Denna dagen ett liv

Eller åtminstone återigen fjutt i det urladdade bilbatteriet så vi tog oss till mammagympan där A bara spolierade kanske en fjärdedel av exercisen jämfört med kanske hälften förra veckan. Han verkar motsätta sig partiet där situps förekommer. Kanske önskar han ha kvar det mjuka på mammas mage att ligga bekvämt på.

Pratade lite med gymnastikfröken igen. Inte för att jag är en sån som gärna kallpratar okända utan för att jag är en sån som kommer så satans tidigt till grejer så en lång stund var det bara hon och jag i den stora salen. Konstigt att sitta tysta då. Hon har femmånaders bebis, en hund och en sprillans ny hundvalp. Och leder gympapass. Hon har också för avsikt att aktivera sig och tävla med den nya hunden. Jag blev matt. Antingen har hon nån hyperaktiv diagnos eller så är jag väldigt väldigt gammal. Men hon har ju också en sambo, som brukar vara med och sköta bebisen när hon gympar. Måste man bli så där hajpo när man har sambo så är jag hellre utan.

Sen dagens invägning. Turligt nog var det Alfons tur även den här veckan. Jag ska ta tag i min tur nån gång snart. Kanske nästa vecka om jag varit rask på promenaderna och flink på smoothiesarna. Afflåns vägde idag 5760 kilo och var 60 meter lång. Och en 40 centimeters huvudknopp på det. Och jag som fick för mig att jag inte hade mjölk nog häromdan. Brösten kändes helt tomma. Bvc-sköterskan trodde icke att så var fallet.

Jag lärde mig också att barn under tre år inte bör använda solkräm av någon sort. Det som rekommenderas är istället skugga och kläder. Det var bra att veta. Jag promenerar nämligen ibland med en föräldraledig pappa, min väninnas man, som i egenskap av mer erfaren förälder sätter konstiga griller i huvudet på mig. Häromdan fick han mig att känna mig som jag med berått mod höll på att ta livet av Alfons då jag inte hade smörjt honom i ansiktet under vagnpromenaden i vårsolen. Han har också tidigare påpekat att Alfons kanske hade för lite kläder på sig i vinteråkpåsen häromveckan när det var tolv plus ute. Hans barn satt i en helt igenbommad vagn med termooverall, termotossor, vantar och termomössa. Och fleecefilt och en sån där överdragspåse som man sätter på vagnen ovanpå det. Jag ångestsvettades lite när jag såg det. Men sa så klart inget om det utan gick istället och kände det som om jag höll på att avliva A genom långsam infrysning. Ungen pös av värme som en kamin när jag plockade upp honom.

Och så har vi varit och beställt barnvagn. Å vad det är roligt att handla dyra saker! Beställa och lägga order och vänta spänt. Nu blir det en sån här, jag hoppas A blir nöjd med det. Fast han ska få med okrossbara hjul och så ska vi låna ligglift av en vän (vattenkoppsbarnet!) och därmed spara en slant. Liften är i lila, kombinationen kommer med största sannolikhet bli trendskapande i vår.

Nu återstår det tråkiga att packa en Traderaförsäljning i form av en kaffeservis i porslin. Och tyst ska det ske eftersom A sover. Inte tänka, inte vänta bara göra.

Hoppas med detta redogörande av dagens händelser vinna riktigt riktigt många bloggläsare! ;)

Nåt som gnager

Det finns ett inlägg som nog måste skrivas. Fast jag inte vill. Vill hellre glömma och inte veta. Men det är nåt som gnager och skaver och har börjat äta på min hjärna. Jag trodde jag var klar, att det var färdigt och oproblematiskt, bortsorterat och bekymmersfritt. Men nu har demonerna återvänt och gör mig sömnlös och fundersam och översköljer mig med ångestvågor när jag minst anar det.

Sen jag fick Alfons har jag fått smaka på den bottenlösa kärleken. Framförallt på senaste tiden när jag har börjat knyta an till honom mer och mer. Det har blivit väldigt smärtsamt att tänka på att jag tidigare i livet gjort abort. Då, när det hände var det i sig ett trauma men inget jag behövde bearbeta länge efteråt. Det var där och då inget lätt val men det enda tänkbara.

När jag blev gravid med Alfons var det också något som bidrog till beslutet. Jag hade bestämt mig för att aldrig mer ta bort ett barn. Och nu när jag ser, hör och känner Alfons och hur mycket jag älskar honom känner jag mig förtvivlad och har svårt att förlåta mig själv. Vad var det där andra för barn? Vem skulle det ha varit? Klart jag skulle ha fixat det! Hur kunde jag? Jag skulle inte ha...

Och så stor sorg.

Day 15 – a song that describes you

Det är jag som är hon i Winnerbäcks låtar. Fröken Svår alltså.

