Barnvagnsspotting

Har idag vidgat mina vyer genom att bege mig till en för mig relativt okänd grannstad för barnvagnsspaning. Hittade en helt ny vagn på en begagnatsajt jag brukar trejda på. Jag vet inte vilka egenskaper som är fördelaktiga hos en barnvagn, vet inte vilken känsla och vilka detaljer man ska leta efter. Jag har nog i princip aldrig framfört en barnvagn av något slag. Dock har jag förstått att boende i trappuppgång utan hiss bäddar för fördel kombivagn med portabel liggdel som man kan lyfta med sig medan vagnen får stå kvar.

Jag tyckte vagnen var fin och den skulle egentligen gå på auktion men eftersom gubben som sålde hade en till likadan på lager blev jag erbjuden att köpa med mig den här på en gång. Skulle just slå till när jag insåg att jag åkt hemifrån utan plånbok. Great. Jag får åka 8 mil imorgon igen. Säkert kan vagnen välta, börja brinna, falla i småbitar, explodera, blekna, sätta av i sken eller vad det nu är man ska oroa sig för. Det är inget känt märke. Men det finns faktiskt barn som inte har nån vagn alls utan växer upp på gatan och överlever det också. Tänka relativt lindrar både nojor och dåligt samvete på ett bra sätt.

Det var hur som helst mycket trevligt att komma ut i världen för en dag! När man går hemmavid sysslolös, utomhusklimatet är omöjligt att vistas i utan risk för köldskador, mängden pengar som finns att spendera är obefintlig och bilen av samma anledning bör användas ytterst sparsamt så är mängden stimuli man kan utsättas för på en dag minimal. Nu skulle jag vilja ha ett jobb! Jag är trött på att lunka runt och göra samma saker, vill ha nåt att bita i och tänka på. Jag vet att det kommer snart, men jag har varit arbetslös lite för länge nu.

Här är vagnen jag tänker mig att handla imorgon. Ja, man kan vända på handtaget så man kan se barnet.

Jag läste en bok

Fick låna den här boken av en kompis. Var lite skeptisk på grund av omslaget, författarna och hyste farhågor om att den skulle vara lattemorsig på gränsen till outhärdlig. Sen slukade jag den på två dagar och tyckte den var härlig. En välkommen variant på upplysningsböcker man redan läst. Den består till stor del av personliga upplevelser och erfarenheter av all den där faktan man redan läst om i flera olika böcker, så den bidrog faktiskt med ett nytt perspektiv och lite nytt att tänka på.

Rekommenderas, dock med lite reservationer för att den är väldigt heterosexuell och väldigt mamma-pappa orienterad. Och lite utflykt till en annan verklighet blir det när Hannah Widell skriver om föräldrapenningen och klagar på att hon plötsligt fick så låg inkomst eftersom maxbeloppet i föräldrapenningen är så lågt (cirka 34 000 kr).

Jodu Hannah, du skulle pröva en mil i dom här mockasinerna och klaga sen.

Första adventsgnäll

Adventsfrukost i soffan och adventsgudstjänst på teven. Varje år får jag för mig att det ska vara mysigt med kyrkans inför-julen-arrangemang men det är ju aldrig det. Jag vet inte var minnet av adventsmyskänslan kommer ifrån, troligtvis från skolan med adventsfika och adventssånger och nersläckt klassrum med tända ljus på bänkarna och fröken läser högt ur bok.

Jag vet inte hur många gånger jag har blivit besviken när jag i vuxen ålder letat mig till kyrkan i advents- och luciatider för att få del av lite mys. Det har ALDRIG varit mysigt. Jo, kanske en gång på luciafirande i Skara domkyrka. Annars verkar kyrkan ha svårt för att mysa till det. En gång när jag bodde i Göteborg gick jag till och med mitt under adventsgudstjänsten då jag blev riktigt provocerad av vad som sades från predikstolen.

Religion är inte riktigt min tekopp. Jag tror att jag från och med i år får inse på riktigt att relationen mellan mig och aktiviteter i kyrklig regi faktiskt saknar potential.

För att ytterligare dra ner julstämningen så har vi där jag bor troligtvis minst snö i hela Sverige. Marken är inte ens helt snötäckt, gräsmattor och vägar är bara lite lätt skylda av kringyrd pudersnö. Minusgrader och en slitande isvind finns dock i överflöd och det är alldeles för långt till sommaren.

