Svåraste kategorin ever. Varje gång jag väljer att lyssna på en låt är ju det min favoritlåt, just där och då. Jag har ju egentligen tusen olika favoritlåtar som är favoriserade ur olika aspekter. Text, melodi, frasering, favvotrummor, sångröst eller vad som helst.
Men det här är nog den som har varit favorit längst och gjorde stort intryck när jag först hörde den i mina vemodiga tonår. Jag älskar upptempolåtar med stråk av vemod och melankoli.
Det här är en del av utmaningen 30 dagar 30 låtar.
fredag 18 mars 2011
30 dagar 30 låtar
Hittade utmaningen 30 dagar, 30 låtar hos Bulan & Jag
Jaja jag ska försöka men jag lovar inget! Sak jag är bra på: påbörja projekt. Sak jag är dålig på: fullfölja och avsluta projekt. Sak som ger mig ångest: att behöva säga EN låt/sak/företeelse/person som är min ALLRA BÄSTA och på så sätt blir representativ. Näe, jag är alldeles för komplex och mångfasetterad för att kunna rymmas i ett enda koncept :)
Men okej, jag utmanar väl min ångest och min musiksmak dårå och hänger på.
day 01 – your favorite song
day 02 – your least favorite song
day 03 – a song that makes you happy
day 04 – a song that makes you sad
day 05 – a song that reminds you of someone
day 06 – a song that reminds you of somewhere
day 07 – a song that reminds you of a certain event
day 08 – a song that you know all the words to
day 09 – a song that you can dance to
day 10 – a song that makes you fall asleep
day 11 – a song from your favorite band
day 12 – a song from a band you hate
day 13 – a song that is a guilty pleasure
day 14 – a song that no one would expect you to love
day 15 – a song that describes you
day 16 – a song that you used to love but now hate
day 17 – a song that you hear often on the radio
day 18 – a song that you wish you heard on the radio
day 19 – a song from your favorite album
day 20 – a song that you listen to when you’re angry
day 21 – a song that you listen to when you’re happy
day 22 – a song that you listen to when you’re sad
day 23 – a song that you want to play at your wedding
day 24 – a song that you want to play at your funeral
day 25 – a song that makes you laugh
day 26 – a song that you can play on an instrument
day 27 – a song that you wish you could play
day 28 – a song that makes you feel guilty
day 29 – a song from your childhood
day 30 – your favorite song at this time last year
Jaja jag ska försöka men jag lovar inget! Sak jag är bra på: påbörja projekt. Sak jag är dålig på: fullfölja och avsluta projekt. Sak som ger mig ångest: att behöva säga EN låt/sak/företeelse/person som är min ALLRA BÄSTA och på så sätt blir representativ. Näe, jag är alldeles för komplex och mångfasetterad för att kunna rymmas i ett enda koncept :)
Men okej, jag utmanar väl min ångest och min musiksmak dårå och hänger på.
day 01 – your favorite song
day 02 – your least favorite song
day 03 – a song that makes you happy
day 04 – a song that makes you sad
day 05 – a song that reminds you of someone
day 06 – a song that reminds you of somewhere
day 07 – a song that reminds you of a certain event
day 08 – a song that you know all the words to
day 09 – a song that you can dance to
day 10 – a song that makes you fall asleep
day 11 – a song from your favorite band
day 12 – a song from a band you hate
day 13 – a song that is a guilty pleasure
day 14 – a song that no one would expect you to love
day 15 – a song that describes you
day 16 – a song that you used to love but now hate
day 17 – a song that you hear often on the radio
day 18 – a song that you wish you heard on the radio
day 19 – a song from your favorite album
day 20 – a song that you listen to when you’re angry
day 21 – a song that you listen to when you’re happy
day 22 – a song that you listen to when you’re sad
day 23 – a song that you want to play at your wedding
day 24 – a song that you want to play at your funeral
day 25 – a song that makes you laugh
day 26 – a song that you can play on an instrument
day 27 – a song that you wish you could play
day 28 – a song that makes you feel guilty
day 29 – a song from your childhood
day 30 – your favorite song at this time last year
torsdag 17 mars 2011
Muddens lov
Det var visst dags att sluta nu. För ett bra tag sen. Men jag har under den här tiden vi har haft gemensamt byggt upp en, vad det visar sig, nästan ohälsosam kärlek till den. Mudden.
