Lillstrumpa och Murphys

Det är inte bara mig det är synd om utan även om somliga andra, till exempel vissa som måste ha randig strumpa på sig. I går skar sig vissa somliga på ovansidan av tassen vid en sedvanlig springtur i den frusna skogen och trots att det börjat läka fint under natten gick det upp igen vid dagens springtur.

Man blir ännu sjukare med strumpa på sig. Och väldigt stillsam.

Jag visste att hon skulle skada sig för jag utmanade nämligen ödet och sånt gör man inte ostraffat. Under vissa somligas snart tio år i livet har jag nitiskt släpat runt på en hyfsat tung och välfylld kasse med bland annat sjukvårds- och förbandsgrejer så fort vi ska åka bort nånstans och har långt hem. Jag har aldrig behövt använda dem. Igår när vi skulle åka hit till pappa på landet så var jag så trött på att kaska runt som familjen Taikon med åtta väskor så fort vi ska nånstans så djärvt satte jag in hundkassen i garderoben igen. Med tanken och vetskapen om att skadar hon sig så gör hon det den här gången. Men så negativt får man inte tänka.

Jodå. Man vet ju. Man borde ha lärt sig.

Egentligen borde det kanske sys ett stygn för att hålla ihop och få en chans att läka. Hade jag varit i staden hade jag åkt och gjort det. Mitt jobb är i branschen och så klart får skomakarens barn då vackert AVVAKTA under helgen medan andra barn kanske åker in och blir sydda med en gång.

Imorgon när affärerna öppnar kanske vissa somliga åtminstone får byta ut strumpan mot en mer hållfast skomakarbarnssko som också lämpar sig för utebruk.

Idiot

Jag fick sms för en stund sen från bebis pappa. Han visste att jag skulle på massage idag och frågade hur det hade varit på den. Jag skrev tillbaks att det inte blivit någon massage, att jag fått väldigt ont och ringt barnmorska och läkare, blivit rädd och inte vetat vad som var fel och trott jag skulle föda.
Han skrev tillbaks: "Va göru nu då? Jag har budat på en Iphone."

?????????

Jag skrev tillbaks och undrade om han inte kunnat skriva nåt i stil med "Stackars dig", "Hur mår du?", "Hur mår barnet?", "Jag tänker på dig", "Önskar jag kunde vara där och ta hand om dig" eller vad som helst som visade på någon form av empati.

Han svarade då att han antog att jag aldrig skulle skriva så till honom (vilket jag naturligtvis skulle ha gjort) så därför frågade han istället vad jag gjorde. Då blev jag vansinnig och superledsen och så enormt frustrerad och skrev tillbaks igen och undrade om det pågick någon slags tävling i att inte visa omtanke. För om det var så så klarade jag mig bättre själv.

Då undrade han varför inte kunde säga vad jag gjorde, höll jag på med något hemligt eller ville inte säga var jag var kanske? Nu tycker han att jag ska be om ursäkt för att jag har gjort fel och varit dum och reagerat fel och dessutom be om ursäkt för att jag inte kan säga vad jag gör. (Jag har legat och vilat mig hemma hos mina föräldrar hela dagen) "Du kan ju höra av dig när du inser att du har fel".

Han är en så galet instabil person. Ingen trygghet i sig själv och han kan inte ge någon trygghet till mig. Normal omtanke och empati ligger inte för honom. Han har en väldigt störd barndom som har varit i total avsaknad av just omtanke och empati så jag kan förstå att han är som han är. Men att han ska vara mitt stöd på förlossningen gör mig livrädd.

Ska jag behöva tigga och be om hans omsorg så kan det kvitta, då känns det mindre ensamt att inte ens ha förväntningar på att han ska bry sig. Jag blir så otroligt ledsen av att vara liten och rädd och trött och allt jag får är svartsjuka anklagelser om att jag kanske är på fel plats enligt honom? Sån otrolig paranoia som tar all min energi.

Om andra gravida får bryta ut i gråtattacker för att deras partner köpt hem fel sorts glass och det anses normalt så måste väl jag få reagera på att den person som förväntas stå mig närmast i den här situationen är totalt emotionellt avstängd och helt i avsaknad av empatisk förmåga??

