Nya tider

Jaha, nu är det plötsligt mörkt på eftermiddagspromenaden. Nytt tänk angående promenadbara vägar.

Idag hade jag glömt napp. Hittade till slut en sån där anatomisk nutida napp i vagnen, en sån som han vägrat ända från början. Han har bara velat ha runda nappar, såna som inte säljs längre. Vi har ett lager av ärvda runda nappar som jag kokar och använder gång på gång samt några importerade. Men så, lika plötsligt som mörkret kom, satt han där med den anatomiska nappen i ansiktet.

Hoppas han kan tänka sig att göra om det.

En ny epok har inletts del 3

Jag har printat ut dagsiansökningsblanketter. Jag menar så klart förskoleansökningsblanketter. Majj gadd.

Det var inte jag som sa det först men tiden går tydligen himla fort. Och varför får jag så ont i magen av dom där blanketterna?

Slutet på en epok

Jag tror jag har slutat amma. Helt. Jag vet inte riktigt hur det gick till för det var inget aktivt beslut och jag trodde verkligen jag skulle vara en sån som skulle amma länge länge.

Men han ville inte längre. Det började med att han inte ville amma alls dagtid, men lite på kvällen när han skulle sova och så lite när han var orolig på natten. Kanske en månad ammade han bara kvällstid, och då kändes det inte som han gjorde det som en måltid utan bara som en mysig ritual inför natten. Men för ungefär en vecka sedan började han vägra också kvällsamningen. Han bara puffade bort mig och snodde runt. Så nu har vi inte ammat alls på fem dagar. Jag antar att man har slutat amma då.

Det känns lite konstigt. Att  tänka att han aldrig mer ska amma. Lite tomt men också skönt. Mer skönt än tomt. Och det är skönt att det liksom bara hände och att han valde det själv.

Han blir större nu och jag gillar det. Om jag ska få något mer barn kan jag gärna ta ett som är 6 månader direkt. Det där första halvåret var för vår del mest tungt. Alfons gillade verkligen inte att vara sådär liten och hjälplös och det lät han mig veta med besked.

Nu undrar jag lite praktiskt; vad händer med mjölkproduktionen nu? Vad händer med kvarvarande mjölk? Kommer den stå och surna?

Om att känna sig rik

Att kunna presenta sina föräldrar med teaterbiljetter som tack för att dom passat mitt barn i en och en halv månad så jag kunde jobba. Då när jag var så utsliten så jag nästan upphörde att existera. Det känns lyxigt. Jag fick lön nu, ungefär dubbelt så mycket som jag hade förväntat mig. Fast jag var så klart värd ännu mer! Nu hade jag i och för sig kanske lagt förväntningarna orimligt lågt, men det är lite så jag jobbar. Inga förväntningar, ingen besvikelse. Desto större glädje när förväntningarna överträffas istället för att grusas.

Om jag hade mer pengar, låt oss säga att jag hade en ekonomi där jag överhuvudtaget inte behövde tänka på pengar. Om dom bara fanns där. Oj vad jag skulle presenta. Vad rik man känner sig när man kan köpa presenter, eller som i det här fallet, upplevelser, att ge bort till andra.

Nu har jag till och med råd med nya vinterdäck till bilen. Och kanske att klippa mig också.

Rikedom är också att ha en göllig onge i sin ägo

Frustrationen

Frustrerad. Huvudet sprängs nästan. Arg men måste vara behärskad. Handlar såklart om barn nummer två i mitt liv; Alfons pappa. Jag har verkligen gjort allt från dag ett för att smidigt försöka peta in pappan i Alfons liv. Lirkat och stundom också skällt ut, för att det hela tiden känts som att han är där på nåder, att han hellre skulle gå åt andra hållet. Och han tycker nog jättemycket om Alfons och är glad för honom, det tror jag. Men vi tycker om Alfons på väldigt olika sätt.

För mig handlar allt om vad som är bäst för Alfons. För honom handlar allt om vad som är bäst för honom själv. Senaste galenskapen: "Jag får så dåligt samvete när jag träffar Alfons för att jag inte ser honom mer och det är så jobbigt så det är kanske bättre att jag inte träffar honom alls." Man blir matt.

Eller hur han hela tiden vägrat att sätta upp dagar för umgänge, för han vill kunna träffa sin son när han vill, det skulle kännas konstigt att ha besökstider som en fånge har han tyckt. Och, fine, jag har anpassat mig till det, med allt omak det inneburit för mig att knappt kunna planera något utan prioriterat att Alfons ska kunna bygga en relation till sin pappa. Men nu, nu har pappan fått nytt jobb, obekväma arbetstider, väldigt jobbigt för honom. Nu är det hans jobb som är nummer ett. Kanske nån gång när han har tid, kanske när han är ledig varannan helg. Jag försöker förklara att det funkar inte för ett så litet barn att träffa sin andra förälder så sällan. Och just nu behöver också JAG avlastning av den andra föräldern, jag måste få komma hemifrån och göra NÅGONTING för mig själv, någon gång en stund utan Alfons. Men det kan han nu inte lova, han vet inte när han är ledig nästa gång, men då kanske. Jag blir helt galen och får nästan panik av ilskan och frustrationen som bubblar upp i halsen. Vill slåss.