Mammabyxor med MUDD, vilken grej. Så otroligt bekvämt och gör att byxorna sitter snyggt och inga valkar som hänger över kanten på jeansen. Jag använder dom fortfarande. Delvis på grund av att jag inte riktigt vuxit i mina gamla jeans än men också till stor del för att det är så sköööönt! Inte så sexigt men A älskar mig ändå säger han.
Och jag älskar mudden även på A:s byxor. Byxor utan mudd vill vi nästan inte alls ha längre. Mudd is da shit. Mudd is here to stay.
Mammabyxor med MUDD, vilken grej. Så otroligt bekvämt och gör att byxorna sitter snyggt och inga valkar som hänger över kanten på jeansen. Jag använder dom fortfarande. Delvis på grund av att jag inte riktigt vuxit i mina gamla jeans än men också till stor del för att det är så sköööönt! Inte så sexigt men A älskar mig ändå säger han.
Och jag älskar mudden även på A:s byxor. Byxor utan mudd vill vi nästan inte alls ha längre. Mudd is da shit. Mudd is here to stay.
Mudd mudd but different.
onsdag 16 mars 2011
Sol ute, svart i sinne
Familjerätten idag för påskrift av faderskapspapper. Och jag som trodde han hade släppt det där med vårdnaden. Och insett att han kan vara en del av Alfons liv ändå. Jag har varit hur smidig och samarbetsvillig som helst för att visa det de senaste veckorna. Men nej. Nu ska han gå till domstol, hej och hå. Jag är inte riktigt i skick att hantera sånt just nu. All min ryggrad rinner ur mig och jag känner mig helt handlingsförlamad. Det känns om jag ställs inför faktum att någon ska ta mitt barn ifrån mig och jag reagerar med att bli apatisk. Förlamad av fasa. Uppgiven. Och galet ledsen.
Men än så länge är det ju inte så. Jag bara fruktar det värsta. Jag är livrädd för att han ska få mer inflytande i Alfons liv än rent umgängesmässigt. Dels för Alfons skull, för att jag anser att hans pappa inte är en bra förebild och totalt saknar omdöme i viktiga grundläggande frågor. Dels för min egen skull. För att det blir alldeles svart när jag ser ett liv framför mig av de olösliga konflikter oss emellan som jag vet skulle uppstå. Och energin det tar. Frustrationen att hantera det som jag vet är hans otroligt icke-konstruktiva sätt att förhålla sig till oenighet.
Jag VET att jag troligtvis har möjlighet att få behålla ensam vårdnad, men han psykar ner mig så otroligt och jag är ett hormonspöke just nu som blöder och dör för mitt barn. Så jag har svårt att tro.
Men än så länge är det ju inte så. Jag bara fruktar det värsta. Jag är livrädd för att han ska få mer inflytande i Alfons liv än rent umgängesmässigt. Dels för Alfons skull, för att jag anser att hans pappa inte är en bra förebild och totalt saknar omdöme i viktiga grundläggande frågor. Dels för min egen skull. För att det blir alldeles svart när jag ser ett liv framför mig av de olösliga konflikter oss emellan som jag vet skulle uppstå. Och energin det tar. Frustrationen att hantera det som jag vet är hans otroligt icke-konstruktiva sätt att förhålla sig till oenighet.
Jag VET att jag troligtvis har möjlighet att få behålla ensam vårdnad, men han psykar ner mig så otroligt och jag är ett hormonspöke just nu som blöder och dör för mitt barn. Så jag har svårt att tro.
tisdag 15 mars 2011
Den kortsiktigt tänkande människan
måste vara evolutionärt inte lika långt kommen som den långsiktigt tänkande människan. Kanske är det nästa steg på mänsklighetens utvecklingsskala. Homo sapiens longus. Eller nåt.
Det här med kärnkraften. Nu nya haverier i Japan. Samtidigt pågår i min egen hembygd sedan lång tid massiva protester mot planerna på uppförandet av ett antal vindkraftverk i området. Insändare i lokaltidningen flera gånger i veckan, protestmöten och flygblad. Det huvudsakliga argumentet mot vindkraftverken är att de förstör UTSIKTEN.
Alltså, vindkraftverk är förvisso höga byggnader, om än i mina ögon vackra och majestätiska, men de är också reversibla. De går att montera ner utan att lämna spår efter sig. Om man i framtiden skulle hitta någon mindre skrymmande energikälla.
Kärnkraftverk förstör inte bara utsikten. Konsekvenserna av atomklyvningen utgör ett hot mot allt liv på hela planeten. Inte bara nu utan för miljontals år framåt. Att för så lång tid garantera en säker förvaring av kärnavfall är omöjligt. Och just nu evakueras tusentals runt det havererade japanska kraftverket. Förutom de nu levande direkt drabbade människorna påverkas också andra djur och naturen för mycket lång tid framåt.
