Förra veckan skulle jag få komma bort. Pappan skulle komma och ha Alfons en kväll. Till slut blev det av, på tredje försöket. Han hade ställt in två gånger innan och det känns himla tungt, det där att ha ställt in sig på att man ska få lite avlastning och sen blir det inget. En snyting. Nu såg jag fram emot det så otroligt mycket och var verkligen superpeppad.
Planen var att åka och träna, sen gå i affärer och sen gå och sätta mig nånstans och läsa en bok och inte komma hem förrän Alfons hade somnat. Såna saker som jag inte kan göra annars. Han brukar somna vid 21-21:30 nuförtiden. Pappan kom senare än avtalat, precis så jag hann åka stressad till träningen. Jag fick äntligen träna ett pass och åkte sen för att hinna gå i affärer en timme innan stängningsdags. Klockan 20 ringde pappan. Han sa att jag kunde komma hem nu för Alfons sov. Jag undrade varför han har lagt honom så tidigt, han sa att han hade verkat trött. Jag sa att jag inte hade tänkt komma hem än utan hade tänkt gå och sätta mig nånstans och äta nåt och läsa en timme och åka hem sen. "Jaha, ska jag sitta själv här hemma hos dig då medan Alfons sover, det är ju väldigt kul. Du kan väl komma hem så jag kan åka" Jag blev helt tokig. Hur kan man vara så otroligt egoistisk? Jag sitter hemma varje kväll och passar Alfons när han sover. En normal människa hade kanske sagt: "Var du borta så länge du behöver och gör något som du mår bra av"
Jag blev galen och åkte hem. Kvällen var förstörd ändå. Jag var så upprörd så jag skakade. Men jag hann i alla fall köpa en vinterjacka. Femhundra spänn rabatt var det också.
Innan klockan tio vaknade Alfons tre gånger. Så kan det gå när man lägger sig innan sin sovtid.
tisdag 1 november 2011
Om egentiden, den obefintliga
Ni ensamma föräldrar, det här med egentid, hur gör ni? Jag känner att jag snart går under om jag inte får vara för mig själv, en stund, nån gång ibland. Jag känner mig desperat och kvävd och som en riktigt dålig människa och mamma om jag inte får hämta energi nånstans snart snart snart.
Det har gått ganska bra, jag har kunnat leva utan egentiden jättelänge. Ända tills nu, för ett par veckor sedan, när Alfons äntrade den här galna mammighetsfasen. Jag var inte förberedd på den. Efter två månader utan nattsömn hade vi behövt en period med lite flyt. Extraenergin finns inte och tålamodet är ganska illa medfaret. Han är himla mammig, klängig, grinig, labil, har hemska humörsvängningar och har blivit alldeles osjälvständig. Gör jag någonting annat än att ha mitt fulla fokus på honom blir det storgråt med tårar och alltihop. Helst tycker han att han ska bäras. Hela tiden. Jag kan inte försvinna utom synhåll minsta nanosekund för då sätter han igång. Jag kan förstå att han är i en livskris och jag kan hantera det till en viss gräns, men det är väldigt väldigt tröttsamt och till slut blir jag arg och irriterad på honom. För ingen tar över så jag kan gå undan den minsta stund, vi sitter ihop jämt jämt jämt.
De enklaste projekt som att vattna blommorna, laga mat till mig, laga gröt till honom, klä på mig, gå på toaletten, städa blir helt ogenomförbara. Diska går absolut inte, han står och försöker klättra upp längs mina ben och bara gråter. Aj daj. Leker jag med honom på heltid så går det bra, då är han oftast hur glad som helst, men jag orkar inte HELA tiden och jag måste ju göra lite annat också.
Mitt humör är ungefär lika labilt som Alfons. Att ha något så lyxigt som en stående egentid i veckan skulle göra all skillnad. Bara vetskapen om att ha en paus att se fram emot skulle göra att jag skulle klara allt annat så himla mycket bättre.
