Irritationsnivån

när man som 35-åring med litet barn av logistiska, jobbmässiga och barnvaktsmässiga skäl tvingas bo hos sina föräldrar.

Hög. Mycket hög.

Tre dagar har gått och under dom få timmar jag inte har varit på jobb har vi lyckats reta ihjäl oss på varandra. Lars Norén skulle få inspiration till dramaskrivande som kunde försörja honom för livet om han bara hyrde in sig ett litet slag.

Oj vad vi trampar på varandra och oj vad mycket obearbetade och outtalade konflikter som pyser upp som bubblor från en sumpig sjöbotten när tre halvstörda vuxna som aldrig har pratat med varandra gemensamt ska passa ett litet barn.

Dysfunktionell familj är bara förnamnet. Min egen gamla alltså. Min och Alfons lilla familj ska verkligen hålla sig för god för att sjunka till sådana bottennivåer. Men vuxna människor ska faktiskt inte bo tillsammans. I synnerhet inte om man är släkt med varandra. Nu räknar jag dagarna tills mitt vikariat är över och jag och Alfons kan flytta HEM!

Comeback

Vi lever.

Vi har krisat ner oss i landet sömnlöshet. Först Alfons och som en följd därav även jag, stenhårt, som en mer hängiven medmissbrukare än själva missbrukaren. Herregud. Jag befinner mig fortfarande på nån slags botten.

Jag har äntrat survival mode. Nu är det ren överlevnad som gäller. Jag har varit tvungen att gå och lägga mig när Alfons har lagt sig, sju på kvällen. För att åtminstone ge mig själv chansen till någon slags sömn. Bloggen har fått prioriteras bort. Jag har faktiskt nästan glömt bort den också. Tunnelseende i hjärnan. Och i allt det här har jag ju börjat jobba så smått. Hurra. Och nu mer jobba. Imorgon går jag på mitt sexveckorsvik. Tre dagar i veckan, but still. Nytt ställe, nya regler, nya rutiner. Så mycket mer krävande än det gamla invanda som jag hoppat in på under juli-augusti.

Han har haft några fruktansvärda veckor med missnöje dygnet runt. Skrik hela tiden. På natten har han när det har varit som värst vaknat varje halvtimme. Ibland var tjugonde minut. Vi fick åka på krissamtal på bvc som väl ledde till nån slags bättring. Några dagar. Men inget bestående. Han har tagit sig återfall som varit värre än originalet. Så man vet aldrig. Jag skulle behöva sova två månader i sträck men ligger vaken sömnlös på kvällen, så stressad för att jag vet att han snart kommer vakna så jag kan inte somna. Och nu då, en till stress, att väckarklockan snart ringer och jag ska till jobbet. Majj gadd.

Jag skulle kunna prata om den i en evighet. Sömnen och bristen på den och vad det gör med en människa. Vilken ocean av misär. Hjärnan krackelerar, minnet sviker, tankarna skenar och jag känner mig nära det där stadiet där det bara inte går längre. Irritationsnivån är skyhög och min stubin är knappt millimeterlång. Jag får utbrott av minsta lilla.

Detta är alltihop på minuslistan. Det finns så klart också en pluslista. Det är att jag faktiskt fått jättepeppenergier av att jobba och det har varit superroligt att komma hemifrån och göra något ANNAT. Få koncentrera mig i en värld där jag kan saker och som erbjuder utmaningar av annat slag än ett hemmaliv med Alfons gör. Kombinationen har varit så himla lyckad. Roligt på jobbet, roligt hemma. Tänk att kunna försörja sig på jobb 2-3 dagar i veckan...

Min onge har också gått från bebis till BARN, fyllt sju månader och har exploderat utvecklingsmässigt. Jo, jag förstår att sömnvajsingen säkert har med det här att göra. I kombination med första separationsångestfasen så har det säkert också varit kaos och misär i Alfons inre. Men det är bättre nu. Han är nöjdare, åtminstone dagtid. Han tar sig fram som en stridsvagn. Han kryper, klättrar, sätter sig, försöker ställa sig och är otroligt motoriskt avancerad. Det är så roligt. Och så mycket lättare. Fast nu kan också vad som helst hända. Koppla av går inte. Men han är helt fantastisk, man kan se hur han kommer på nya grejer varje dag. Underbart.

Det här var en första delrapport, mer info följer. Nu är klockan halvåtta, jag måste faktiskt gå och lägga mig. I morgon första dan på nya jobbet.

Ser ni John Blund så skicka honom åt mitt håll...

Dom oretuscherade ringarna

Igår gjorde jag ändå några av dom där ärendena som var nödvändiga. Till exempel att ta foton för att göra ett nytt körkort. Mitt gamla har varit olagligt i en hel månad nu och för att Transportstyrelsen ska slippa lägga resurser på att jaga mig längre gjorde jag nu slag i saken och stegade in på en fotoaffär.

