu genast. Det där med förlossningen, kan det ha gjort SÅ himla ont egentligen? Jag blir sentimental när A växer ur pyttekläderna och förflyttar mig raskt från mitt varande i NUET till att tycka att han redan är två meter lång och har fyrtiofem i skor.

Och jag börjar ana att det kommer bli himla fint och roligt på vägen dit.

Gullemops!

Day 12 – a song from a band you hate

Igen blir det lite mer generellt och diffust än ett specifikt band. Även om The Ark skulle ligga bra till. Ingen blev mer lättad än jag när det stod klart att The Ark skulle gå skilda vägar. No more utgången glamrock, det känns lite lättare att leva igen.

Och så måste jag säga Salem Al Fakir också. Gud så dåligt.

Men så är det det här med band eller artister där snubbar sjunger i falsett. Sjukt irriterande. Som denna.



Det här är en del av musikutmaningen 30 dagar 30 låtar.

Flummigt

Jag är så trött på det här bröstmjölksflummet. Alfons har fått ögoninflammation och jag ringde nyss bvc för kloka råd. Gissa tipset. Just det.

Jag gör det inte. Jag geggar inte bröstmjölk på mitt barns alla åkommor. Det känns verkligen så retro, fast inte i den bra bemärkelsen. Jag blir så irriterad på att det ska vara så himla basic när det handlar om moråbarnkonceptet. Som lustgasen. Och som rådet jag hittade på nätet när jag hade mjölkstockning: "Linda kålblad runt bröstet". Och det var inte på ett forum, utan på en rådgivningssajt. Finns det någon åkomma som män har där dom uppmanas att linda kålblad runt den aktuella kroppsdelen??

Det här med att kleta bröstmjölk på allt känns för mig som att få rådet att smeta in ett sår med saliv. Vem gör så??

Nu går jag och kokar koksalt.

Biet överröstat och funktionsodugligt

Idag var vi på träningsläger för barn vars mödrar behöver komma i form. Alfons trodde det var han som hade fått uppgiften som lägerledare och hojtade för fullt större delen av träningspasset. Just hans moder fick därför en betydligt mindre dos träning än de flesta andra mödrarna.

Vad gör folk med sina barn för att dom antingen ska sova som klubbade alternativt ligga och gagga gulligt på en filt som värsta reklambebisarna???

Den äkta träningsledaren pratade lite med mig och Alfons innan passet. Jag uttryckte väl vissa farhågor angående barnets uppförande. Hennes tips: "Jag brukar alltid ha med mig min sambo så får han ha hand om bebisen så kan jag koncentrera mig på träningen". Inte så användbart kanske. Men okej, även om man nu hade haft en sambo, hur stor är sannolikheten att denne kan följa med en på träning klockan 10:30 en tisdagmorgon?

Och biet svek när jag som bäst behövde det. Det kan ha varit ljudvolymen i salen som dränkte det hypnotiska surrets sändningsfrekvens.

Till råga på allt hade jag råkat glömma den enda nappen som fungerar hemma. Det var ju helt och hållet mitt eget fel. Jag och barnet ska prata lite och utvärdera dagens händelser och så gör vi ett nytt försök nästa vecka.

Alfons vill gärna få bort dom där valkarna nu inför strandsäsongen.

Day 11 – a song from your favorite band

Ooh, det här var en så nästan övermäktigt svår kategori så att jag blev tvungen att skjuta upp det en dag. Jag brukar göra så med jobbiga projekt. fast oftast mer än en dag.

Men band vet jag inte. Det är väl mer artist. Kanske blandat med band. Det får nog faktiskt bli flera stycken.

I nästan tio år var jag närmast besatt av Madonna. Hon var en stor hjältinna för mig och påverkade mig i allt jag gjorde. I beslut jag fattade, kläder jag hade på mig, vad jag sa, gjorde och åt, i allt var hon närvarande. Jag är fortfarande mycket fascinerad av henne som person men har inte alls följt henne de senaste tio-femton åren. Så man kan inte kalla henne favorit i mitt liv just nu men hon förtjänar ändå att nämnas i sammanhanget tycker jag.



