Vårvärme

Termometern på min balkong visar just nu fyra PLUSGRADER sisådär en halvtimme innan tolvslaget. Heja nya året om det ska fortsätta på det här lovande viset!

Vecka 37

           

Last magbild of the year. Vecka 37 (36+5). Nu börjar den kännas stor på riktigt. Inte bara jag utan själva bebis börjar kännas väldigt skrymmande. Hemska tanke. 

Förkyld förkyld hela tiden. Näsan rinner och är täppt samtidigt. Sabbade slemhinnor. Från och med nu har händer och fötter börjat kännas svullna också. Vaknar flera gånger per natt. Inte vaknar till och halvsovande rumlar in i nästa dröm, utan vaknar och är klarvaken som mitt på dagen. Tar ett tag att gå ner sig igen efter ett sånt uppvaknande.

Vill inte erkänna det men jag börjar få lite lite ont i ryggen också.

2011 ska bli godaste året på länge. Det får vara dags för nåt nytt nu.

Tungt

Idag känns det som jag väger tusen kilo. Ååååh vad det är ansträngande allting! Resa sig, sätta sig, röra sig för att inte tala om att böja sig. Och ALLT tappar jag på golvet. Så jag måste böja mig och ta upp.

Hade tänkt träna i förmiddags men orkade bara inte ta mig iväg. Jag var för tung för att resa mig ur soffan. Ändå vägde jag "bara" 70,1 kg hos barnmorskan häromdagen. Alltså 2 hekto mindre än innan jul. I alla fall stannade jag hemma och gjorde lite coreövningar och hantellyft framför teven istället. Och i kombination med tre långsamt vaggande men hyfsat långa hundpromenader känns det som att jag uträttad storartade hjältedåd idag. Nu vill jag BARA att bebis ska komma ut. Så allt kan bli som vanligt. (haha)

Jag har spekulerat i vad som är jobbigast, att ha bebisen inuti eller utanpå kroppen. Båda alternativen verkar ha både för och nackdelar. I magen kan ingen höra den skrika, det är ju en fördel. Den behöver heller ingen tillsyn eller passning, inte bytas blöjor och matas. När den väl har kommit ut måste den stora fördelen vara att man kan börja bli normal i kroppen igen. Normal blodvolym, ingen nästäppa, ingen extra tyngd i magen, slippa bli andfådd bara av att föra ett vanligt samtal. Just nu verkar lösningen att den ska komma ut ur min kropp väldigt tilltalande. Det är väl så naturen har klurat ut att man ska känna kan jag tro.

Var tvungen att ta mig samman och samla krafterna för att fixa tvätten. Det var också väldigt jobbigt. Tvättstugan är i nästa hus och jag måste gå ut utomhus och in två portar bort för att komma dit. Jag försöker tänka att jag hade kunnat bo nån annanstans i världen och haft flera kilometer till rinnande vatten och varit tvungen att traska dit flera gånger dagligen för att tvätta och hämta dricksvatten och varit gravid med mitt åttonde barn och knappt haft något att äta. Det hjälper så där. Jag hade säkert inte behövt traska i femton minusar och riskerat att halka och slå mig fördärvad för varje steg.

I ett annat liv önskar jag mig att kunna ha en tvättmaskin i mitt hem. Tvättstugor är faktiskt inte värdigt. Jag hatar att städa andras ludd och att hitta främmande människors hår bland mina underkläder.

Två ansträngande saker kvar idag: diska och ytterligare en djurpromenad. Få se om jag överlever.

Dröm

Kom nyss ur en dröm. Det var den mest levande jag har haft om bebis. Den var född, nyfödd, och jag var i någon slags biograffoajé. Sådär surrealistiskt och samtidigt helt normalt som det kan vara i drömmar. Bioföreställning pågick och folk i bakgrunden. Bebis var naken och hade fem fingrar och tår och var varm och mjuk. Jag tyckte om den! Jag skulle amma den för första gången. Det var helt okej men svårt. Den ville inte ligga så där längs med min mage som dom ska utan ville vara vriden ut från min kropp. Med var också min förra sambo, alltså inte bebisens pappa, som hjälpte att sköta och lägga rätt. Han hjälpte också till sen när vi skulle sätta på bebis en blöja för första gången. Krångel med blöjan men det gick bra till slut. I drömmen var allt mysigt och varmt och bebis var fin.

