Jag drar mig för att skriva vissa saker. Av hänsyn till mig själv och av hänsyn till andra. Och för att jag verkligen föraktar skitsnack. Folk som har som sin livsglöd att kritisera och fördöma andra borde verkligen söka meningen med sina liv. Ska jag verkligen då snacka skit i ett publikt medium? Eller är det här faktiskt min dagbok där jag får skriva mina tankar vare sig de är fina eller fula?
Det är ju pappan igen. Jag blir så frustrerad och förbannad. Inte minst på mig själv för att jag haft det tveksamma omdömet att nästla in den här personen i mitt liv. Imorgon är det sista gången på föräldrakursen. Nu vet han inte om han hinner komma. Igen!!! Jag blir fan desperat. Då VILL man inte komma. Det är två timmar. Men det är mycket att göra på jobbet. Du har rätt enligt lag att vara borta från jobbet för föräldrautbildning säger jag. Det är inte alltid lagen funkar säger han. ??? Han har redan varit borta en gång, tänker han vara frånvarande hälften av gångerna så har han inte på min förlossning att göra känner jag och vill explodera av vansinne.
Och alltid strul. Han är så otroligt osmart och icke uppstyrd. Han tar inte ansvar! Ens för sitt eget liv. Inget omdöme överhuvudtaget. Han har aldrig pengar. Han flyttar och ordnar inte adressändring så räkningar hittar inte fram utan dyker upp långt senare i form av påminnelseavgifter och inkassokrav. Han köper bil utan att fråga säljaren om den är avställd eller inte och får tusentals kronor i trafikförsäkringsavgifter. Han har blivit vräkt från en lägenhet för att han inte betalade hyran. Han har massa skulder hos kronofogden som dras på hans lön vilket gör att hans pengar är slut ungefär den 5:e varje månad. Han har en hund som skulle behöva sjukvård men den är oförsäkrad så han har inte råd att ta den till veterinären. Hur han ska kunna betala för ett barn är för mig ett mysterium.
Antal kronor han har betalat hittills för bebis: 0
Antal kronor han har lånat av mig: 1000
Och ovanpå detta har han mage att handla en Iphone och sitter och pratar om att han vill ta flygcertifikat som kostar 25 000. För att det vore kul att ha.
Förutom att det är dåligt att prata skit om folk så är det ju också pinsamt för mig att tala om hur han är, eftersom det på någon nivå framställer mig som extremt osmart som överhuvudtaget har hängt med den här personen. Det ska tilläggas att jag i många fall inte vetat om hur otroligt oansvarigt han betett sig. Sen tycker en del av mig också synd om honom. För att han inte har något stöd och någon som hjälper honom. Jag kan också ha tomt i plånboken i slutet av månaden, i synnerhet nuförtiden, men jag har föräldrar som tittar till mig, frågar hur jag har det och sticker till mig en peng när det krisar. Det har inte han.
Men just nu är jag så otroligt trött på ups and downs och STRUL.
måndag 10 januari 2011
söndag 9 januari 2011
Lite om vädret och världsläget
Nu är det tö och takdropp och enligt min smak en förändring av klimatet i helt rätt riktning. Det känns som att hoppet har återvänt och jag kan vistas ute utan att riskera livet och köldskador. Det går att strosa behagligt och dra djupa andetag av sval luft och till och med gå utan mössa. Jag har inte varit ute utan mössa på månader! Det känns också som en befrielse om de milda vindarna skulle hålla i sig eftersom det i den här temperaturen faktiskt skulle vara möjligt att lufta både en hund och ett spädbarn samtidigt.
En biverkan av töandet är ett svårbemästrat väglag. Bilvägar, gångvägar och trottoarer är täckta av bucklig is med vatten på som kan vara en oövervinnlig dödsfälla OM man inte som jag har fenomenala dubbar på skorna! Nytt trix för vintern och nåt jag verkligen rekommenderar. Sportiga är dom också och snäppet hippare än pensionärsvarianten inbillar jag mig. Utan dessa på skorna hade jag varit dödens lammunge redan nån gång under gårdagen. Jag är en snubbelfia. Nu tar jag mig fram som en liten bandvagn, med stadiga steg raskar jag över isen utan problem trots livslysten draghund i andra änden av kopplet. Skaffa dubbar, bästa investeringen om man ska sätta foten utanför dörren i vinterväglag, finns på en sportaffär nära dig.