Om ni undrade.

(fannstyvärringenvettigarevideotilldenhärlåten)



Det här är en del av musikutmaningen 30 dagar 30 låtar.

Nedsatt arbetsförmåga

Jag ska söka fondmedel hos kommunen för att bli lite stadigare i kassan och kanske ha råd att köpa en barnvagn. På kommunens webbsida finns den något diffusa informationen att fondmedel delas ut två gånger årligen "runt jul" och "på vårkanten". Jag mailade kontaktpersonen som fanns angiven på sidan och undrade när detta godtyckliga "på vårkanten" egentligen ägde rum? Jag fick till svar att sista ansökningsdag var IDAG.

Jag skrev då tillbaks att det skulle underlätta om det fanns ordentliga datum för sista ansökningsdag istället för dessa vaga begrepp. Kontaktpersonen svarade då att jo, det kunde jag ju ha rätt i, men det är ju olika datum varje år.

Hahahaha :D Fast jag visste inte om jag skulle gråta istället eller bara trilla av pinn.

Är det så att jag betalar lön i form av skatt till en person som sitter på kommunen och tror att webben består av ristade stentavlor? Går inte att sudda och göra om? Till saken hör att människan mailade MED STORA BOKSTÄVER och med punkter och skiljetecken på märkliga ställen.

De annonserar sista ansökningsdatumen i dagstidningen istället. Jag svarade återigen att jo, dagstidningen i all ära, men är man i en situation där man är i behov av att söka fondmedel så är det nog ganska troligt att man har prioriterat bort en prenumeration på en dagstidning. (Är inte för övrigt den tryckta dagspressen tämligen utrotningshotad? Vem prenumererar anyway?) Tipsade om att information om datumen på deras webbsida skulle vara gratis och tillgänglig för många under en lång period.

Har inte fått svar på detta. Kontaktpersonen har nog fått något att fundera på idag. Ändra datum på webbsidan två gånger per år?! Nymodigheter!

Hur som helst så åker min önskelista till kommunen på brevlådan idag. Alfons önskar sig barnvagn, jag önskar mig ett besök hos frisörskan.

Day 14 – a song that no one would expect you to love

Den här hade jag i åtanke redan för första kategorin; min favoritlåt. Den är helt fantastisk. Inte så himla udda alls egentligen men kanske lite rockigare rock än vad jag vanligtvis brukar rocka till.

Men det är nåt speciellt med Foo Fighters, jag gillar dom mycket. Och den här låten är fullständigt magisk.

Njut också gärna av den akustiska bonusversionen.





Det här är en del av musikutmaningen 30 dagar 30 låtar.

Morgonbetraktelser

Jag trodde det var en stor lastbil som körde förbi utanför men den passerade aldrig så jag tittade ut. Det var ingen lastbil, det var REGNET. Det var så länge sen det regnade så jag kunde inte tolka ljudet. Det var ett stort regn. En välkommen snöbekämpare och nu ett ljuvligt trivsamt smatter mot balkongtaket.

Denna långa regniga morgon som trots den tidiga tiden redan pågått i tre-fyra timmar för vår del. Med lite pauser för omsomningar som jag enträget övertalat mitt sällskap till. Och så har jag betraktat honom. Ingående. I livet och på kort. Jag har försökt föreställa mig hur kan kommer se ut som vuxen, eller åtminstone som ett lite större barn, bakom allt det där bebisaktiga.

Ni vet när man får se bild på nån man känner när den var liten, hur man då kan känna igen och se den där bebisen i den vuxne. Jag försöker se den vuxne i bebisen. Det är lite klurigt. Jag undrar vilka drag som tänker förändras och vilka som ska bestå.

Det är himla konstigt att alla, jag också, har gått igenom det här som han går igenom nu. Att jag också upplevt alltihop. Fångenskapen i en kropp som inte lyder. Frustrationen över att inte kunna påverka eller förändra det man är missnöjd med annat än genom att skrika. Att lära sig se och höra och försöka förstå vad det är man ser och  hör. Närheten, tryggheten och lugnet hos en vuxen kropp och förhoppningsvis kärleken som strömmar från densamma.

Jag har inga medvetna minnen av något av detta men jag har en stark känsla av att det är viktigt att det man inte minns ändå har varit bra. Att det fanns någon där som såg till alla ens behov och som var den trygga närheten. Det är så himla stort att jag ska vara hans någon.

Och så gillar jag ju P1 också

Det slutar inte att förvåna mig att många bloggar som har väldigt många läsare har ett så tunt innehåll. Det handlar mycket om vad folk gör och har gjort idag. Vad man har haft på sig, vart man har åkt och vilka namngivna kompisar man har träffat. Vad man har handlat och vad ens barn har haft på sig. Varför är så många så intresserade av att läsa sånt?