Det bidde inget

Just denna morgon när jag skulle få lite efterlängtad fysisk beröring som gravid i form av massage så bestämmer sig en ny oangenäm fysisk sensation för att infinna sig. Jag satt vid frukostbordet när det började göra gruvligt ont i höger sida och stråla som knivar neråt ljumsken och bak mot korsryggen. Mycket ondare än sammandragningar och förvärkar och allt jag hittills upplevt. Jag blev rädd så klart och undrade vad som hände. Reste mig från köksbordet och släpade mig dubbelvikt och haltande in till soffan där jag blev liggande.

Spänd i hela kroppen och glömde att andas. Undrade om det var en värk?? Men så tidigt och varför bara på ena sidan? Hann tänka att om det ska göra så här ont att föda så glöm mina ambitioner om enbart lustgas. Det gjorde så ont så jag höll på att spy. Det kom inte i etapper eller intervaller utan var ihållande i ungefär en kvart innan det började släppa något så jag kunde resa mig.

Fick ringa barnmorskan som inte visste utan hänvisade mig till mvc-läkaren. Som inte heller visste utan hänvisade mig till avvaktan och vila. Tänkte hon bara glömde säga två Panodil också så det tog jag av mig själv. Ringde gulliga massösen och avbokade. Hon var supersöt och började prata med mig om att det var viktigt att komma ihåg att andas ordentligt nu när jag hade ont och att mitt presentkort kunde ju få dispens till nästa år också om det skulle behövas.

Nu har knivarna släppt efter att jag har legat under filt ett tag och jag har googlat smärta och gravid och ljumskar. Svaret som oraklet Google gav mig var foglossning. Inte vet jag om det är det. Hur ont har man då och när? Kan det bara komma och gå eller har man ont hela tiden?

Jag hade inte tänkt mig att få foglossning.

Vecka 31+4

Och så en maguppdatering. 69,2 kg SF-mått 32 cm. Bebis ska enligt boken väga 1,7 kg och vara 40 cm lång. Det känns att bebis är stor nu och har blivit mycket starkare. Fram till förra veckan ungefär kände jag bara rörelser när jag var stilla, nu lyckas bebis överrösta mina egna rörelser så jag känner sparkar och stoj även när jag är ute och går i rask takt.

Den kränger sig också en hel del så det gör riktigt ont emellanåt. Värst är när det känns som att den skrapar sig mot bäckenet så jag inte kan gå framåt och hela magen drar ihop sig. Jag känner mig tyngre och tyngre men det varierar också en hel del från dag till dag och timme till timme, tror det beror på hur den ligger. Idag hade jag tänkt gå och träna men nu när det är dags har jag inte lust alls. Känner mig seg och tung idag.

I eftermiddag åker jag till hemorten en bit bort för att få massage där imorgon bitti. När jag röjde lådor för ett tag sen fann jag ett presentkort på massage som jag fick av min goda moder förra julen och som var på väg att gå ut i datum. Så nu är jag inbokad. Massösen saknar dock massagebänk för gravida så jag kommer få sitta eller ligga på sidan, alternativt på rygg men tveksam till ryggläget på grund av mina yrseltendenser nuförtiden. Jag hoppas dock på en angenäm upplevelse av något slag.

Vecka 31+4

Ut ur garderoben

Vad är det egentligen som försiggår bakom lyckta dörrar i skåp och garderober? Hur kan det komma sig att man lägger undan fullt fungerande armaturer (till exempel julrelaterade) ordentligt och prydligt i sin originalförpackning enligt konstens alla regler i fullt fungerande skick och när man ska ta dom till heders ett antal månader senare så visar dom inga livstecken alls?

Den lyste himla fint förra året.

Estetisk ångest

Jag är verkligen inte nöjd med bloggens utseende och tycks inte lyckas med att göra något åt det heller. Vänligen hav överseende med detta medan jag experimenterar vidare i jakten på fulländning. Vad är det det brukar stå på skyltarna? Ursäkta röran, ombyggnad pågår. Ja, ungefär så.

