Avfall

Om nån hittar ett hårstrå nånstans så är det troligtvis mitt. Hittar man ett till är det förmodligen också mitt. Det har nämligen börjat nu. Håravfallet från helvetet.

Och jag som har hårfobi. Hår som har lossnat från den kropp det en gång växte ut på är bland det äckligaste jag vet. Detta gäller även djurpäls och hår som kommer från min egen kropp.

Bra kräkrecept: dra upp hår ur avlopp.

För mig att vistas i mitt eget hem är just nu en intensiv fobibehandling med kognitiv beteendeterapi.

Tveksamt dock om jag verkligen kommer gå botad ur det här.

I'm only happy when it rains

I en blogg jag följer läste jag just en mening som verkligen talade till mig. Bloggen är en reseblogg men för mig är det applicerbart både på den typ av resande jag gillar och på livet i stort.

"Man måste närma sig gränsen för sin egen bekvämlighet för annars upplever man ingenting."

Jag gillar faktiskt när det är lite jävligt. Det tillför en pikant krydda till livet. Det får absolut inte bli för bra, då dör jag av tristess.

Ärkepuckon

Lite olika blogginlägg leder mig till Underbara Clara som jag inte hängt hos så mycket förut, men jag tror jag ska börja med det. Jag är lite rädd för såna där stora bloggar. Rädd att storhet måste innebära Kissie. Men inte alltid tydligen.

Vad bra hon verkar och vad konstiga folk är. När jag läser det här inlägget börjar jag som så många gånger förr tvivla på om det här med allmän rösträtt verkligen är en så himla bra idé ändå. Folk går bokstavligen i taket för att hon låter sin lille son ha klänning när han vill. Klänning, där går väl ändå gränsen ropar flera av de nästan femhundra kommentarerna upprört.

Men varför är det så få som reflekterar över sina egna reaktioner? Varför räcker inte tanken ett steg längre så man kan förmå sig att ifrågasätta sitt eget tänk? Att vuxna personer inte verkar förstå att våra idéer om vem som ska ha på sig vad inte är några av gud givna absoluta nedpräntade oföränderliga regler? Är det så svårt att fatta att våra normer och värderingar bara är resultatet av att vi har stöpts och formats i en viss kultur? Kan man inte förmå sig, att bara i tanken, tillåta sig att tänka att det hade kanske kunnat vara helt annorlunda? Kanske hade det också kunnat vara precis tvärtom?

Nej då, här tänks och reflekteras inte, här fördöms och moraliseras och skriks rakt ut genom munnen utan att orden ens verkar ha tagit vägen via hjärnan. Runtom i världen går miljontals män omkring i olika former av kjoltyg, kaftaner, tunikor och långklänningsliknande plagg och kan inte tänka sig något annat. Vet dom inte det? Vet en hel hoper svenska människor likt så många okunniga amerikaner så lite om världen utanför att de tror att vårt sätt att ordna samhället är det absolut rätta och enda möjliga?

Snart är det jag som gör slopandet av allmän rösträtt till en stor politisk fråga. Krav på förmåga till kritiskt tänkande, reflektion och någon form av självinsikt borde verkligen vara obligatoriskt för att få agera som vuxen människa i det här landet.

Jag blir så trött på folk!

(Underbara Clara skriver för övrigt också mycket fint och tänkvärt om vad det innebär att vara förälder här.)

Miss M får sina fördomar bekräftade

I min föräldragrupp finns en så himla skum tjej. Jobbig skulle man kunna säga. Jobbig på det där jag-har-dålig-självkänsla sättet. Hon är lite som ett barn. Hon gillar Musse Pigg och Star Wars och pratar lite för hysteriskt mycket och bara om sig själv.

Man kan ha dålig självkänsla och dåligt självförtroende och ändå vara en rar och trevlig person. Inte hon. Hon suger musten ur mig, tar all min energi.

Så klart bor hon cirka två hus från mig så det faller sig ofta så att vi måste sällskapa den halvtimmeslånga promenaden hem från bvc. Idag berättade hon att deras barn var döpt. Jag undrade förvånat om det inte var ovanligt tidigt för ett dop. "Vi döpte henne när hon var sex veckor, dopet är viktigt i vår familj."

Jaha. Det borde jag ha förstått. Jag blir alltid emotionellt dränerad av religiösa personer. Vad är det med dom?

Sommardrink

På förpackningen med mjölkersättning står: "Smaka själv innan du ger barnet."

Vad gott det var!

Jag fick genast känslan av att lite Baileys med ersättning och ett par klirrande isbitar skulle vara en smaksuccé.

Något för sommarens balkonghäng tror jag bestämt.

Morgonhändelser

Dagen började dåligt med att jag missade en auktion på Tradera. Den slutade tydligen en timme tidigare än jag hade räknat ut. Vem sätter sin sluttid på auktionen till 06:58? Bra om man vill få inte så högt pris för sin pryl eftersom ingen hinner buda då. En fiiiiiiiiiiiiiiin jacka till en Alfons modell större var det. Jättefin verkligen. Och så klart blev den också jättebillig. Påt igen bara.

Dagen började också lite bra med att Alfons efter att igår totalt ha vägrat både ersättning och flasksugning faktiskt nu på morgonen drack 30 ml ur flaskan. Jag satt blickstilla utan att andas för att inte störa honom. Adekvata flaskdrickningskills kommer bli ett måste när jag ska jobba några dagar i sommar. Naturligtvis funkade det inte med den första flaskan jag testade, en sån med anatomisk nappdel, killen vill som bekant ha runda nappar. Som tur var finns ännu rund napp som alternativ vad gäller nappflaskor.