Efter att i fredags både ha kopplat ur airbagen ur bilen för dyra slantar och hyrt en bilbarnstol på sjukhuset så tror jag nu att allt fix ska vara fixat. Jag är i alla fall inte sugen på att fixa mer. Jag är sugen på att kolla på film och äta choklad. Jag känner inget behov av att "boa". Var lite inspirerad för tre månader sedan när jag blev arbetslös och satte igång med olika projekt med liv och lust. Nu känns det som min föräldraledighet borde vara slut snart och det snart är läge att gå tillbaks till jobbet. Jag är nog en smula uttråkad, ostimulerad och det här med väntans tider börjar kännas lite uttjatat nu. Jag tvivlar på att det nånsin kommer hända nåt annat än det här. Därför skulle jag vilja jobba istället.
Nu är det bara tid att tänka och våndas. Jag är åter inne i fasen där jag känner mig som en fullständig idiot som har fattat helt fel beslut och på så sätt förstört mitt liv. Så otroligt klantigt och värdelöst att jag hamnade här. Så känns det nu. Så nu får den gärna titta ut och vara så där VÄRD ALLT så jag får känna på den känslan ett tag också. Det skulle jag behöva.
En biverkan av töandet är ett svårbemästrat väglag. Bilvägar, gångvägar och trottoarer är täckta av bucklig is med vatten på som kan vara en oövervinnlig dödsfälla OM man inte som jag har fenomenala dubbar på skorna! Nytt trix för vintern och nåt jag verkligen rekommenderar. Sportiga är dom också och snäppet hippare än pensionärsvarianten inbillar jag mig. Utan dessa på skorna hade jag varit dödens lammunge redan nån gång under gårdagen. Jag är en snubbelfia. Nu tar jag mig fram som en liten bandvagn, med stadiga steg raskar jag över isen utan problem trots livslysten draghund i andra änden av kopplet. Skaffa dubbar, bästa investeringen om man ska sätta foten utanför dörren i vinterväglag, finns på en sportaffär nära dig.
Bästa investeringen på länge
Efter att i fredags både ha kopplat ur airbagen ur bilen för dyra slantar och hyrt en bilbarnstol på sjukhuset så tror jag nu att allt fix ska vara fixat. Jag är i alla fall inte sugen på att fixa mer. Jag är sugen på att kolla på film och äta choklad. Jag känner inget behov av att "boa". Var lite inspirerad för tre månader sedan när jag blev arbetslös och satte igång med olika projekt med liv och lust. Nu känns det som min föräldraledighet borde vara slut snart och det snart är läge att gå tillbaks till jobbet. Jag är nog en smula uttråkad, ostimulerad och det här med väntans tider börjar kännas lite uttjatat nu. Jag tvivlar på att det nånsin kommer hända nåt annat än det här. Därför skulle jag vilja jobba istället.
Nu är det bara tid att tänka och våndas. Jag är åter inne i fasen där jag känner mig som en fullständig idiot som har fattat helt fel beslut och på så sätt förstört mitt liv. Så otroligt klantigt och värdelöst att jag hamnade här. Så känns det nu. Så nu får den gärna titta ut och vara så där VÄRD ALLT så jag får känna på den känslan ett tag också. Det skulle jag behöva.
Slemproppen
Slemproppen sitter på sin plats vad jag vet, så på den fronten intet nytt. Däremot har jag idag funderat på vilken illvillig människa som kom på en så otrevlig och närmast fientlig benämning som slempropp? Som den ju tycks heta i alla sammanhang, även i vårdsammanhang vad det verkar. Eller har den ett skönklingande latinskt namn också? Vänligen upplys mig! Kunde den åtminstone inte ha fått kallas "skyddshöljet" eller "gelébarriären" eller nästan vad som helst annat som man inte associerar med äckel och illamående?
Jag ser inte fram emot mötet med min. Åtminstone inte om den lever upp till sitt namn.