Jag ville bara fortsätta sova och tryckte till och med på snoozeknappen. Jag snoozar ALDRIG. Till slut var jag tvungen att gå upp, har dejt med barnmorskan om en liten stund...

Favoritprodukter på Apoteket

Om man börjar fråga sina vänner och bekanta märker man snart att det verkar vara hyfsat vanligt att knarka Apotekets receptfria produkter. Alla har nån favvoprodukt i sortimentet som man använder mer eller mindre enligt föreskrifterna. Och ofta lite i hemlighet. Det är inte så vanligt att man går shoppingrunda på Apoteket med sina vänner.

Som ogravid missbrukar jag Treo. Förr gick det att köpa rören i fempack som jag köpte titt som tätt. Alltid med en betryggande känsla av att ha gjort en mycket bra investering. På sistone har jag bara hittat det i trepack. Man får hålla till godo med det lilla. Treo är bra mot allt; trötthet, nedstämdhet, tristess, baksmälla och till och med huvudvärk. Inte sällan har jag inlett dagen med två Treo i ett glas. Bara för att komma igång när det känts lite segt. Det känns tryggt och nästan lite glamouröst att sitta där med Treoglaset och veta att det snart kickar in och dagen inom kort kommer kännas rejält mycket bättre. Treo är det nya kokain.

Nu gillar ju inte embryon och bebisar i magar Treo nåt vidare och paracetamoltabletter förmår inte förmedla den där allt-ordnar-sig känslan på alls samma sätt. Så som gravid har min relation till värktabletter svalnat betydligt. Dessutom har jag ju nästan aldrig ont nånstans. Migränen har varit nästan utplånad under snart nio månaders tid. Tack för det.

Jag har fått skaffa nya vänner på Apoteket. En heter Otrivin. Otrivin handlar jag numera på olika apotek varje gång sedan en anställd i kassan tittade strängt på mig och magen och sa "du vet väl att man bara får använda det här i max tio dagar". Ja, jag vet. Och jag är egentligen ingen nässpraystjej. Annars. Nästäppan kom väl i vecka åtta typ, men jag lärde mig leva med den. Tills för cirka två månader sedan när jag blev förkyld och snuvig och det inte gick att andas alls, särskilt inte på nätterna. Och är man redan kroniskt andfådd, har tryck på lungorna, blodtrycksfall och svårt att syresätta sig så får man lätt panik när det inte går att andas genom näsan. Alls.

Då fick Otrivin agera räddande ängel. Sedan fick jag ytterligare en superförkylning som sitter i än och Otrivin hänger med. Ovärderligt. Tips för avvänjning mottages dock tacksamt då jag har för avsikt att pimpa mina slemhinnor till nyskick bara bejbi kommer ut. Som gravid gråter man också betydligt oftare än annars. I mitt fall både av hormoner och misär. Då kan Otrivin också göra en välkommen insats.

En annan god vän är Mr X. Ökad blodvolym och svullna slemhinnor framträder tyvärr inte bara högt upp på kroppen i höjd med näsan. Xyloproct kan variera väldigt i pris mellan olika avreglerade apotek har jag märkt så det handlar jag alltid på samma apotek. Ingen har vågat knysta nåt om maximal användningstid. Och jag handlar det lyckligt och ohämmat trots att de har det i kylskåp bakom kassan och man måste be om det. Nästan lika tryggt som Treo att ha hemma i skåpet. In case of emergency. Både salva och suppositorier rekommenderas å det varmaste.

En produkt som däremot förtjänar en fet dissning är den totalt dysfunktionella nässprayen Renässans. Den ska vara "snäll" mot näsan och kunna användas under obegränsad tid och vara bra för gravida. Tyvärr är den också bra för nästäppan. FÖR nästäppan. Och inte snäll alls mot den som HAR nästäppan. Jag trodde det var en sån där skämtartikel från Buttericks när jag testade den, det gjorde skitont och var som att få en kallsup i Döda Havet. Fullt med salt och näsan bara rann och rann. Den är hyperton, det vill säga har högre salthalt än kroppen och ska därigenom dra ur vätska ur cellerna och därmed svälla av de svullna slemhinnorna. Det funkade INTE på mig. Och har man sprutat den där lösningen i näsan en gång vill man inte göra om det.