Jag skrev till Bambinos kundtjänst och undrade när dom kunde tänka sig att återuppta produktionen av runda nappar, denna omättade marknad där runda nappar säljs under disk på Tradera för hundratals kronor. Dom skrev tillbaks att det kommer dom inte göra för runda nappar är inte optimala för tandutvecklingen. Okej, men anatomiska nappar som bara spottas ut är faktiskt inte bra för varken bebisars eller föräldrars mentala hälsa. Och runda nappar är väl det enda som har funnits i decennier så HUR dåligt kan det egentligen vara? Troligtvis är dom bara rädda för att bli stämda om nån amerikansk människa får för sig att Bambino ska betala barnens tandregleringsräkningar. Vilken ful värld vi lever i.

I dag ska barnets tassar förevigas i gipsform. Känns lite onödigt men lite kjut också.

Paradox

Saker som intresserar mig extremt lite: sjukhusserier på teve. Det finns inte mycket som överträffar det i tråkighet.

Saker som intresserar mig oerhört: sjukhusaction i verkligheten till exempel SOS alarm, SOS på liv och död, En unge i minuten och allt vad dom heter.

Där ser man.

Syner man sällan ser

En glad Alfons. Här skrattar han med äkta skrattljud för första gången. Det var häromdagen och det var fantastiskt men tyvärr en engångsföreteelse. Mitt barn hatar allt utom att gå och fika. Då sköter han sig ganska bra.

Vad ska jag göra? Varför skriker han och är missnöjd varje vaken stund? Vad är det som inte är bra? Nu har jag provat allt. Förut funkade det alltid att bära, nu skriker han även när han blir buren. Jag tror inte han har så hysteriskt ont i magen, han kryper inte ihop på det där typiska magontsättet, han bara gastar ändå. Han verkar rasande och vansinnig. Skitförbannad och ledsen. Jag har provat att ta av kläder och ta på kläder. Amma och inte amma, leka och låta vara ifred. Bära och sitta i babysitter. Jag tror jag har provat allt.

Jag trodde det kanske var svampinfektionen i munnen eller möjligtvis ögoninflammationen men svampen är behandlad och nästan borta och ögat är mycket bättre. Allt återstående hopp sätter jag till teorin att han är hungrig. Att mjölken inte är tillräcklig i mängd eller kvalitet. I morgon ska jag rådgöra med bvc om det kan vara okej att testa att ge ersättning som tillägg till amningen. Jag vill bara se vad som händer.

Hoppas hoppas.

Kissie analyserar

Asså, det är ju fult att kasta skit på andra bloggerskor, men någon hade lagt ut den här länken på Facebook i morse. Kissie alltså, vilken kvinna. Jag hade aldrig förut stiftat bekantskap med denna fascinerande person. Nu har jag tack vare henne fått en fördjupning i händelserna kring Osama Bin Ladins död.

Maj gad. Hundrasjuttitusen läsare om dan alltså. Undrar om hon räknat besökarna själv. Annars måste det vara det aldrig sinande mänskliga behovet av en freakshow att gotta sig i som spökar.

Men lite roligt är det också. Lyteskomik typ.

Jo, vi lever

Jag kom liksom av mig. Det hände något där vid påsk. Det blev semester och sedan har jag inte riktigt kommit tillbaks till vardagen igen. Med påskens charterväder försvann all ordning och struktur och alla försök till rutiner. Och bloggen blev lidande.

Det är mycket mer som rör sig och drar nu. Jag har ju aldrig varit bloggerska under en sommarsäsong, men det känns helt klart som det är tuffare för bloggen att stå sig i konkurrens med annat uppmärksamhetskrävande som utevistelser, picknickar, långa långpromenader, besök och spontanbesök och diverse annat. Det är också himla mycket damm somm krupit fram ur vrårna nu när ljuset skoningslöst letar igenom varje vrå av lägenheten. Damm som borde bli undanplockat.

Jag mår lite bättre igen. Jag har haft lite avlastning av först Alfons pappa och sen min mamma som har varit här. Det är på många sätt, men inte på alla, smidigare att vara fler än en som tar hand om ett barn. När jag väl får avlastning slits jag mellan begäret att bara lägga mig på soffan och zappa och göra inget och en stor lust att ta tag i allt det där jag inte hinner med annars, alla projekt som blivit liggande. Det brukar bli ett mellanting. Jag springer runt som en furie för att fixa och trixa och sen vilar jag lite mer än annars och har då dåligt samvete för att jag inte hinner med ALLA projekten.

Barnet hade en humörtopp som höll i sig i två dagar. Jag vaknade en morgon och det var nåt annorlunda med stämningen i rummet. Han var vaken men han skrek inte, han låg bara och kluckade lite mysigt. Jag höll andan och väntade på utbrottet, men det kom inget. Det höll i sig och vilken skillnad det var att vara förälder till ett sånt barn i två dagar. Allt var kul och mys och trevligt och vi gav varandra energi. Han pratade och bubblade och skrattade och var totalt fantastisk. Är det så andras barn är? Såna som inte har ont i magen och är gravt frustrerade över att dom inte kan springa, cykla, hoppa och gå. Alfons tror att han kan allt det sistnämnda och fattar inte varför kroppen inte lyder honom. Och så blir han vansinnig.

Mamma har varit här och myst med honom i två dagar. Hon älskar Alfons men hon var ganska glad att få åka hem och fattar nog inte riktigt hur jag orkar. Men nu har jag fått ladda mig lite, nu kör vi ett tag till. Och det ska ju faktiskt bli bättre, hoppas dom där två bra dagarna var en försmak av hur allt kan bli när han kommer i någon slags balans så småningom...