Jag ser inte fram emot mötet med min. Åtminstone inte om den lever upp till sitt namn.
lördag 8 januari 2011
Ny bloggerska
Alexandra som lämnade en peppkommentar här under julhelgen och var på gång att starta blogg på ensam mamma-tema har nu kommit igång med skrivandet. Kolla in på Lillelivetochjag och heja på henne!
...hoppas det är okej att jag länkar till dig här A, annars får du höra av dig...
Lycka till!
...hoppas det är okej att jag länkar till dig här A, annars får du höra av dig...
Lycka till!
Farhågor och fakta
Veckorna går fort fort, på måndag kommer redan vecka 39 stormande. Jag har spenderat lite tid med bebisens pappa efter att inte ha setts på några veckor. Som nämndes i förra inlägget är detta umgänge alltid lika deprimerande. Jag blir så frustrerad över allt han inte fattar. Och allt han borde fatta som vilken annan normal människa som helst hade fattat. Det är svårt att ens umgås några timmar eftersom vi inte gillar samma mat, samma tv-program, inte delar några intressen, har helt olika bakgrund och förkunskaper om vår omvärld och jag går i taket när han ger uttryck för värderingar som han tycker är självklara och jag tycker att det är värderingar som man självklart INTE har. Vi har inget att prata om och inte ens är han särskilt intresserad av graviditeten eller förlossningen som kanske skulle kunna vara något vi i alla fall har gemensamt. Det visar sig att han inte har koll på de mest basala förlossningsfakta trots en nästan färdig föräldrakurs. Jag blir så otroligt uppgiven och trött.
Hur det än är så säger han sig vara intresserad av sitt barn, hur det väl blir med detta återstår att se eftersom det brukar vara mer snack än verksamhet. Och intresset innan barnet har kommit har inte varit precis översvallande. Men det börjar skrämma mig att han till exempel skulle kunna hindra mig från att flytta, med hänvisning till sin umgängesrätt till barnet. Häromdagen sa jag att jag skulle vilja flytta härifrån och han sa "du flyttar ingenstans med mitt barn i alla fall". Jag tror med insikt i hans egen trasiga bakgrund att han ser bebis som en första äkta släkting att ha ett fast band till. Jag tycker med anledning bland annat av hans trasiga bakgrund och med vetskapen om att han är en föga ansvarstagande person som dessutom har fullt upp med sig själv att bebis i huvudsak ska vara med mig.
Jag börjar oroa mig för framtiden och det är väl inte vad jag behöver inför stundande förlossning och nu då man enligt instruktionerna bör VILA och samla krafter. Jag känner mig utsatt inför barnafödsel och orkar inte dra igång någon stor konflikt så här dagarna innan..
Något som känns jätteläskigt är också att hur gärna jag än vill så kanske inte tillvaron kommer kunna vara bara jag, barnet och de människor jag väljer in i vårt liv. Barnet är ju tyvärr också hans och barnet har släktingar som jag aldrig ens har träffat och som kanske skulle ha både viljan och rätten att träffa och umgås med vad jag tycker är MITT barn! Jag skulle vara livrädd för att lämna barnet till/hos någon i hans bekantskapskrets. Jag litar inte på hans omdöme ens i fem sekunder.
Nu målar jag fan på alla väggar som finns, jag vet. Bebis har inte ens kommit än. Det blir för stora och för många eventualiteter att ta hänsyn till. Jag ska försöka beta av svårigheter när de uppstår istället. Och nu fokusera på mig och bebis och förlossning.
Hur det än är så säger han sig vara intresserad av sitt barn, hur det väl blir med detta återstår att se eftersom det brukar vara mer snack än verksamhet. Och intresset innan barnet har kommit har inte varit precis översvallande. Men det börjar skrämma mig att han till exempel skulle kunna hindra mig från att flytta, med hänvisning till sin umgängesrätt till barnet. Häromdagen sa jag att jag skulle vilja flytta härifrån och han sa "du flyttar ingenstans med mitt barn i alla fall". Jag tror med insikt i hans egen trasiga bakgrund att han ser bebis som en första äkta släkting att ha ett fast band till. Jag tycker med anledning bland annat av hans trasiga bakgrund och med vetskapen om att han är en föga ansvarstagande person som dessutom har fullt upp med sig själv att bebis i huvudsak ska vara med mig.
