Epilog

Magen på beräknad födsel-dagen den 23/1. Alfons är fyra dagar gammal.

Alltså, jag vill verkligen blogga. Och så går hela dagen utan att jag har haft en ledig hand till övers, än mindre två. Kanske snart läge att börja med napp...

Det måste ha varit en man

Först hade jag en slempropp. Nu har jag avslag. Finns det fler äckliga epitet som man måste förlika sig med bara för att man har fått ett barn?

Vänskap på distans

Man undrar hur det kan finnas ondska i världen när det finns människor vars tilltag borde kunna kompensera för all jordens samlade djävulskap.

Äntligen själv här hemma. Fredagkväll. Sugen på choklad men inget finns hemma. Jag överväger att ta en gammal torr muffins till heders men avstår. Firar med att ta två Panodil mot huvudvärken och badar Alfons i baljan. Han gillar det. En minut efter badet firar han med att kaskadkräkas på den nypåtagna pyjamasen. Och på soffan. Och på min kofta. Jag får akuttorka med den bästa enda bomullsfilten från Alfons Åberg som ligger närmast. Tar av pyjamas på skötbordet. Tar av blöjan. När allt är avklätt firar Alfons igen genom att sprutbajsa sitt gula vattniga bajs rakt ut på mig och på golvet SAMTIDIGT som han kissar OCH kräks igen. Det är som ett skämt.

Ny pyjamas, ny mjölk i magen. Han somnar i soffan, jag hinner kila nerför trappan och vittja postfacket för första gången på några dagar. Där finns ett tjockt kuvert, ett brunt. Jag känner igen stilen lite, och det bruna kuvertet sticker ut för de flesta kuvert nuförtiden är vita.

Glad springer jag upp igen. Börjar pilla upp kuvertet redan i trappan. Alfons sover bort ögonblicket fast hans namn står på kuvertet. Inuti finns två små paket och ett kort. Åååå vad fint, jag blir glad utan att ens ha öppnat paketen! Tar av det fina pappret och finner en vacker bomullsfilt (observera att den enda befintliga bomullsfilten just blev kräktorkare) och en chokladkaka. Två föremål kunde inte ha kommit mer passande denna fredagkväll. Så fin omtanke om både Alfons och hans mamma!

tackTACKtack! Du vet vem du är.... :)

Åter!

Nu ska jag försöka leta mig tillbaks till bloggvärlden! Alfons är nu nio dagar och jag är tröttare än nånsin. Det sämsta med att fuska med långa pauser är att det brukar finnas mycket att ta igen. Jag kommer inte göra ett jätteinlägg med ALLT som har hänt, hela förlossningsförloppet etc. Det får komma i små fragment när det känns aktuellt och relevant. Men man får så klart fråga om det är nåt särskilt man undrar.

Under de här dagarna har jag lärt mig att byta blöjor, att amma och att trotsa extrem trötthet. Jag har också börjat tycka det är väldigt mysigt att ha en bebis. Han är ett heltidsintresse. Jag kan betrakta honom outtröttligt i timmar. Det är jättemysigt att somna bredvid honom. Han är gullig hela tiden till och med när han kräks och hans pyttelilla mun är riktigt söt när den gapar och skriker på skötbordet. Jag antar att jag ännu inte nått trötthetens yttersta gränsland när jag kan känna så.

Jag har lämnat lägenheten bara vid ett fåtal tillfällen under de här dagarna. För mig som är van vid timmar av promenerande varje dag känns det smått klaustrofobiskt. Ännu mer klaustrofobiskt blev det när pappan efter förlossningen plötsligt annonserade att han skulle vara hemma med Alfons i tio dagar. Jag var helt oförberedd på detta. Det är väl på något sätt det jag har eftersträvat under hela den här tiden, att Alfons skulle få ett band till sin pappa. Men när det är påfrestande att umgås med pappan i några timmar så känns tio dagar som själva definitionen av outhärdligt. Jag blir spänd, stressad, superirriterad men avstängd för att orka. Amningen började strula efter en knapp vecka och jag är nästan säker på att det var av stress. Pappan har heller inte varit speciellt engagerad i eller intresserad av sitt barn under de här dagarna. Men jag ska inte gnälla för rent praktiskt har det på vissa plan underlättat. Någon har kunnat hjälpa till med nödvändiga göromål.

Man blir otroligt låst av amning! Det hade jag inte fattat. Alfons vill ha bröst hela tiden. Flera gånger i timmen. Jag har fått gå på toa med honom vid bröstet. Jag har suttit timme ut och timme in i soffan med först ammande sedan sovande bebis. Försöker man lägga honom ifrån sig blir han orolig och så får man börja om. Så det är lika bra att sitta där och se honom sova och vänta på att han ska vilja amma igen.

Det här är absolut inte att betraktas som klagande utan endast som dryftande. För att allt är NYTT. Jag är så himla glad att jag har honom här hos mig. Han hade fortfarande kunnat ligga kvar i magen och jag hade inte fått träffa honom än. Jag hade inte velat vänta på honom ännu längre. Det är så roligt att han finns!