Det regnade och blåste och jag hade nästan missat bussen till stan och sprungit med mig själv och vagnen så jag hade tappat hårspännen och allt när jag kom fram. Svettigt. Ni kan ju tänka er att förutsättningarna för att bli snygg på kort just denna dagen var kanske ännu sämre än annars. Högblank i ansiktet och håret på ända. Jag ville bara få det gjort, knäppa bild och ut igen till det väntande barnet. Sen skulle det ta en stund innan korten var klara.

När jag kom tillbaks och skulle hämta det färdiga resultatet sa fotomannen: "Vi får se om dom godkänner bilden när det är så här mörkt runt ögonen. Kanske kommer dom skicka tillbaks den, men då får du bara komma hit igen."

Jaha. Tydligen var jag inte bara svettig och rufsig, utan mina mörka ringar runt ögonen var alltså stötande på gränsen till censureringsbara. Jag undrar vad Transportstyrelsen tänker göra åt mina ringar om dom inte är nöjda utan tycker att ringar runt ögon får man inte ha på deras bilder.

Det jag hoppas mycket på är att Transportstyrelsen kommer skicka hit nån som tar hand om barnet nattetid medan jag får lägga mig i ett ensligt beläget ljudisolerat rum där jag får sova oavbrutet tills ringarna bleknat och dött.

Dag 6 - Tema grönt

Grönt är det tema jag satsat på i mitt och Alfons sovrum. Det är på intet sätt grönt i överkant, så jag vet inte hur framträdande tematanken egentligen är för en oinvigd betraktare.

Men spjälskyddet och gardinerna ger en vink om en viss färgenighet. Ja just det, mattan också, den är grön. Så där fint grön som jag alltid gillat, faktiskt innan det blev trendytrendy för ett par år sen. Först fick man leta ihjäl sig efter att hitta grejer i den där fina gröna färgen, sen var det plötsligt fingrönt överallt så man blev alldeles trött på kuppen.

Häromdagen möblerade jag om också. Jag blev himla nöjd faktiskt. Det var bvc som tipsade om att det faktiskt var mycket enklare att få barnet att inte trilla ur sängen på natten om sängen var placerad med ena sidan mot en vägg. Och det kan dom ju ha rätt i. Så nu har jag mysplatsen i hörnet medan Alfons tronar majestätiskt mitt i rummet. En aktivitetsbräda har han fått också. Han fattar inte vad man ska göra med ens hälften av grejerna, men jag ligger ju i alla fall steget före och utmanar hans förmågor. Allt för att främja hans framtida utveckling. Snart dags för Rubiks kub kanske.

Dag 5 - En gammal bild

Vårvintern 1977. Jag är nog ungefär 10 månader. Stolen finns kvar och Alfons sitter i den nu. En av muggarna finns också kvar och när Alfons är stor nog ska jag försöka arrangera ett liknande foto. Med den lilla justeringen att det då är mitt i november och kanske klimatet är lite väl strängt för att hänga i trädgårdsmöblerna.

Det nya barnet i den gamla stolen

Det kunde lika gärna varit du

Nu snor jag ett initiativ jag såg hos Amanda Schulman, denna blogg jag inte kan sluta kolla in på. Som en veckotidning hos hårfrisörskan fast lite vettigare är den.

Men denna bild. Nu har jag skänkt pengar. Nu kunde jag inte värja mig längre fast jag försökt förtränga bilderna på tv-nyheterna och tänka på nåt annat än detta hemska hemska. Idag skulle jag åka in till stan, gå på biblioteket och fixa lite ärenden och inköp. Nu känns allt helt meningslöst och mina tårar kan inte sluta rinna. Tänk om det hade varit Alfons på bilden. Det ÄR ju någons Alfons på bilden. Tänk att höra sitt barn gråta av hunger och inte ha NÅGOT att ge det att äta. Att vara tvungen att se det plågas och till slut se ut så här. Det går inte att föreställa sig och det får inte vara så!

Så, skicka nu ett sms och skänk minst 50 spänn peng till valfri organisation. Det är inte svårare än att avstå från en fika eller en Mama-tidning eller kvällens fredagsgodis. Bara gör det.

Röda Korset:
Sms:a AKUT TORKA till 72900 och skänk 100 kronor

Unicef:
Sms:a LIV till 72900 och skänk 100 kronor

Plan Sverige:
Sms:a KATASTROF till 72910 så bidrar du med 50kr

Svenska Kyrkan
Sms:a ordet HUNGER till 72950 så bidrar du med 50kr

Man kan givetvis också skänka större summor genom att gå in på respektive organisations hemsida.

Dag 4 - Min hobby

Ha, om jag ändå hade haft en hobby så skulle jag inte ha ett enda problem tror jag. För att ha en hobby krävs att man orkar hålla på med samma sak under en hyfsat lång tidsperiod utan att bli uttråkad. Det har jag aldrig lyckats med.

Fast jag dansade faktiskt riktigt många år, mellan att jag var 11 och 20 år. Det är ju fortfarande jätteroligt men jag gör det inte i organiserad form. Tyvärr. Och så känns det ju som om man genast är för gammal för såna där hippa å koola danskurser om man en gång fyllt 25. Men det är kanske bara nåt jag har fått för mig.