Jag börjar oroa mig för framtiden och det är väl inte vad jag behöver inför stundande förlossning och nu då man enligt instruktionerna bör VILA och samla krafter. Jag känner mig utsatt inför barnafödsel och orkar inte dra igång någon stor konflikt så här dagarna innan..
Något som känns jätteläskigt är också att hur gärna jag än vill så kanske inte tillvaron kommer kunna vara bara jag, barnet och de människor jag väljer in i vårt liv. Barnet är ju tyvärr också hans och barnet har släktingar som jag aldrig ens har träffat och som kanske skulle ha både viljan och rätten att träffa och umgås med vad jag tycker är MITT barn! Jag skulle vara livrädd för att lämna barnet till/hos någon i hans bekantskapskrets. Jag litar inte på hans omdöme ens i fem sekunder.
Nu målar jag fan på alla väggar som finns, jag vet. Bebis har inte ens kommit än. Det blir för stora och för många eventualiteter att ta hänsyn till. Jag ska försöka beta av svårigheter när de uppstår istället. Och nu fokusera på mig och bebis och förlossning.
Alla fel, inga rätt
Det finns verkligen inga förmildrande omständigheter kring att jag ska få ett barn med den här personen. Allt är FEL, in i minsta detalj. Just nu finns det inget som skrämmer mig mer eller gör mig mer nedslagen. Det känns som ett livstidsstraff. Och det skrämmer vad det gör med mig. Det känns som om jag måste bli avstängd för att hantera situationen.
Jag bara önskar att allt hade varit annorlunda.
Jag bara önskar att allt hade varit annorlunda.
torsdag 6 januari 2011
Vecka 38 (37+4)
Sedan någon vecka tillbaks har jag börjat svälla upp. Det spänner i händer och fötter, pulserar i fingrar och tår och det känns som det är extra studs i trampdynorna. Hela benen känns svullna och ser också svullna ut. 71 kilo hos barnmorskan i går, jag skyller på vätskeansamling. Blev rekommenderad att ta till stödstrumporna men då det kräver en kraftansträngning i böjd ställning för att pressa på sig dessa mästare i elasticitet så fegar jag ur.
Det var två sjuksköterskestudenter med hos morskan igår, jag blev så nervös när dom satt och studerade mig i 45 minuter så nu kommer jag knappt ihåg vad vi pratade om. Vi skulle göra en sammanfattning av graviditeten och om jag hade särskilda önskemål inför förlossningen. Det kändes lite menlöst. Jag höll mig till fysiska upplevelser och fysiologiska fenomen. Jobbigt men hyfsat lindrigt kan man kanske sammanfatta det hela. Det är ett tillstånd som jag är jättetrött på just nu men jag kan absolut inte påstå att det har orsakat mig oöverstigligt lidande hittills. Den stora stressen har rört sig kring psykosocialt mående. Bebis/pappasamvaro eller inte och arbetslöshet och taskig ekonomisk situation.
Jättestarka önskemål inför förlossning har jag inte heller, eftersom jag inte kan veta hur jag kommer uppleva det eller hur det kommer kännas. Jag vill ha ett schysst bemötande i realtid, få stöd och hjälp och upplysningar om vilka möjligheter som finns just där och då. Det verkar himla dumt att ha hakat fast sig vid någon egen föreställning om hur det ska vara innan man ens kommit dit.
Jag vill att det ska hända nåt nu. Vill framåt och se hur det kan bli bortom det här tillståndet. Jag börjar känna mig tidvis knäpp, betänk att jag har gått här hemma i tre månader nu, tankeverksamheten har relativt ostört kunnat kretsa kring mig själv, graviditeten och förlossningen. Det vore härligt att få byta fokus.
måndag 3 januari 2011
Vad jag vill och inte vill
Man tänker ju lite på hur man inte vill bli och sånt man aldrig vill göra inom ramen för sitt nya uppdrag som moder. Från smått till stort. Och mer och mer kommer säkert dyka upp längs vägen.