Att parallellt med den händelseutvecklingen argumentera mot vindkraft med så löjliga argument som att utsikten från min veranda blir förstörd är ju patetiskt.
Så. Lite politik kan också få plats i en mammablogg. Det är faktiskt Alfons värld att växa upp i. Och han vill inte ha kärnkraft.
Det här med kärnkraften. Nu nya haverier i Japan. Samtidigt pågår i min egen hembygd sedan lång tid massiva protester mot planerna på uppförandet av ett antal vindkraftverk i området. Insändare i lokaltidningen flera gånger i veckan, protestmöten och flygblad. Det huvudsakliga argumentet mot vindkraftverken är att de förstör UTSIKTEN.
Alltså, vindkraftverk är förvisso höga byggnader, om än i mina ögon vackra och majestätiska, men de är också reversibla. De går att montera ner utan att lämna spår efter sig. Om man i framtiden skulle hitta någon mindre skrymmande energikälla.
Kärnkraftverk förstör inte bara utsikten. Konsekvenserna av atomklyvningen utgör ett hot mot allt liv på hela planeten. Inte bara nu utan för miljontals år framåt. Att för så lång tid garantera en säker förvaring av kärnavfall är omöjligt. Och just nu evakueras tusentals runt det havererade japanska kraftverket. Förutom de nu levande direkt drabbade människorna påverkas också andra djur och naturen för mycket lång tid framåt.
Att parallellt med den händelseutvecklingen argumentera mot vindkraft med så löjliga argument som att utsikten från min veranda blir förstörd är ju patetiskt.
Så. Lite politik kan också få plats i en mammablogg. Det är faktiskt Alfons värld att växa upp i. Och han vill inte ha kärnkraft.
Spioner?
Ibland funderar jag på om någon jag känner har hittat till bloggen på egen hand. Jag har bara gett adressen till en enda. Men tänk er själva att hitta en hyfsat personlig blogg av någon på till exempel jobbet som man kanske inte visste så mycket om. Jag skulle älska det. Jag skulle läsa varje dag och inte låtsas om nånting.
Det vore himla spännande.
Det vore himla spännande.
måndag 14 mars 2011
Gnäll och oro
Jag känner mig så oinspirerad och orkeslös. När man inte vill skylla det på nåt hos sig själv är det ju bra att man kan skylla på något annat, till exempel på den aldrig sinande vintern.
Det finns blogguppslag och tankar att ta tag i men jag orkar inte ta tag och har också väldigt svårt att finna tiden. Jag älskar barnet mer och mer men är också lite orolig. Man vet ju ingenting när man aldrig har sett ett spädbarn på nära håll förut, och har således inget att jämföra med, men jag får för mig att han är ovanligt missnöjd och orolig. Jag vet att han har ont i magen tidvis, han kränger och krampar och vrålar. Men även när han inte visar tecken på magsymtom verkar han generellt vara olycklig och gnällig. Han har nästan inga stunder då han är vaken och är nöjd, så som jag tänker mig att andra bebisar kanske är. När han inte sover eller äter så skriker han som regel. Det går att bryta, genom att han får suga på lillfingret. Napp accepteras icke. Det ska vara ett finger. Gå runt och kolla på grejer, prata med mamma, sjunga sånger etc funkar i cirka en minut, sen är det trumpna minen och sirenen igen. Jo, ligga på skötbordet och kolla på mjukdjuren är för det mesta okej, det kan han vara nöjd med en stund. Men annars verkar han generellt vara väldigt frustrerad. Det ska hända saker tror jag. Bil, varuhus, folksamlingar typ. När vi är ute på promenad vaknar han i samma sekund som vagnen stannar.
Vagnen är för övrigt en annan källa till oinspiration. Den nya billighetsvagnen jag köpte har efter sju veckors sparsam användning börjat falla sönder i sina beståndsdelar. För ett par veckor sedan lossade spärren till det vändbara handtaget när jag var på väg uppför trappan till porten med följden att vagnen välte framåt och A nästan katapultkastades ut på stentrappan. Jag kallsvettas och översköljs av ångestvågor när jag skriver det. Och i helgen när jag under 20 minuters klurande försökte fatta hur man fällde ihop vagneländet trillade en mutter av. När jag försökte hitta var den hade suttit upptäckte jag att motsvarande mutter redan saknades på andra sidan, den hade fallit av under någon promenad. Vi talar om hyfsat väsentliga muttrar, som håller samman hela chassit... Så tills jag hittat en ny barnvagn känner jag mig ännu mer låst och instängd än vad jag redan har gjort hela den här djävulska vintern.