Så. Det var mina favoritprodukter och en varning. Eventuella apoteksanställda som läser det här kan ju höra av sig så kan ni få mitt kontonummer för reklamarvode. Det vore mycket välkommet.

Somliga dagar

är det svårare att se bortom snåren. Andra dagar känns det som att inget bekymmer är för stort och att jag kan klara vad som helst. Idag har det varit en sån där somlig dag. Kanske en krasch efter julhelgen. Klapparna är öppnade och glittret i granen glittrar inte lika förtrollande och hoppingivande längre. Kvarstår gör faktum och verkligheten. Och somliga dagar vill man bara ligga under ett täcke och blunda för faktum och verklighet.

Jag minns knappt hur dagen har förflutit, har känt mig närmast apatisk. Jag vet att om jag får möjlighet att göra om det här, att gå igenom en graviditet en gång till, så vill jag göra det på ett annorlunda sätt. Det kommer bli bra det här också, och jättestort och vackert och omvälvande på alla sätt. Men jag önskar så att jag hade kunnat känna gemenskap, glädje och tillförsikt inför framtiden med en barnafader som jag faktiskt skulle vilja leva med. Har varit så ledsen idag när jag tänkt på allt som hade kunnat vara annorlunda.

Jag har lärt mig att det inte alltid blir som man tänkt sig, trots att man anser sig vara en genomtänkt person. Men jag hoppas verkligen att jag får göra hela det här projektet igen, och då tillsammans med en annan vuxen. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att få vara gravid i 40 veckor och ha ett helt annat känslospektrum aktiverat. Firande, kalasande, ompysslande, mys, gemensamt framtidsplanerande, ekonomisk trygghet, delat ansvarstagande och massa annat fint. Jag vet att jag idylliserar och romantiserar nu, bara för att läget just nu känns allt annat än idylliskt.

Alla dagar är som tur är inte somliga dagar och jag vet att det kommer bättre dagar...

Slutet av vecka 36

Får väl i rent dokumentärt syfte smälla till med en bild innan vecka 36 är alldeles till ända. Den är från i morse så ingen julmat har hunnit expandera kaggen ytterligare. Det är jobbigt att vara tjocksmock, men faktiskt inte SÅ hysteriskt jobbigt ännu. Jag antar att jag har haft en himla tur.

Men jag längtar efter att kunna ligga på mage. Och sitta bekvämt utan att det bränner i magmusklerna och utan att bli andfådd. Längtar efter min varma vinterjacka, har just nu en fodrad skaljacka i mammamodell som inte har så mycket att sätta emot när det är 22 vintergrader. Jag längtar efter att kunna böja mig obehindrat och kunna knyta skorna utan att nästan börja gråta. Jag känner mig i alla fall väldigt motiverad att aldrig konstant gå runt med 15 kilos övervikt när jag inte måste, för vilket otroligt merarbete och vilken oerhörd fysisk påfrestning helt i onödan! Nu återstår bara att se hur kroppen själv vill vara efteråt, efter genomgången pärs :)

Julklappar

Julklapp 1:

Jag fick just finaste julklappen från läsaren Alexandra. Hennes fina kommentar följer här nedan:

kära fröken märkvärdig. Jag har nu läst hela din blogg, från början fram till sista inlägg. Det är läskigt och befriande hur mycket jag känner igen mig.Du ger mig inspiration, bekräftelse på att det finns fler som är i liknande sits och sist men störst av allt: mod.Jag låg igår i min lillebrors säng( åkt hem till familjen över jul) och kände mig ganska miserabel efter en kylig ton från mitt kommande barns pappa( iallafall biologisk sådan, en pappa är väl trots allt en uppgift och omtanke?). Efter att ha läst igenom halva din blogg fick jag nån form av vredeskänsla blandat med stolthet. Vi kan fixa det. Inte ensamma, men med hjälp av eget sunt förnuft, andra kvinnor som gjort samma val som kan visa sin vardag och förhoppningsvis en familj som stället upp. Tack som fan rent ut sagt för att du har denna bloggen. Jag tänker starta en egen, hoppas att du kommer finna lika mycket inspiration som jag finner i din. // Alexandra