Jag tänker inte ha mig själv med bebis som profilbild på Facebook. Med tanke på hur många som har det tycks det vara synnerligen svårt att avhålla sig ifrån men jag ska göra mitt yttersta. Och jag tänker inte skriva om mitt barn i vareviga statusuppdatering. Det kan ju tyckas vara en betydelselös grej men för mig har det att göra med att på något sätt separera sin egen identitet från den identitet man har som förälder. Jag är ju först och främst jag. Sen kanske jag har turen och förmånen att få ett barn också. Men det här med att så totalt identifiera sig med rollen som gravid/mamma är inget jag kan ta till mig. Inte som det känns just nu i alla fall. Dessutom är det sjukt tråkigt att läsa statusuppdateringar på Facebook om folks barn. Ingen annan bryr sig faktiskt i så stor utsträckning som man själv gör, även om man kanske anser att dom borde göra det.
Man ser det ofta på gravid/föräldraforum, massor av mammor och blivande mammor som verkar skapa sig en identitet just kring sin föräldraroll. De är superengagerade i sin graviditet och slänger sig gärna med förkortningar som BM, BF, VUL, UL, MF, SM och ÄL, till synes lyckliga över att få vara en del av denna exklusiva värld med eget språk och egen jargong som de sväljer med hull och hår. Jag känner inget behov av att läsa massor av gravidmagasin och handla alla rätta dyra bebisprylar. Eller läsa om trendiga mamas och deras förlossningar och deras välmående barn. Och jag vill inte känna nån sån press eller skapa massor av förväntningar kring hur man ska vara eller hur man ska snacka eller vilka grejer man måste shoppa. Jag vill vara jag som får ett barn, jag vill inte köpa en hel roll och en hel identitet som nån annan har skapat.
Nu kanske inte jag har haft en idyllisk graviditet på något sätt, i alla fall inte psykiskt, men jag har försökt lyssna inåt, känna efter vad som känns bra för mig och har tagit reda på det jag har undrat och det jag tycker att jag behöver veta. Så klart kommer jag sätta mitt barn före allt annat och så klart kommer barnet vara en integrerad del i mitt liv, men min identitet kommer också vara uppbyggd av andra roller än den som förälder.
På samma sätt vill jag inte förlora mig själv genom att förlora självdistansen. Jag hoppas jag alltid kan fortsätta se på tillvaron med humor. Jag tycker flera nya mammor jag känner har blivit så tråkiga och verkar ta sig själva på så himla stort allvar. Jag kan så klart inte veta hur mycket humor man har kvar när man inte har fått sova på tre dygn, inte duschat på fyra, brösten blöder och man oroar sig för ett spädbarns hälsa. Men jag hoppas att jag ska kunna klämma ur mig åtminstone nån ynka svarthumorironisk tanke för att inte gå under. Det känns som det skulle bli lättare då.
Hoppas jag blir en kool morsa. Om inte annat kan det ju vara intressant att ha på pränt för att läsa om nån månad hur jag tänkte inför. Och hur det blev sen.
Jag tänker inte ha mig själv med bebis som profilbild på Facebook. Med tanke på hur många som har det tycks det vara synnerligen svårt att avhålla sig ifrån men jag ska göra mitt yttersta. Och jag tänker inte skriva om mitt barn i vareviga statusuppdatering. Det kan ju tyckas vara en betydelselös grej men för mig har det att göra med att på något sätt separera sin egen identitet från den identitet man har som förälder. Jag är ju först och främst jag. Sen kanske jag har turen och förmånen att få ett barn också. Men det här med att så totalt identifiera sig med rollen som gravid/mamma är inget jag kan ta till mig. Inte som det känns just nu i alla fall. Dessutom är det sjukt tråkigt att läsa statusuppdateringar på Facebook om folks barn. Ingen annan bryr sig faktiskt i så stor utsträckning som man själv gör, även om man kanske anser att dom borde göra det.
Man ser det ofta på gravid/föräldraforum, massor av mammor och blivande mammor som verkar skapa sig en identitet just kring sin föräldraroll. De är superengagerade i sin graviditet och slänger sig gärna med förkortningar som BM, BF, VUL, UL, MF, SM och ÄL, till synes lyckliga över att få vara en del av denna exklusiva värld med eget språk och egen jargong som de sväljer med hull och hår. Jag känner inget behov av att läsa massor av gravidmagasin och handla alla rätta dyra bebisprylar. Eller läsa om trendiga mamas och deras förlossningar och deras välmående barn. Och jag vill inte känna nån sån press eller skapa massor av förväntningar kring hur man ska vara eller hur man ska snacka eller vilka grejer man måste shoppa. Jag vill vara jag som får ett barn, jag vill inte köpa en hel roll och en hel identitet som nån annan har skapat.