Det strålar en stjärna

Kolla vad som lyser i fönstret! Jag bestämde mig för att stjärnan omöjligt kan ha blivit så trasig bara genom att ha varit i vila i cirka tio månader. Petade resolut och djärvt i dess innandöme med mitt magiska finger. Då tände sig lamporna en i taget, nästan som när lilla Ida väcker upp hönsen från di döe.

Magi. Eller glapp kanske det också brukar kallas.

Lillstrumpa och Murphys

Det är inte bara mig det är synd om utan även om somliga andra, till exempel vissa som måste ha randig strumpa på sig. I går skar sig vissa somliga på ovansidan av tassen vid en sedvanlig springtur i den frusna skogen och trots att det börjat läka fint under natten gick det upp igen vid dagens springtur.

Man blir ännu sjukare med strumpa på sig. Och väldigt stillsam.

Jag visste att hon skulle skada sig för jag utmanade nämligen ödet och sånt gör man inte ostraffat. Under vissa somligas snart tio år i livet har jag nitiskt släpat runt på en hyfsat tung och välfylld kasse med bland annat sjukvårds- och förbandsgrejer så fort vi ska åka bort nånstans och har långt hem. Jag har aldrig behövt använda dem. Igår när vi skulle åka hit till pappa på landet så var jag så trött på att kaska runt som familjen Taikon med åtta väskor så fort vi ska nånstans så djärvt satte jag in hundkassen i garderoben igen. Med tanken och vetskapen om att skadar hon sig så gör hon det den här gången. Men så negativt får man inte tänka.

Jodå. Man vet ju. Man borde ha lärt sig.

Egentligen borde det kanske sys ett stygn för att hålla ihop och få en chans att läka. Hade jag varit i staden hade jag åkt och gjort det. Mitt jobb är i branschen och så klart får skomakarens barn då vackert AVVAKTA under helgen medan andra barn kanske åker in och blir sydda med en gång.

Imorgon när affärerna öppnar kanske vissa somliga åtminstone får byta ut strumpan mot en mer hållfast skomakarbarnssko som också lämpar sig för utebruk.

Idiot

Jag fick sms för en stund sen från bebis pappa. Han visste att jag skulle på massage idag och frågade hur det hade varit på den. Jag skrev tillbaks att det inte blivit någon massage, att jag fått väldigt ont och ringt barnmorska och läkare, blivit rädd och inte vetat vad som var fel och trott jag skulle föda.
Han skrev tillbaks: "Va göru nu då? Jag har budat på en Iphone."

?????????

Jag skrev tillbaks och undrade om han inte kunnat skriva nåt i stil med "Stackars dig", "Hur mår du?", "Hur mår barnet?", "Jag tänker på dig", "Önskar jag kunde vara där och ta hand om dig" eller vad som helst som visade på någon form av empati.

Han svarade då att han antog att jag aldrig skulle skriva så till honom (vilket jag naturligtvis skulle ha gjort) så därför frågade han istället vad jag gjorde. Då blev jag vansinnig och superledsen och så enormt frustrerad och skrev tillbaks igen och undrade om det pågick någon slags tävling i att inte visa omtanke. För om det var så så klarade jag mig bättre själv.

Då undrade han varför inte kunde säga vad jag gjorde, höll jag på med något hemligt eller ville inte säga var jag var kanske? Nu tycker han att jag ska be om ursäkt för att jag har gjort fel och varit dum och reagerat fel och dessutom be om ursäkt för att jag inte kan säga vad jag gör. (Jag har legat och vilat mig hemma hos mina föräldrar hela dagen) "Du kan ju höra av dig när du inser att du har fel".

Han är en så galet instabil person. Ingen trygghet i sig själv och han kan inte ge någon trygghet till mig. Normal omtanke och empati ligger inte för honom. Han har en väldigt störd barndom som har varit i total avsaknad av just omtanke och empati så jag kan förstå att han är som han är. Men att han ska vara mitt stöd på förlossningen gör mig livrädd.

Ska jag behöva tigga och be om hans omsorg så kan det kvitta, då känns det mindre ensamt att inte ens ha förväntningar på att han ska bry sig. Jag blir så otroligt ledsen av att vara liten och rädd och trött och allt jag får är svartsjuka anklagelser om att jag kanske är på fel plats enligt honom? Sån otrolig paranoia som tar all min energi.