Jag är oftast mest intresserad av att läsa vad folk tänker. Sånt de går igenom på ett inre plan och hur de förhåller sig till det.

Men jag kanske bara är gammal. Yta kanske är det nya djup och yttre kanske är det nya inre. Vad vet jag.

Smutsiga pengar

Jag blir så illa till mods av pengar. Allt blir så solkigt och smutsigt när det ska betalas för, när det ska krävas in, delas lika eller roffa åt sig, mätas och värderas. Det gör mig skamsen och generad. Det minsta i människan blir så tydligt. Det småaktiga och fula. Det jag inte vill ha i livet. Jag vill att det ska vara stort och generöst och kärleksfullt.

Och omtanke om A kan inte ersättas med pengar. Pengar kan inte och ska inte stänga eller öppna dörrar till att vara nära A. Det kan inte få handla om det. Man ska få vara glad i ett barn och det ska inte kosta något.

Men rent krasst. Det behövs pengar och jag har varit alldeles för snäll mot pappan. Raserat min egen ekonomi och tömt mitt sparkonto. Dels för att jag har velat vara självständig, jag  har inte velat vara skyldig pappan något, jag har velat skapa en tillvaro för mig och A av mina egna pengar. Och dels för att jag har varit för snäll för jag vet att pappan har så himla dålig ekonomi. Jag har tyckt synd om honom och inte velat belasta ytterligare.

Han har fortfarande inte betalat nåt för A. Men nu när vårdnadsfrågan var på tapeten och det var tal om domstol skickade jag in begäran om underhåll till Försäkringskassan. För jag kände att nu jävlar. Ska du ha halvt inflytande ska du också betala hälften. Och nu kommunicerade vi tydligen via högre instans. Och jag vill sköta det via Försäkringskassan, jag kan inte tänka mig någon värre roll än att nån ska komma och sticka till mig pengar i ett kuvert en gång i månaden. Eller att jag ska behöva agera gnatig indrivare och tjafsa med nån om att den faktiskt inte har betalat det och det. Hu.

Nu tycker i alla fall Försäkringskassan att han ska betala fyratusen retroaktivt och sen schablonbeloppet per månad i underhåll. Och enligt vad han säger har han inte rätt till utfyllnadsbidrag. Jag vet mycket väl att han inte har fyratusen och inte heller råd att betala dryga tusenlappen per månad. Och jag tycker synd om honom för det. Och pappan är ledsen och känner sig som en besvikelse för att han inte kan betala.

Och så blir jag förbannad samtidigt, för varför ska jag vara så mesig?? Det är väl synd om MIG också kanske? Ensamstående mödrar brukar ju leva under fattigdomsgränsen MED underhåll. Ska jag leva under fattigdomsgränsen och UTAN underhåll för att han är en ansvarslös person med uppfuckad ekonomi?

Nu vet jag inte om jag ska ringa Försäkringskassan och dra tillbaks min begäran och säga att vi löser det på egen hand. Och kanske försöka få till nån rimlig deal via samarbetssamtal på Familjerätten. Avtal man gör hos dom är också juridiskt bindande. Men jag kanske skulle få lägre underhåll än schablonbeloppet. Eller om jag ska låta Försäkringskassan driva det och låta pappan få ännu mer skulder hos Kronofogden?

Jag tycker det känns så sorgligt och fult att det i slutändan ska handla om såna här löjliga mänskliga påfund som pengar. När kärleken till A är en kosmisk kraft. Att det inte ska räcka med den känslan för att kunna ge honom allt världen har att erbjuda. Det gör mig depp och less och uppgiven och desillusionerad.

Jag vill inte att det ska handla om pengar och annat fult när det bara borde handla om kärlek.

Day 13 – a song that is a guilty pleasure

Jag antar att den här dagens rubrik innebär att jag ska presentera en låt jag skäms över att jag gillar? Okej, here I go...

Dansbandsmusik är enligt mitt tycke en MED RÄTTA föraktad genre. Det är nog ingen slump att denna avart bland musikformer ofta uppskattas stort av barn och utvecklingsstörda. (Kom läsarstorm kom!)

Men så finns då det här undantaget, för det finns ju alltid undantag, små stenar som kastas i glashus, när det handlar om mina i övrigt fasta principer. Den är imbecill, javisst, men vad den svänger! :) Den ligger på min partyplaylist på Spotify och sätter lätt både fredagsstämningen och peppstämningen. Jag och Alfons brukar svänga svansen till den då och då här hemmavid.



Det här är en del av musikutmaningen 30 dagar 30 låtar.

Same same but different

I samma port som tvättstugan bor en för dagen sprillans ny barnvagn. En likadan som A önskar sig.

Men rosa var inte så hett.

Himla bra gung dock. Jag provgungar den varje gång jag går förbi.