Jag blir så glad och rörd över att bloggen har varit till nytta för någon, att vi är många i samma situation som kan ge stöd åt varandra bara genom något så enkelt som att dela med sig av egna erfarenheter och upplevelser. Ibland är det allt som behövs för att orka vidare i vardagen. Att veta att man inte är ensam. Jag vill tacka Alexandra och alla fina bloggerskor vars bloggar har gett och ger mig tro på mig själv och hela det här ensam förälderkonceptet som ibland känns så stort att det nästan svindlar. Då ger det lugn att se att det faktiskt går. Jättebra.

Hoppas Alexandra hör av sig med sin bloggadress så småningom, you go girl!

Julklapp 2:

Min gulliga familj hade skramlat ihop till en mycket ståtlig systemkamera som låg i mitt enda paket under granen! Alldeles sprillans ny och senaste modellen och jag förstår att meningen är att jag ska kunna dokumentera barnbarnets/syskonbarnets utveckling på bästa sätt. Finns filmfunktion och allt. Jag är mycket tacksam för fina klappen och fick också lite prestationsångest. Dom förväntar sig faktiskt att jag ska lyckas leverera en ny släkting till dom! Fixar jag verkligen det? I morgon inleds vecka 37 och jag har nog inte insett att förlossningen är SÅ nära. Är det verkligen jag som ska klara av det där? Nu snart? Jag tycker att jag borde känna mig så HIMLA annorlunda. Men det gör jag inte, jag känner mig som vanligt. Inga Hulken-muskler, inga andra superhjälteattribut heller. Bara 15 kilo tyngre och med svullen buk.

Framöver ska det förhoppningsvis bli lite mindre av skabbiga mobilfoton och lite mer riktiga foton här på bloggen. Ska bara läsa instruktionsboken först, hehe.

Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar

Det är därför jag bloggar nitiskt på självaste julafton. Det gläder mig att den här dagens besökarantal på bloggen hittills är rekordlågt. Förhoppningsvis ägnas tid åt andra typer av umgänge. Kan ju förvisso vara påfrestande, på sitt sätt. Men i bästa fall bra.

I vanlig ordning påbörjades dagen vid 5-tiden då jag inte förmådde sova en blund till. Spikvaken. Höll mig dock i sängvärmen några timmar till. Det är hiskligt kallt att kliva upp ur sängen i ett ensamstående hus på landet med -20 utanför och cirka +17 inomhus. Jag sköt upp det till det inte gick längre.

Frukost, julklappsrimmande, brunchfika, promenad med lösgående och glad hund över snöklädda vidder i ett gammalt traktorspår, enda sättet att ta sig fram. Promenad går mycket sakta nuförtiden. Bebis biter tag med sina sylvassa tänder i bäckenets framkant och ruskar om. Så känns det i alla fall. Och det tynger och strålar små vassa pilar nedåt.

Nu trogen väntan på Kalle. Då börjar min julafton mentalt. Ta någon hårt i hand så bär det av till tomteland. Så ska det låta. Då faller julens alla dofter och smaker på plats. Och sen Karl Bertil så klart. Undrar vad alliansens mediegranskningsmyndighet så småningom kommer anse om denna utsändning av kommunistiska budskap på en av årets största tv-helger...

Julemiddag väntar efter Kalle, har ådragit mig en obotlig förkylning som gör att jag sedan ett par dagar varken känner doft eller smak. Jag räknar nu med att detta ska leda till mindre grad av okynnesfrosseri under helgen, åtminstone en bra bieffekt. Idag har jag till och med låtit bli knäcken, ingen idé när det ändå inte smakar nåt.

Med önskan om en god fortsättning på julaftonen...

Man måste ha datorn i fönstret för att det mobila bredbandet ska funka. Då är det långt till allt.