Om andra gravida får bryta ut i gråtattacker för att deras partner köpt hem fel sorts glass och det anses normalt så måste väl jag få reagera på att den person som förväntas stå mig närmast i den här situationen är totalt emotionellt avstängd och helt i avsaknad av empatisk förmåga??

Det bidde inget

Just denna morgon när jag skulle få lite efterlängtad fysisk beröring som gravid i form av massage så bestämmer sig en ny oangenäm fysisk sensation för att infinna sig. Jag satt vid frukostbordet när det började göra gruvligt ont i höger sida och stråla som knivar neråt ljumsken och bak mot korsryggen. Mycket ondare än sammandragningar och förvärkar och allt jag hittills upplevt. Jag blev rädd så klart och undrade vad som hände. Reste mig från köksbordet och släpade mig dubbelvikt och haltande in till soffan där jag blev liggande.

Spänd i hela kroppen och glömde att andas. Undrade om det var en värk?? Men så tidigt och varför bara på ena sidan? Hann tänka att om det ska göra så här ont att föda så glöm mina ambitioner om enbart lustgas. Det gjorde så ont så jag höll på att spy. Det kom inte i etapper eller intervaller utan var ihållande i ungefär en kvart innan det började släppa något så jag kunde resa mig.

Fick ringa barnmorskan som inte visste utan hänvisade mig till mvc-läkaren. Som inte heller visste utan hänvisade mig till avvaktan och vila. Tänkte hon bara glömde säga två Panodil också så det tog jag av mig själv. Ringde gulliga massösen och avbokade. Hon var supersöt och började prata med mig om att det var viktigt att komma ihåg att andas ordentligt nu när jag hade ont och att mitt presentkort kunde ju få dispens till nästa år också om det skulle behövas.

Nu har knivarna släppt efter att jag har legat under filt ett tag och jag har googlat smärta och gravid och ljumskar. Svaret som oraklet Google gav mig var foglossning. Inte vet jag om det är det. Hur ont har man då och när? Kan det bara komma och gå eller har man ont hela tiden?

Jag hade inte tänkt mig att få foglossning.

Vecka 31+4

Och så en maguppdatering. 69,2 kg SF-mått 32 cm. Bebis ska enligt boken väga 1,7 kg och vara 40 cm lång. Det känns att bebis är stor nu och har blivit mycket starkare. Fram till förra veckan ungefär kände jag bara rörelser när jag var stilla, nu lyckas bebis överrösta mina egna rörelser så jag känner sparkar och stoj även när jag är ute och går i rask takt.

Den kränger sig också en hel del så det gör riktigt ont emellanåt. Värst är när det känns som att den skrapar sig mot bäckenet så jag inte kan gå framåt och hela magen drar ihop sig. Jag känner mig tyngre och tyngre men det varierar också en hel del från dag till dag och timme till timme, tror det beror på hur den ligger. Idag hade jag tänkt gå och träna men nu när det är dags har jag inte lust alls. Känner mig seg och tung idag.

I eftermiddag åker jag till hemorten en bit bort för att få massage där imorgon bitti. När jag röjde lådor för ett tag sen fann jag ett presentkort på massage som jag fick av min goda moder förra julen och som var på väg att gå ut i datum. Så nu är jag inbokad. Massösen saknar dock massagebänk för gravida så jag kommer få sitta eller ligga på sidan, alternativt på rygg men tveksam till ryggläget på grund av mina yrseltendenser nuförtiden. Jag hoppas dock på en angenäm upplevelse av något slag.

Vecka 31+4

Ut ur garderoben

Vad är det egentligen som försiggår bakom lyckta dörrar i skåp och garderober? Hur kan det komma sig att man lägger undan fullt fungerande armaturer (till exempel julrelaterade) ordentligt och prydligt i sin originalförpackning enligt konstens alla regler i fullt fungerande skick och när man ska ta dom till heders ett antal månader senare så visar dom inga livstecken alls?

Den lyste himla fint förra året.

Estetisk ångest

Jag är verkligen inte nöjd med bloggens utseende och tycks inte lyckas med att göra något åt det heller. Vänligen hav överseende med detta medan jag experimenterar vidare i jakten på fulländning. Vad är det det brukar stå på skyltarna? Ursäkta röran, ombyggnad pågår. Ja, ungefär så.