Nu kanske inte jag har haft en idyllisk graviditet på något sätt, i alla fall inte psykiskt, men jag har försökt lyssna inåt, känna efter vad som känns bra för mig och har tagit reda på det jag har undrat och det jag tycker att jag behöver veta. Så klart kommer jag sätta mitt barn före allt annat och så klart kommer barnet vara en integrerad del i mitt liv, men min identitet kommer också vara uppbyggd av andra roller än den som förälder.
På samma sätt vill jag inte förlora mig själv genom att förlora självdistansen. Jag hoppas jag alltid kan fortsätta se på tillvaron med humor. Jag tycker flera nya mammor jag känner har blivit så tråkiga och verkar ta sig själva på så himla stort allvar. Jag kan så klart inte veta hur mycket humor man har kvar när man inte har fått sova på tre dygn, inte duschat på fyra, brösten blöder och man oroar sig för ett spädbarns hälsa. Men jag hoppas att jag ska kunna klämma ur mig åtminstone nån ynka svarthumorironisk tanke för att inte gå under. Det känns som det skulle bli lättare då.
Hoppas jag blir en kool morsa. Om inte annat kan det ju vara intressant att ha på pränt för att läsa om nån månad hur jag tänkte inför. Och hur det blev sen.
Hej vecka 38
Inleder vecka 38 i ensam i ett hus mitt i ingenstans. De närmaste dagarna ska det snöa. Det känns lite utsatt. Jag är mörkrädd och förlossningsrädd. Passar hus och katt åt pappa som har rest bort några dagar. Katten är förvisso gullig om än ständigt hungrig och inte sen med att påtala detta och huset har jag ju bott i oändligt många gånger förut så egentligen är det bara förlossningsstart i kombination med ensam och insnöad som oroar mig ordentligt.
Min mamma är också bortrest, ännu längre bort, så händer det något nu har jag att förlita mig på utryckning av barnafadern som är kanske en och en halv timme bort eller av ambulans.. Så även om jag tycker bebis kan komma snart tycker jag nog att den inte behöver göra sig nån brådska de närmsta två dygnen.
Här finns i alla fall ett välfyllt kylskåp med både för- och efterrätter, ingredienser som möjliggör bakning samt även rimliga mängder choklad att intaga vid behov. Behov uppstår allt som oftast. Köpte chips härom veckan för att jag inte varit sugen på det på länge, men det var inte gott! Bebis vill ha choklad.
Igår laddade jag min pillerdoserare som jag har ärvt av min mormor. Jag missbrukar så många tabletter så innan jag fann den i hennes källare var det ett elände att ta fram alla burkarna ur skåpet flera gånger per dag och peta i mig ett piller av varje sort. Jag försöker intala mig att pillerdoserare är lite retrohippt och inte alls belagt med pensionärsvarning. Nu dealar jag enkelt upp för två veckor åt gången, det är vad som ryms. Så igår slog mig tanken att innan jag knaprat upp den här laddningen piller kanske bebis har kommit?! Det känns extremt spännande och sjukt läskigt. Jag är nervös som inför ett stort framträdande eller ett drastiskt karriärbyte. En stor prestation förenat med nya krav, ny roll.
Min mamma är också bortrest, ännu längre bort, så händer det något nu har jag att förlita mig på utryckning av barnafadern som är kanske en och en halv timme bort eller av ambulans.. Så även om jag tycker bebis kan komma snart tycker jag nog att den inte behöver göra sig nån brådska de närmsta två dygnen.
Här finns i alla fall ett välfyllt kylskåp med både för- och efterrätter, ingredienser som möjliggör bakning samt även rimliga mängder choklad att intaga vid behov. Behov uppstår allt som oftast. Köpte chips härom veckan för att jag inte varit sugen på det på länge, men det var inte gott! Bebis vill ha choklad.