Jag har också hunnit tänka att det finns minst lika många fördelar med att vara ensamförälder som det finns nackdelar. När man känner sig som ett vrak, är frustrerad, förbannad, uppgiven, irriterad och lika missnöjd som sitt skrikande barn behöver man i alla fall bara tänka på att ta sig själv och barnet genom det hela. Att man får den där lilla egentiden till att bara sunka i soffan om man behöver. Man måste i alla fall inte rädda, vårda och bevara ett förhållande OCKSÅ.
Det finns blogguppslag och tankar att ta tag i men jag orkar inte ta tag och har också väldigt svårt att finna tiden. Jag älskar barnet mer och mer men är också lite orolig. Man vet ju ingenting när man aldrig har sett ett spädbarn på nära håll förut, och har således inget att jämföra med, men jag får för mig att han är ovanligt missnöjd och orolig. Jag vet att han har ont i magen tidvis, han kränger och krampar och vrålar. Men även när han inte visar tecken på magsymtom verkar han generellt vara olycklig och gnällig. Han har nästan inga stunder då han är vaken och är nöjd, så som jag tänker mig att andra bebisar kanske är. När han inte sover eller äter så skriker han som regel. Det går att bryta, genom att han får suga på lillfingret. Napp accepteras icke. Det ska vara ett finger. Gå runt och kolla på grejer, prata med mamma, sjunga sånger etc funkar i cirka en minut, sen är det trumpna minen och sirenen igen. Jo, ligga på skötbordet och kolla på mjukdjuren är för det mesta okej, det kan han vara nöjd med en stund. Men annars verkar han generellt vara väldigt frustrerad. Det ska hända saker tror jag. Bil, varuhus, folksamlingar typ. När vi är ute på promenad vaknar han i samma sekund som vagnen stannar.
Vagnen är för övrigt en annan källa till oinspiration. Den nya billighetsvagnen jag köpte har efter sju veckors sparsam användning börjat falla sönder i sina beståndsdelar. För ett par veckor sedan lossade spärren till det vändbara handtaget när jag var på väg uppför trappan till porten med följden att vagnen välte framåt och A nästan katapultkastades ut på stentrappan. Jag kallsvettas och översköljs av ångestvågor när jag skriver det. Och i helgen när jag under 20 minuters klurande försökte fatta hur man fällde ihop vagneländet trillade en mutter av. När jag försökte hitta var den hade suttit upptäckte jag att motsvarande mutter redan saknades på andra sidan, den hade fallit av under någon promenad. Vi talar om hyfsat väsentliga muttrar, som håller samman hela chassit... Så tills jag hittat en ny barnvagn känner jag mig ännu mer låst och instängd än vad jag redan har gjort hela den här djävulska vintern.
Jag har också hunnit tänka att det finns minst lika många fördelar med att vara ensamförälder som det finns nackdelar. När man känner sig som ett vrak, är frustrerad, förbannad, uppgiven, irriterad och lika missnöjd som sitt skrikande barn behöver man i alla fall bara tänka på att ta sig själv och barnet genom det hela. Att man får den där lilla egentiden till att bara sunka i soffan om man behöver. Man måste i alla fall inte rädda, vårda och bevara ett förhållande OCKSÅ.
lördag 12 mars 2011
Kvalitet
Lite lättare än annars att stiga upp när det är lördagmorgon, himlen äro blå, barnet gav mig två timmar extra sovmorgon och sedan en serie smil av högsta klass. Mjau.
fredag 11 mars 2011
Mench?
Det är nåt med dom där orden. Lösenorden som man får se i snirklig skrift för att sedan apa efter och skriva rätt i en liten ruta för att ens bloggkommentarer ska bli godkända. Dom känns helt enkelt inte tillräckligt slumpmässiga. Så jag får för mig att dom ruvar på en mystisk hemlighet. Dolda budskap, chiffer, krypterade statshemligheter you name it. Jag har under en tid sparat på lösenorden till kommentarer jag lämnat. Naturligtvis inte för att jag är knäpp utan så klart bara för skojs skull (yeah right). Här följer listan so far:
Emate
Mench
Siscid
Symedpad
Slionint
Burainge
Nosses
Funsid
Plation
Genar
Eakni
Alguie
Remennar
Ingult
Versh
Plagoame
Hello, det här är inte slumpmässigt sammansatta bokstäver vi ser! Såna finns det också på vissa verifieringsverktyg, då ser lösenorden ut så här: YG63dK. Men det här är ju ORD. Nu undrar jag; på vilket språk? Är det alviska? Vad vill dom säga oss? Rop på hjälp från yttre rymden?