Hur kan man svika sitt barn? Hur kan man inte göra allt för att få träffa honom så ofta som det bara går? Herregud, om det var jag som inte bodde med Alfons skulle jag bli tokig. Jag skulle ringa varje dag, komma förbi så ofta jag kunde, kräva dagliga bildbevis och vilja veta allt. Men vi är tydligen olika.

Och den där ynkligheten: "Jag är trött av nya jobbet, det tar så mycket energi så jag vet inte om jag orkar ha honom så mycket nu" Ja, jag vet! För jag var ny på ett jobb för en månad sedan som jag var tvungen att sköta samtidigt som jag hade hand om Alfons under hans mest störda sömnperiod, då när han skrek varje halvtimme natten igenom. Det var en vandring i dödsskuggans dal, så jag vet.

Shit vad jag är arg. På hur någon kan vara så fruktansvärt omogen och inte sätta sitt barns behov före allt.

Lite mer om sovet och tiden

Men guud när jag nu orkar blogga så hinns det inte. Mycket synd.
Flytet fortsätter. Han vaknar nu en till två gånger per natt. Plötsligt känns det som om jag inte har ett enda problem i hela världen. För det finns inga problem som inte går att hantera, BARA man får sova! Och det får jag ju nu.

Vi har blivit med hund igen, hon som mestadels bott hos min pappa sedan Alfons föddes. Nu har hon fått flytta hem. Det är ett led i att nu ska det minsann in positiva grejer, kosta vad det kosta vill. Inte gå ner sig mer, inte leva i undantagstillstånd och misär. Jag vill bo med min hund, hon är också min familj sen tio år tillbaks. Så nu har vi tre regelbundna promenader per dag med hund och vagn. Skönt. Lite meckigt så klart, men inget oöverstigligt. Det som fått stryka på foten alldeles är min egentid. Den som jag haft dom stunder på dagen då ongen sover. Hans sovtider sammanfaller nu så himla bra med hundpromenaderna så han sover i vagnen när vi är ute och går.

Första sovet har han inne. En halvtimme. Då hinner jag duscha. Sen inget mer. Han har också börjat gå och lägga sig halvtio på kvällen istället för åtta som förut. Han orkar väl vara uppe längre när han sover bättre på natten kan jag tro. Men jag orkar inget mer när han väl har somnat, då är det sovdags för mig också. Idag undantag, jag måste få greja lite, äta godis.

Jag saknar mycket att läsa bok när jag ska sova! Det har fått bli slut på sånt nu sen A kom och vi delar sovrum. Jag törs icke ha lampa tänd av rädsla för att han ska sluta sova. Köpte en superspottig spotlampa men den spottar ändå ljus över hela rummet så den får förbli släckt.

Ligger numera och spelar Wordfeud i väntan på att den rätta dåsigheten ska infinna sig. Det funkar, men är inte lika trevligt. Däremot är det trevligare att tappa en lättviktstelefon i ansiktet än en tegelsten. Då när John Blund kommer med superdåset ni vet. Jag överväger ljudböcker men har inte kommit längre än så.

Nu dags att kliva in i mörkret...

En ny epok har inletts del 2

Det har växt ut huggtänder på ongen. Jättelänge kom inga tänder alls trots att jag under många månader försökt skylla hans dåliga humör på just tandsprickning. Men sen, under hans nionde levnadsmånad kom plötsligt tre stycken inom loppet av tjugo dagar. Blanka köttiga gomrader är nu alltså utbytta mot värsta Pernilla Andersson smilet. Jag tycker faktiskt han var lite gölligare utan tänder! Men jag antar att jag måste vänja mig..

Så nu har det till kvällsrutinerna även lagts tandborstning. Väldigt mysigt tänkte jag, sitta på knät och bli tandborstad framför badrumsspegeln så där som jag själv minns från när jag var liten. Men icke. Jag försöker verkligen mysa runt tandborstningen men han bara kniper! Inte på minsta glänt vill han öppna näbben. Hur får man dom att vilja borsta? Jag kan tänka mig att det har att göra med den inhumana tandkrämen för nollåringar som jag trots att jag letat i olika affärer bara hittat i smaken spearmint!? Jordgubbssmaken står att den är endast från två år. Jag har nu skippat tandkrämen ett tag men den lilla munnen förblir stängd.

Tips please! Hur får man en bebis som gapar glatt?

Om han kommer stämma mig för nåt på bloggen när han blir stor så tror jag att det kan bli den här bilden

Så mycket bättre!