Igår laddade jag min pillerdoserare som jag har ärvt av min mormor. Jag missbrukar så många tabletter så innan jag fann den i hennes källare var det ett elände att ta fram alla burkarna ur skåpet flera gånger per dag och peta i mig ett piller av varje sort. Jag försöker intala mig att pillerdoserare är lite retrohippt och inte alls belagt med pensionärsvarning. Nu dealar jag enkelt upp för två veckor åt gången, det är vad som ryms. Så igår slog mig tanken att innan jag knaprat upp den här laddningen piller kanske bebis har kommit?! Det känns extremt spännande och sjukt läskigt. Jag är nervös som inför ett stort framträdande eller ett drastiskt karriärbyte. En stor prestation förenat med nya krav, ny roll.
Nedräkning?
Den jättehungriga katten
lördag 1 januari 2011
Nyårsdagen
Det verkar som att det folk gör på nyårsdagen är att se på teve, beställa pizza och promenera. Framförallt promenera. Det var nästan trafikstockning på gångvägarna när jag och voffsan var ute nyss. Hade med mig nya kameran ut på luftning för första gången och tog lite testbilder. Såg också några pizzabudsbilar ute på uppdrag och att folk ser på teve har jag läst på Facebook minsann.
Tolvslaget tillbringades i hemmets vrå. Mådde sådär. Fick hjärtklappning som höll i sig i 8 minuter tidigare under kvällen. Så länge har jag aldrig haft hjärtklappning förut. Brukar vara som mest 2-3 minuter. Jag trodde jag skulle dö och hade nästan sjukvårdsupplysningen på tråden när det smällde till nånstans i kroppen och klappningen slutade. Sen blev jag jättetrött och hade ont i huvet. Tror jag somnade innan sista raketen hade avfyrats.
Natten var dålig och vaknade efter några timmar och det kändes konstigt i hjärtat. Fick ångest och panikkänslor av att ligga ner och var för trött och yr för att sitta. Somnade till slut om framför teven. Mådde lite bättre nästa gång jag vaknade. Stress och oro är inte bra för mig nu märker jag. Och jag längtar efter mina riktiga hjärtmediciner, inte graviditetsvarianten som jag bara mår dåligt av.
Har också googlat de där konstiga brännande ryggsmärtorna långt ner i korsryggen som kommer i perioder när jag sitter, går står eller ligger och tror nu att det kan vara förvärkar. Ibland går de runt till magen också. Jag gillar det. Jag vill att det ska hända grejer nu. Nu när det är rätt sida nyår har jag inga önskemål om att fortsätta vara gravid särskilt länge till. Idag har jag även haft diarré vilket gav mig ytterligare förhoppningar om att det ska hända nåt :) Det här måste vara ett av få tillfällen då man känner sig lite upprymd av smärta och diarré...
Tolvslaget tillbringades i hemmets vrå. Mådde sådär. Fick hjärtklappning som höll i sig i 8 minuter tidigare under kvällen. Så länge har jag aldrig haft hjärtklappning förut. Brukar vara som mest 2-3 minuter. Jag trodde jag skulle dö och hade nästan sjukvårdsupplysningen på tråden när det smällde till nånstans i kroppen och klappningen slutade. Sen blev jag jättetrött och hade ont i huvet. Tror jag somnade innan sista raketen hade avfyrats.
Natten var dålig och vaknade efter några timmar och det kändes konstigt i hjärtat. Fick ångest och panikkänslor av att ligga ner och var för trött och yr för att sitta. Somnade till slut om framför teven. Mådde lite bättre nästa gång jag vaknade. Stress och oro är inte bra för mig nu märker jag. Och jag längtar efter mina riktiga hjärtmediciner, inte graviditetsvarianten som jag bara mår dåligt av.
Har också googlat de där konstiga brännande ryggsmärtorna långt ner i korsryggen som kommer i perioder när jag sitter, går står eller ligger och tror nu att det kan vara förvärkar. Ibland går de runt till magen också. Jag gillar det. Jag vill att det ska hända grejer nu. Nu när det är rätt sida nyår har jag inga önskemål om att fortsätta vara gravid särskilt länge till. Idag har jag även haft diarré vilket gav mig ytterligare förhoppningar om att det ska hända nåt :) Det här måste vara ett av få tillfällen då man känner sig lite upprymd av smärta och diarré...
Nyårsdagspromenad i värmande sol och nästan plusgrader
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)