Det har gått ganska bra, jag har kunnat leva utan egentiden jättelänge. Ända tills nu, för ett par veckor sedan, när Alfons äntrade den här galna mammighetsfasen. Jag var inte förberedd på den. Efter två månader utan nattsömn hade vi behövt en period med lite flyt. Extraenergin finns inte och tålamodet är ganska illa medfaret. Han är himla mammig, klängig, grinig, labil, har hemska humörsvängningar och har blivit alldeles osjälvständig. Gör jag någonting annat än att ha mitt fulla fokus på honom blir det storgråt med tårar och alltihop. Helst tycker han att han ska bäras. Hela tiden. Jag kan inte försvinna utom synhåll minsta nanosekund för då sätter han igång. Jag kan förstå att han är i en livskris och jag kan hantera det till en viss gräns, men det är väldigt väldigt tröttsamt och till slut blir jag arg och irriterad på honom. För ingen tar över så jag kan gå undan den minsta stund, vi sitter ihop jämt jämt jämt.
De enklaste projekt som att vattna blommorna, laga mat till mig, laga gröt till honom, klä på mig, gå på toaletten, städa blir helt ogenomförbara. Diska går absolut inte, han står och försöker klättra upp längs mina ben och bara gråter. Aj daj. Leker jag med honom på heltid så går det bra, då är han oftast hur glad som helst, men jag orkar inte HELA tiden och jag måste ju göra lite annat också.
Mitt humör är ungefär lika labilt som Alfons. Att ha något så lyxigt som en stående egentid i veckan skulle göra all skillnad. Bara vetskapen om att ha en paus att se fram emot skulle göra att jag skulle klara allt annat så himla mycket bättre.
söndag 30 oktober 2011
Nya tider
Jaha, nu är det plötsligt mörkt på eftermiddagspromenaden. Nytt tänk angående promenadbara vägar.
Idag hade jag glömt napp. Hittade till slut en sån där anatomisk nutida napp i vagnen, en sån som han vägrat ända från början. Han har bara velat ha runda nappar, såna som inte säljs längre. Vi har ett lager av ärvda runda nappar som jag kokar och använder gång på gång samt några importerade. Men så, lika plötsligt som mörkret kom, satt han där med den anatomiska nappen i ansiktet.
Hoppas han kan tänka sig att göra om det.
Idag hade jag glömt napp. Hittade till slut en sån där anatomisk nutida napp i vagnen, en sån som han vägrat ända från början. Han har bara velat ha runda nappar, såna som inte säljs längre. Vi har ett lager av ärvda runda nappar som jag kokar och använder gång på gång samt några importerade. Men så, lika plötsligt som mörkret kom, satt han där med den anatomiska nappen i ansiktet.
Hoppas han kan tänka sig att göra om det.
En ny epok har inletts del 3
Jag har printat ut dagsiansökningsblanketter. Jag menar så klart förskoleansökningsblanketter. Majj gadd.
Det var inte jag som sa det först men tiden går tydligen himla fort. Och varför får jag så ont i magen av dom där blanketterna?
Det var inte jag som sa det först men tiden går tydligen himla fort. Och varför får jag så ont i magen av dom där blanketterna?
Slutet på en epok
Jag tror jag har slutat amma. Helt. Jag vet inte riktigt hur det gick till för det var inget aktivt beslut och jag trodde verkligen jag skulle vara en sån som skulle amma länge länge.
Men han ville inte längre. Det började med att han inte ville amma alls dagtid, men lite på kvällen när han skulle sova och så lite när han var orolig på natten. Kanske en månad ammade han bara kvällstid, och då kändes det inte som han gjorde det som en måltid utan bara som en mysig ritual inför natten. Men för ungefär en vecka sedan började han vägra också kvällsamningen. Han bara puffade bort mig och snodde runt. Så nu har vi inte ammat alls på fem dagar. Jag antar att man har slutat amma då.
Det känns lite konstigt. Att tänka att han aldrig mer ska amma. Lite tomt men också skönt. Mer skönt än tomt. Och det är skönt att det liksom bara hände och att han valde det själv.
Han blir större nu och jag gillar det. Om jag ska få något mer barn kan jag gärna ta ett som är 6 månader direkt. Det där första halvåret var för vår del mest tungt. Alfons gillade verkligen inte att vara sådär liten och hjälplös och det lät han mig veta med besked.
Nu undrar jag lite praktiskt; vad händer med mjölkproduktionen nu? Vad händer med kvarvarande mjölk? Kommer den stå och surna?