Just idag är det himla bra. Vi sover mycket bättre på nätterna nu och tänk att det gör HELA skillnaden! Plus att jag igår fick lite kvalitativt fikaumgänge med en annan vuxen medan Alfons mycket skötsamt tog en lång sovstund i vagnen. Jag fick även duscha ifred medan min vän och fd kollega läste en hög böcker för Alfons. Det gav en kick som sitter i även idag. Det har varit ROLIGT att vara förälder några dagar nu. För att jag har orkat mer. Dagarna har inte bara känts sammanbitna och tunga hängandes i en skör tråd utan jag har känt mig som om jag legat på  plus energimässigt och faktiskt orkat busa med mitt barn och tyckt det har varit roligt på riktigt, inte bara en nödvändig plikt av en totalt sömnbrusten, utmattad och obusig mamma.

Och då är vi ändå maximalt förkylda båda två. Snoret rinner. Tänk vad överpeppad jag skulle varit om jag inte hade haft ett litet virus som ändå lägger lite band på mig. Nästan outhärdlig.

Oh sajber!

Jag kanske är sist i världen med att upptäcka det här men det ska tydligen gå att blogga från telefonen. Den smarta.

Sitter på post i trappuppgången, utanför i vagnen sover A. Han somnar så himla bra ute på promenad nuförtiden så sen har jag då rakt inte hjärta att väcka.

Men det blir hemskt kallt om rumpan.

Aggro

Igår fick jag en anonym kommentar som jag borde låtit passera, men som gjorde mig så sjukt irriterad. Jag gav förbannelsen en natt att lägga sig för att se om den skulle försvinna, men det gjorde den inte. Det här är helt enkelt fel tidpunkt att jävlas med Fröken Märkvärdig. Mitt tålamod med energitjuvar och surskallar som vill ösa sin skit på mig är lika med noll.

"Varför har du skaffat barn?" Kort och gott. Jag må vara paranoid men något säger mig att detta anonyma kryp inte vänligt undrar hur det kommer sig att jag har ett barn utan har för avsikt att insinuera att det gnälls för jävla mycket här i bloggen. För det första kan jag tala om att det gnäll som framförs i bloggen är en försköning av verkligheten. Verkligheten är sju resor jobbigare. För det andra är det här MIN blogg och MIN ventil och här gnäller jag precis hur mycket jag vill. Det som behöver ventileras är oftast den besvärligare delen av livet. Den lättare delen flyter liksom bara på. Den finns det inte lika stort behov av att skriva om. För det tredje är nätet översållat av bajsnödiga bloggar där folk desperat kvittrar om sina underbara partners, sina bara gulliga barn, sina mysiga fikaträffar med kompisar kryddat med inredningsbilder på deras UNIKA shabby chic hem och närbilder på dom allra pyssligaste hemmapysslade julpysslen. Vill man läsa en sån blogg så kan man läsa nån annanstans. Det här är inte en sån blogg och kommer aldrig att bli. För det fjärde hatar jag uttrycket "att skaffa barn". Man kan skaffa ett hus, en bil, ett jobb och möjligtvis också ett husdjur. Men folk som tycker att man också skaffar barn tycker jag inte borde ha några.

Barn är extremt olika. Jag känner nu ganska många barn under ett år. Av dom är det inte något som liknar mitt. Vår senaste bekantskap, en tremånadersbebis, är inget annat än nöjd. Sover och skrattar. Hon har skrikit en gång på tre månader. Går att ha med överallt, åker i vagnen och babyskyddet utan att knorra. Hon och hennes mamma sover till halvtio varje morgon och modern aldrig känt sig så utvilad förut. Jag känner flera andra barn som är ungefär likadana. Det känns nästan som ett hån. Mitt barn var knappt tyst överhuvudtaget under sina första fyra månader. Under sin vakna tid var han kanske tyst totalt en timme per dag. Resten av tiden bestod av verbala missnöjesyttringar av skiftande styrka. Våra morgnar har alltid börjat runt 04:00 efter tämligen aktiva nätter. Mitt barns karaktär har bestått, uttrycken har dock ändrats något allt eftersom han har utvecklats. Men om det skulle räcka med en halv vuxen för att hantera en glad och lugn bebis så kräver ett barn som mitt uppskattningsvis fyra vuxna i skifttjänstgöring för att hålla honom vid gott mod och för att själva orka med. Det säger sig självt att jag är mer sliten än till exempel vår nya mammavän. Mitt barn har dessutom varit missnöjt i nio månader nu. Har man haft ett nöjt och mindre krävande barn så fattar jag att man tycker att jag gnäller. Saknar man dessutom empatisk förmåga och är ute efter att fördöma någon vars situation man inte har en aning om hur den ser ut så kan man vänligen bara hålla käften och helst börja läsa någon annan blogg.

Anonyma kommentarer kommer fortsättningsvis inte besvaras, det här var ett undantag. Du anonyma, jag hoppas du vet att Timbuktus låt "Resten av ditt liv" är riktad till dig...

"Jag hoppas att ditt vin blir till vatten
Blixtar prickar dig
Hälsa till satan, vi hörs"