Erkänn, spännande.
//Hälsningar en mentalt understimulerad småbarnsmorsa.
onsdag 9 mars 2011
Ingvar Blund
Asså, AJKIA, vicket plejs för en desperat moder med ett sovvägrande barn. I dagar har jag fruktat det besök på handelsimperiet som jag idag gjorde tillsammans med min mor. Jag har befarat stress, svett och en snabb flykt ut ur jättevaruhuset med ett galande barn som behövde sova, bytas på och äta, allt på samma gång. Ingen av dessa farhågor besannades. Istället fick barnet en av de mest rofyllda sovstunder han överhuvudtaget haft de senaste dagarna. Åka babyskydd i Ikeavagn, på plant och oisigt oskakigt underlag, mjuka svängar och dämpat sorl, det gillade Alfons. Han sov som prinsen själv. Vi tog till och med lite extra svängar för att förlänga den braiga upplevelsen för alla inblandade.
Senast jag var på Ikea var den 18 januari, dagen innan Alfons kom ut. Jag gick runt där i sällskap med min för dagen besökande väninna och mina värkar. Jag fick stanna och luta mig över bohag och inredningsdetaljer och andas andas. Vi spekulerade i att bebisen skulle födas i en säng på sängavdelningen, därmed gå till historien, få namnet Ingvar och bli en värdig arvtagare till hela Ikeaimperiet. Dessbättre och dessvärre blev så inte fallet. När vi efter sisådär tre-fyra timmar åkte därifrån var det tre minuter mellan värkarna. Och väninnan stannade kvar och åkte till förlossningen med mig. För en kontroll trodde jag, men det visade sig att jag fick stanna. Och det gjorde också väninnan och blev det mest fantastiska förlossningsstöd man kunde önska sig. Tack älskade hon och alla goda makter som medverkade till det. Hon hoppades redan när hon kom att hon skulle få vara med. Hon är en kvinna förföljd av tur, så det blev så klart som hon önskade. Till min stora lättnad och glädje.
Jag ska ta tag i att skriva om förlossningen nån gång. Det känns som ett trauma jag har lagt locket på, jag vet inte vad jag får fram om jag går dit och rotar. Jag har inte fått hem nån förlossningsjournal men har tänkt ringa och fråga efter den. Det skulle nog behövas som stöd för minnet. Nu kommer det mest lösryckta fragmentariska minnesbilder utan inbördes ordning.
Efter idag har jag även Ikea att ta till som alternativ sömnmetod. Och vilket ypperligt ställe för långpromenader regniga dagar!
Senast jag var på Ikea var den 18 januari, dagen innan Alfons kom ut. Jag gick runt där i sällskap med min för dagen besökande väninna och mina värkar. Jag fick stanna och luta mig över bohag och inredningsdetaljer och andas andas. Vi spekulerade i att bebisen skulle födas i en säng på sängavdelningen, därmed gå till historien, få namnet Ingvar och bli en värdig arvtagare till hela Ikeaimperiet. Dessbättre och dessvärre blev så inte fallet. När vi efter sisådär tre-fyra timmar åkte därifrån var det tre minuter mellan värkarna. Och väninnan stannade kvar och åkte till förlossningen med mig. För en kontroll trodde jag, men det visade sig att jag fick stanna. Och det gjorde också väninnan och blev det mest fantastiska förlossningsstöd man kunde önska sig. Tack älskade hon och alla goda makter som medverkade till det. Hon hoppades redan när hon kom att hon skulle få vara med. Hon är en kvinna förföljd av tur, så det blev så klart som hon önskade. Till min stora lättnad och glädje.
Jag ska ta tag i att skriva om förlossningen nån gång. Det känns som ett trauma jag har lagt locket på, jag vet inte vad jag får fram om jag går dit och rotar. Jag har inte fått hem nån förlossningsjournal men har tänkt ringa och fråga efter den. Det skulle nog behövas som stöd för minnet. Nu kommer det mest lösryckta fragmentariska minnesbilder utan inbördes ordning.
Efter idag har jag även Ikea att ta till som alternativ sömnmetod. Och vilket ypperligt ställe för långpromenader regniga dagar!
Afflåns i Törnrosasömn på mattavdelningen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)