Den första favoriten jag kommer att tänka på är Alanis Morissette. Min andliga syster. Jag vill äta hennes hjärna. Hon är så extremt fantastisk! Så himla smart, rolig, musikalisk, talangfull, intelligent, intellektuell, snygg och kool. Hade jag skrivit den låtsamling som hon åstadkommit skulle jag dö lycklig. Vilka epos! Hon skulle lätt få bli min bästis. Vi är nästan lika gamla och fick dessutom varsin son med en månads mellanrum.



En annan idol är Annika Norlin. Skulle gärna tugga i mig även hennes hjärna. Vilken smartskalle! Och vilka skitbra låtar hon gör! Hon är lika briljant i Hello Saferide som hon är som Säkert!. Det måste vara fantastiskt att vara så där BRA. Kanske världens bästa person, tillsammans med Alanis.



Och så ett band då. Kent. Talar till både hjärta och hjärna. Sätter stämning. Underbart.



Det finns hundra favoriter till. Om det här hade varit en musikblogg kunde ni fått veta allihop!

Det här är en del av musikutmaningen 30 dagar 30 låtar.

Det där biet igen

Igår var vi på affärn. Som alltid var jag lite nervös innan vi ska på offentlig lokal. Jag vill inte få projektet avbrutet, hjärnan stressförlamad och kläderna nedsvettade av att A tar ton i en folksamling och blir otröstlig.

Men jag hade inte behövt oroa mig. Nu har vi ju biet!

Jodå, biet underhöll A genom hela stormarknaden.

All eventuell produktplacering i bilden är helt oavsiktlig. Det finns alltså andra äpplesorter än Royal Gala att köpa i affärerna.

Amningshjärnans hemlighet

Det här som föraktfullt kallas amningshjärna, jag har kommit på vad det är.

Den här tillvaron man lever i som nybliven förälder det är ju inget mindre än NUET. Det där omtalade tillståndet som alla tjatar om hela tiden att man ska sträva efter att befinna sig i. Det är ju SÅ HÄR det är!

Att vara totalt fokuserad på något, i det här fallet en annan varelses alla behov och vara fullständigt uppslukad av och lyhörd för varje förändring, varje ljud, varje rörelse från den lilla varelsen. Att inte ha längre framförhållning än till nästa bajsblöja. Att vara så helt närvarande HÄR och NU att man inte minns vad man gjorde igår och knappt ens vad man gjorde för två timmar sen. Att komma ihåg sina planer för morgondagen är omöjligt om man inte skriver upp det på en lapp. Afasin gör sig ständigt påmind. I nuet försiggår viktigare processer än att komma ihåg en massa ord.

Det är bara det att det här med att leva i NUET tydligen inte är så himla idealiskt. Man ser ju hur det blir. Det är svårt att fungera. I alla fall i ett samhälle där INGENTING handlar om NU utan allt handlar om framtiden, det där bortom det som är här. Vårt samhälle går nästan bara ut på att göra planer för vad som ska hända SEN. Hela tiden framåt framåt.

Jag har aldrig tidigare lyckats leva i nuet. Inte förrän nu. Det är rätt gött faktiskt. Och jag tror det är väldigt bra för ens personliga utveckling. Men det är absolut inte kompatibelt med den omvärld vi har skapat åt oss. Det hålls kurser, seminarier, kick-offer och artiklar om att leva i nuet, men jag kan garantera att ingen företagare önskar sig anställda med amningshjärna.

Om alla lyckades med den gamla klyschan att leva i nuet skulle det innebära slutet för vårt samhälle i dess nuvarande form, take it from me.