Lille julafton

Vissa korta stunder kan vintern vara vacker. För den stämning som kan skapas och insupas ett kort ögonblick under en sen kvällspromenad. Mystisk och löftesrik. Men sen vill man strax gå in igen, åtminstone när gradantalet har letat sig ner mot sisådär femton under noll. Bilden ovan är från promenix nära mitt hem i mer eller mindre civiliserade trakter.

Den här dagen har jag, packning, hund, julklappar och mage liksom så många andra transporterat oss till julfirande. För vår del till barndomshemmet i mörka skogen. Nu finns här inget att anmärka på vad gäller pyntet, jag hade ju vissa invändningar på den spartanska smyckningen när jag var här runt första advent. Men allt är på plats; gran, pyntat tallris, de röda trästjärnorna i gardinen, spratteltomten i fönstret, mässingsljusstakar och den finfina julkrubban som pappa byggt själv av drivved. Och den gulliga hunden har förstått precis vad julen går ut på. När vi kom hit sprang hon rakt fram till granen och började öppna julklappar. Nu har jag sagt till henne att julen är imorgon och att hon måste vänta tills dess.

Frosseriet har börjat. Jag har redan tryckt i mig ohämmade mängder knäck och snart är det dags för glögg och lussekatter. I förmiddags var jag hos barnmorskan. Vågen visade 70.3 kilo. Jag ska dit om en vecka igen och hoppas att en eventuell uppgång ska vara av bebis och inte av julmat. Dagens SF-mått 34 cm. Morskan säger att bebis har gott om plats i min mage. Den har det liksom fluffigt därinne. Gott om fostervatten så hon har inte så lätt att känna hur den ligger. Det där att tydligt känna kroppsdelar och kunna "greppa om en liten fot" från utsidan som det står i många böcker redan runt vecka 24-25 har aldrig varit aktuellt för mig. Hon kände huvudet och det var rörligt så den har inte fixerat sig än. Jag är lite orolig att den ska ha det för bra därinne, att det ska dröja innan det blir så trångt att den känner att den behöver komma ut. För min del får den gärna komma ut förr snarare än senare. Jag vill inte föda ut en femkiloskropp.

Annars pratade vi mest om allmänt mående. Hon sa att hon är orolig för att jag inte ska ha något känslomässigt stöd under förlossningen. Pappan kanske kommer vara närvarande, men mer då? Jag tänker ju att jag ska klara mig själv, som vanligt. Och att det måste finnas en trygg barnmorska att hålla i handen. Hon undrade om jag inte ville ta med mig nån mer, en vän eller min mamma till exempel. Jag tycker inte det känns bra. Min mamma är utesluten eftersom hon har tillbringat större delen av min uppväxt med att upplysa mig om hur omöjligt allt är och hur ogenomförbara alla mina idéer är. Den attityden vill jag verkligen inte ha med mig i ett förlossningsrum. En vän. Ja, det vore fint. Men jag vet att jag skulle vara så stressad över att vännen satt där för min skull och förlorade arbetstid och kanske skulle behöva göra andra saker. Jag skulle bli förlamad av dåligt samvete och fokusera på vännens välmående snarare än mitt eget. Man ska inte vara till besvär och ligga andra till last. Och bedja och arbeta och späka sig så man hamnar i alla lutheraners himmel, halleluja.....

Annars är såna här milstolpar under året, som julen, tillfällen till reflektion, framåtblickande och hisnande tankar kring möjligheter. Jag undrar var jag är vid den här tiden nästa år. Vem jag är och med vem. Som det ser ut nu, ett barn?! Som jag vid den tiden kanske till och med hunnit lära känna lite grann. Jag kommer ha lärt mig helt nya saker. Jag kommer ha rutin på grejer jag nu inte ens vet om att jag behöver veta. Förhoppningsvis har jag också ett jobb att gå tillbaks till.

Nu ska jag slå in julklappar.. Kanske med hjälp av lillapan. Hon hjälpte mamma plocka fram julklappspapper förut. Hon är så himla gullig när hon håller på med papperspyssel och packar in och packar upp saker! Både mamma och hunden.