Men så grekiskan då. Den har jag ju faktiskt lärt mig. Fast det var ju för att jag var så illa tvungen när jag bodde där. Men också för att jag älskar språk och har lätt för att lära mig det. Och grekiska är faktiskt världens vackraste språk. Jag har även gått kurser här hemma i Sverige. Men det är det språk jag kan bäst förutom svenska och engelska. Av skolans franska och spanska kan jag faktiskt knappt komma ihåg en enda glosa.

Som den vackraste musik

Dans och språk, det gillar jag alltså. Och så nu då, tomaterna. Ni skulle inte tro mig om jag säger hur stora mina tomatplantor är. Två meter höga är snarare en underdrift. Och det är minsann många tomater på också. Men tomathobbyn tänker jag lägga ner tills nästa år, jag har faktiskt redan varit på väg att avliva dom några gånger. Det är ju som att ha husdjur. Man kan ju inte åka nånstans! Dom dricker två liter vatten om dagen och försmäktar utan.

Om man redan är ensamstående förälder så har man ett mycket göttigare liv UTAN att man har ett gäng tomater som också är i beroendeställning för sin överlevnads skull. Tro mig.

Hur dom ska ha tid att hinna bli röda är en gåta

Det glamourösa och glassiga parlivet

Alltså, såna som är par och har barn. Vad bra det verkar. Jag hade besök av en sån mamma idag. Hon den nyblivna. Det verkar ju så himla LÄTT allting! Man kan ta sig lite egentid flera gånger om dan och gå ut med hunden. Man kan gå och lägga sig och sova när man är trött. Man kan i större utsträckning göra ungefär samma saker som man gjorde förut.

Hur bra som helst.

Och jag har tänkt på det här. Det MÅSTE vara så att man är en bättre förälder när man är i par. Jag menar inte att såna som är i parförhållanden per automatik är bra föräldrar, jag tror säkert att till exempel jag är en bättre förälder än många av dom som lever i par. Jag menar bara att man har större POTENTIAL att vara en bra förälder när man är två. Man är faktiskt inte lika jävla trött och sliten. Man kan säkert vara trött och sliten, men inte LIKA trött och sliten. Inte lika JÄVLA trött och sliten.

Och som inte lika sliten har man onekligen mer kraft och energi till övers att kunna vara en hyvens alert och närvarande förälder full av ork och lek och glada tillrop.

Det här är inte en klagan, bara ett konstaterande.

Okej, säg EN dålig sak med att vara par med barn?

Många tysta och en otyst

Alltså, det här med organiserade tysta minuter. Inte min grej. Jag fattar inte. Jag tycker mest det brukar kännas pinsamt när det ska till och så är jag livrädd för att börja skratta. Inte för att något är på minsta sätt roligt utan bara för att man inte får.

Jag tycker det snarare känns lite respektlöst. Jaha nu har vi tråkigt här en stund sen har vi gjort vårt och kan gå vidare med våra liv. Jag ska säga er att jag har sedan i fredags haft otroligt många tysta minuter för offren på ön, i häpen skräck för den fasansfulla ondskan i det som den här personen har gjort. Jag tänker på det nästan hela dagen lång. Jag är där, i den där skräcken på ön. Som i många mardrömmar jag haft. Jagad och det finns ingenstans att ta vägen. Jag gömmer mig, men vet att han snart kommer hitta mig ändå. Det finns ingen räddning.

Och jag är så otroligt rädd för den här personen och det han står för. Det är nog min allra största rädsla, att världen, eller platsen jag bor på, ska övertas av någon slags fascistisk makt. Sen i fredags ligger jag vaken på kvällarna och tänker på det här, jag kollar dörren hela tiden. Och idag på bilden där han satt i bilen på väg till häktningsförhandlingen så såg han ut som Hannibal Lector. Helt iskall. Avstängd. Så himla otäck. Ingen ånger, inga känslor.

Och ni kan ju själva föreställa er hur Alfons valde att respektera den tysta minuten idag klockan 12.

Inte alls.

Min version av egentid

Barnets sovtid. På med kläder skor och placera barnet i vagnen. Koppla lurarna i telefonen. Leta leta, inte finna. Jag skulle promenera och lyssna på ett nedladdat sommarprogram, men något måste ha gått fel i överföringen för jag kunde inte hitta det på telefonen. Min telefon är inte smart och inte online och flera år gammal.

Återstod då att ta till heders dom tvåhundra mp3:orna som ligger i telefonen och som jag aldrig bytt ut sen jag la dit dom. På med högsta volymen rätt in i öronen. Gud vad bra det var. I mitt huvud förflyttades jag med musikens hjälp ut på lokal, till ett röjigt dansgolv, jag blev värsta superpopstjärnan på en stor scen beundrad av jublande folkmassor och jag åkte på nostalgisk utlandsresa till mitt favoritland. Jag lyssnar alldeles för lite på musik nuförtiden! Vad skönt det var, en befriande inre resa och en riktigt händelserik egentid.

Jag tänker göra om det snart igen.



Ni anar inte hur otroligt snabbt man kan gå till den här fantastiska slagdängan från Eurovision 2006. Prova själva och se.