...och jättetack för alla fina kommentarer och gratulationer! Det värmer!

Alfons har lekt Exorcisten och klöst sig själv i ansiktet. Sen kom jag på att jag skulle fila. Dessförinnan råkade jag klippa honom lite i tumskinnet med nagelsaxen. Förtvivlan, mest hos modern. Sen köptes det nagelfilar.

Alfons

Igår den 19 januari kl 15:52 kom han. Efter en lång och helvetisk kamp mot naturen eller vad det nu var. 51 cm och 2990 gram. Ingen 5-kilos som jag hade fruktat :) Han är så klart ett ovanligt vackert barn, rent objektivt sett. Nu har vi precis kommit hem. Han somnade just efter att ha varit ganska aktiv hittills under sitt korta liv. Han har somnat på en kudde i mitt knä och nu sitter jag här blick stilla för att han inte ska vakna. Ska försöka landa lite här hemma, kanske blir bloggpaus några dagar men snart snart hörs vi igen!

Tusen tusen tack alla ni fina som har hejat på oss och tänkt på oss!

Alfons vinkar hej till Världen!

På förlossningen, regelbundna värkar men bara 1.5 cm öppen igår kväll, fått morfin att vila på men nu satans ont igen. Återkommer när jag kan!

Tisdag och finbesök

Tack alla för peppande kommentarer och engagemang i bebis framtida utkomst! Det är skönt att veta att man inte är så ensam som det kan kännas.

Inatt vaknade jag 00:30 av mensvärk och var också tvungen att gå på toa med diarré. Tog två Panodil och lyckades somna om efter nån timme. Nu på morgonen mensvärk igen. Inte i intervaller utan hela tiden. Men ingen ohanterlig smärta hittills. Fast nu börjar jag misströsta igen och tänker att det kanske ändå inte händer så mycket. Det här kanske är mina förvärkar som börjar NU och tänker hålla på i två veckor till?

Flytningarna är i alla fall kvar och håller mig sällskap.

Och idag kommer min bästa vän från gymnasiet och hälsar på. Hon hoppas inget hellre än att allt ska börja NU, idag. Hon vill nämligen väldigt gärna vara med på förlossningen. Det vore faktiskt mycket fint att ha henne med. Vi ska till IKEA. Alla som kommer på besök från mindre orter vill gå på IKEA. Hon har lovat köra mig på en kundvagn modell större, sån man lägger möbler på. Jag tycker det vore härligt att få vara drama queen för en dag med plötsligt vattenavgång på sängavdelningen till exempel.

Nu hundmorgonrunda, sen frukost.

Bruna flytningar - check

Jag fick komma hem igen. Efter lång väntan och uppvisande av solkigt trosskydd och smärtsam undersökning med metallspatlar och samtidigt ruckande av huvud för att kolla fostervattenläckage och en stund i CTG-apparaten. Och blodtryckskoll.

Tydligen får man ha bruna flytningar när man är gravid. Det trodde jag stod på minuslistan. Dom trodde det var livmodertappen som höll på att lösa upp sig. Då kan det bli brunt. Och massor av sammandragningar hade jag under mina 14 minuter i vila i CTG-maskinen. Då låg jag ändå stilla. I verkliga livet har jag nog sammandragningar varje minut sen ett par dagar tillbaks. Så, barnmorskans tips var att det nog var på gång. Ja, men jag vill veta NÄR?! Plötsligt känner jag mig helt oredo för allt jag tänkt att jag var redo för. Jag kände mig väldigt liten där på hospitalet och det där onda gjorde väldigt ont och undersökningsrummet andades panik och personalen var lite stressad.

Jag vill ångra mig nu.

Högst upp är bebis puls, nedre kurvan är mina sammandragningar. Fläckarna är matfett från lunchrestaurangen :)

Minsann!

Jodå, i morse när jag gjorde min morgontoalett fanns det små blodiga slemmiga stänk i toalettstolen. Och vattnig gulbrun flytning. Inte som jag hade tänkt mig en slempropp precis. Tänkte INTE noja loss och ringa förlossningen och fråga grejer. Jag tänkte äta frukost och gå promenad och låta dagen ha sin gång. Men så tänkte jag på allt det där med fostervatten och bajs i det och så vidare. Så jag tog mig samman och ringde.

Blodslemmet kan vara slemproppsbitar tyckte hon mycket riktigt, men tyckte också det skulle kollas upp så att det gulbruna vattniga inte var läckande fostervatten. Så jag fick tid för koll på specialistmödravården kl 10:20. Det är ju bra med koll, men varför känner man sig så generad?? Känner mig som en oerfaren hypokondriker som upptar tid för bättre behövande.

Men nu har jag haft trosskydd på mig nån timme och det kommer faktiskt nån brunaktig flytning....

(Sorry about specifika detaljer, hoppas ingen blivit alltför illamående)

Mixed emotions

Hur är det möjligt att både tycka att det är väldigt skönt att någon inte är så inblandad och samtidigt önska att någon skulle bry sig och visa det?