Påpeka eller uthärda

Någon av mina grannar, det kan vara någon av dom på sidorna eller den under, har en väckarklocka som står och ringer två timmar per dag. Nu efter sommartidsomställningen är det mellan 8 och 9 på morgonen och 20 och 21 på kvällen. Det är en sån där gammal analog väckarklocka där man sätter alarmtiden lite diffust med en liten pinne. En sån väckarklocka som låter pipipipip-pipipipip. När jag hade en sån brukade jag alltid vakna av det där klickande ljudet precis när timvisaren sammanfaller med den där alarmpinnen och hann ofta stänga av klockan innan den ens han börja låta pipipipip-pipipipip. Lättväckt är mitt mellannamn.

Nu däremot, får jag sannerligen min beskärda del av pipipipip-pipipipip. Jag vet inte om grannen med klockan är död, bortrest eller döv. Man kan ju tycka att personen i fråga borde vara hemma NÅGON gång mellan 8 och 9 eller 20 och 21 NÅGON dag så att den själv blev varse väckarklockstatusen. Men så verkar icke vara fallet.

Jag tycker att det här med väckarklockan bör åtgärdas. Min första tanke var att påpeka det genom en vänlig men bestämd lapp i båda de berörda trappuppgångarna. Typ "Någons väckarklocka ringer mellan 8 och 9 varje morgon, vänligen tryck ner knappen alternativt ta ur batteriet". Jag insåg dock snabbt att risken att någon skriver en näsvis kommentar av typen "Någons unge börjar gapa klockan 04:37 varje morgon, vänligen tryck in nappen alternativt förflytta er ur byggnaden" är påfallande hög.

När det gäller ljud har jag många stenar i glashus att kasta och vill inte dra uppmärksamhet till mig i just den frågan. Min mentala hälsa får väl ses som en petitess i sammanhanget.

Och så tänker jag att det där batteriet måste ju faktiskt ta slut nån gång.

Hypokondri del 2

Idag är jag lite orolig för barnet. Så klart är jag också extra vaksam efter de smittohärdar av olika slag som vi har träffat i helgen. Han har sovit så mycket idag och känns varm. Tempmätaren visar 37,3 så den förklarar inte värmen.

Han bara somnar lite här och där som han inte brukar göra. Han somnade i min säng uppallad mot en kudde, fast meningen var att han bara skulle sitta där och kolla på när jag fixade. Sen somnade han på min axel på två sekunder och bara hängde där. Och sen somnade han på en sekund i babysittern fast jag trodde det var dags för lite vakentid. Han brukar inte somna SÅ lätt alldeles på egen hand.

Eller så har det att göra med att han alldeles i dagarna går ur en sån där åskmolnsfas och in i en solskensfas på utvecklingsschemat? Har han måhända ägnat sig åt utveckling de senaste två veckorna och lurat mig att tro att DET var hans personlighet? När han i själva verket kanske är en sån som sover mycket och gärna och helt duktigt också kan somna själv lite här och var?

Så här ser han ut just nu. Efter sin senaste ensekundsinsomning i babysittern.

Day 10 – a song that makes you fall asleep

Jag kan egentligen inte sova till musik alls. Det bör vara tyst när jag ska komma till ro. För sisådär knappt tio år sen jobbade jag somrar och extra på Stena Lines Tysklandsfärja som går mellan Göteborg och Kiel.

Man jobbade i pass på 6 eller 8 dagar och gick då i princip aldrig av båten. Det var lite Big Brotherkänsla fast inte under lika lång tid. Det var i alla fall stressigt och slitigt och för att klara det var man tvungen att sova under de timmar man var ledig dagtid. Och sova på dagen är något som jag fortfarande har väldigt svårt för. Jag var alltså jättejättetrött hela tiden och när jag väl skulle försöka sova gungade sängen och det dånade från maskinrummet. Inte rogivande.

Det som till slut gav mig lite vila var Sade och hennes musik. Den där softa nattklubbsjazzen och saxofonen  i hörlurarna skickade rogivande bilder av varm karibisk natt genom mitt huvud och jag kunde slockna några timmar.



Det här är en del av musikutmaningen 30 dagar 30 låtar.