Disaster date

med pappan hade jag igår. Jag får panik av att tänka på att vi kommer ha ett band för resten av livet.
Under de två-tre år vi känt varandra har vi haft en enorm fysisk attraktion till varandra som har varit det som hela relationen grundat sig på och som har kunnat skyla över det mesta vad gäller olikheter i övrigt. Vi har haft en väldigt passionerad relation just på grund av dessa olikheter, det har varit på och av, uppbrott och försoningar, äventyr, romantik och starka känslor. Men utöver detta, inget. Inget av substans. Där han tänker svart tänker jag vitt. Våra bakgrunder, vår livsföring, våra värderingar, våra framtidsplaner, i ALLT står vi så långt ifrån varandra som det överhuvudtaget kan vara möjligt. Vi känner inte varandra, når inte fram till varandra, kan inte kommunicera alls.

Nu när den fysiska attraktionen är i skymundan sedan ett tag tillbaks framstår allt det här plågsamt tydligt. Det finns inget att ta till längre som kan bygga någon som helst bro mellan våra världar. Relationen oss emellan är helt tom och totalt meningslös. Förutom det faktum att vi ska bli föräldrar till samma barn.

Jag vet att jag kan göra det själv men med honom känner jag ingen stadga, ingen trygghet och ingen tillit. Det är iallafall bättre att känna sig ensam och också vara det, fysiskt och praktiskt. Det är ännu mer plågsamt att känna sig ensam i någons sällskap.

Har haft tvättid idag och bland annat tvättat begagnade barnkläder. Mycket gullighetspoäng på den lilla bland dom större!

En utmaning till frukost

Kall novemberdag och mvc-besök

Det är ingen hejd på hur kallt det är. Minusgrader och blåst och världen är så ful med ett halvtaskigt smutsgrått snötäcke och himlen är ryskt vit. Inte ens bebis värmer som den gjort bra hittills i höst. Jag fryser. Efter tapper middagspromenad med vovve som var iförd snyggt rött fleecetäcke fick jag gå hem och duscha skållhett för att så sakteliga återkomma till livet. Nu sitter jag i soffan och bävar inför nästa gång jag måste gå ut.

Bortsett från 18 futtiga kronor på kontot börjar jag uppskatta min hemmatillvaro. Som supertjockis är det skönt att kunna beta av dagarna i sin egen takt. Heltid hade varit hårt nu känns det som. Deltid hade nog funkat. Idag hade jag mvc-besök inbokat och bara det att ha blivit väckt av ett larm utan att själv vara riktigt redo gör att jag har känt mig rubbad och supertrött hela dagen. Jag brukar sällan sova längre än till 8 även om jag får sova hur länge jag vill, men att bli väckt av något annat, om så bara en halvtimme tidigare, gör att balansen rubbas. Jaaa, jag vet att om ett par månader kommer jag bli sjuk av sömnbrist men jag kommer fixa det också så klart! :)

Jag fick i alla fall godkänt hos barnmorskan. Dagens vikt 69,2 kg SF-mått 32 cm och bebispuls 148. Låg på rygg på britsen först men det tyckte bebis inte alls om utan den fick jättehög puls (dålig syretillförsel pga tryck på kärlen) men pulsen normaliserades när jag la mig på sidan istället. Det stämmer ju med mina upplevelser om yrselupplevelser vid bilkörning och ryggläge i säng och soffa. Tror jag ska försöka undvika allt detta i fortsättningen. Sen kände hon på magen och bad mig känna själv neråt bäckenet. Jag vägrade men hon sa att hon kände huvudet jättetydligt därnere. Jag börjar bli bättre på att acceptera att det är kroppsdelar inuti min mage, snart kommer jag nog våga känna också, men inte idag.

Ikväll kommer bebispappan hit och vi ska UMGÅS. Det kommer nog kännas konstigt, dubbelt, ledsamt, irriterande, påtagligt och jobbigt. Förhoppningsvis lite bra också. Men om han nu plötsligt vill vara med på förlossning, gå på föräldrautbildning och han vill lära känna sitt barn så förutsätter ju faktiskt det att han i viss mån är närvarande, oavsett vad jag tycker om det. Ska han vara med på förlossning så kräver jag att han åtminstone är förberedd och att vi har kunnat prata om våra känslor inför den situationen. Så jag får väl ge det ett försök.

Min vän Mister X

Nu du mister är det du och jag igen.