Men han ville inte längre. Det började med att han inte ville amma alls dagtid, men lite på kvällen när han skulle sova och så lite när han var orolig på natten. Kanske en månad ammade han bara kvällstid, och då kändes det inte som han gjorde det som en måltid utan bara som en mysig ritual inför natten. Men för ungefär en vecka sedan började han vägra också kvällsamningen. Han bara puffade bort mig och snodde runt. Så nu har vi inte ammat alls på fem dagar. Jag antar att man har slutat amma då.
Det känns lite konstigt. Att tänka att han aldrig mer ska amma. Lite tomt men också skönt. Mer skönt än tomt. Och det är skönt att det liksom bara hände och att han valde det själv.
Han blir större nu och jag gillar det. Om jag ska få något mer barn kan jag gärna ta ett som är 6 månader direkt. Det där första halvåret var för vår del mest tungt. Alfons gillade verkligen inte att vara sådär liten och hjälplös och det lät han mig veta med besked.
Nu undrar jag lite praktiskt; vad händer med mjölkproduktionen nu? Vad händer med kvarvarande mjölk? Kommer den stå och surna?
torsdag 27 oktober 2011
Om att känna sig rik
Att kunna presenta sina föräldrar med teaterbiljetter som tack för att dom passat mitt barn i en och en halv månad så jag kunde jobba. Då när jag var så utsliten så jag nästan upphörde att existera. Det känns lyxigt. Jag fick lön nu, ungefär dubbelt så mycket som jag hade förväntat mig. Fast jag var så klart värd ännu mer! Nu hade jag i och för sig kanske lagt förväntningarna orimligt lågt, men det är lite så jag jobbar. Inga förväntningar, ingen besvikelse. Desto större glädje när förväntningarna överträffas istället för att grusas.
Om jag hade mer pengar, låt oss säga att jag hade en ekonomi där jag överhuvudtaget inte behövde tänka på pengar. Om dom bara fanns där. Oj vad jag skulle presenta. Vad rik man känner sig när man kan köpa presenter, eller som i det här fallet, upplevelser, att ge bort till andra.
Nu har jag till och med råd med nya vinterdäck till bilen. Och kanske att klippa mig också.
Om jag hade mer pengar, låt oss säga att jag hade en ekonomi där jag överhuvudtaget inte behövde tänka på pengar. Om dom bara fanns där. Oj vad jag skulle presenta. Vad rik man känner sig när man kan köpa presenter, eller som i det här fallet, upplevelser, att ge bort till andra.
Nu har jag till och med råd med nya vinterdäck till bilen. Och kanske att klippa mig också.
Rikedom är också att ha en göllig onge i sin ägo
Frustrationen
Frustrerad. Huvudet sprängs nästan. Arg men måste vara behärskad. Handlar såklart om barn nummer två i mitt liv; Alfons pappa. Jag har verkligen gjort allt från dag ett för att smidigt försöka peta in pappan i Alfons liv. Lirkat och stundom också skällt ut, för att det hela tiden känts som att han är där på nåder, att han hellre skulle gå åt andra hållet. Och han tycker nog jättemycket om Alfons och är glad för honom, det tror jag. Men vi tycker om Alfons på väldigt olika sätt.
För mig handlar allt om vad som är bäst för Alfons. För honom handlar allt om vad som är bäst för honom själv. Senaste galenskapen: "Jag får så dåligt samvete när jag träffar Alfons för att jag inte ser honom mer och det är så jobbigt så det är kanske bättre att jag inte träffar honom alls." Man blir matt.
Eller hur han hela tiden vägrat att sätta upp dagar för umgänge, för han vill kunna träffa sin son när han vill, det skulle kännas konstigt att ha besökstider som en fånge har han tyckt. Och, fine, jag har anpassat mig till det, med allt omak det inneburit för mig att knappt kunna planera något utan prioriterat att Alfons ska kunna bygga en relation till sin pappa. Men nu, nu har pappan fått nytt jobb, obekväma arbetstider, väldigt jobbigt för honom. Nu är det hans jobb som är nummer ett. Kanske nån gång när han har tid, kanske när han är ledig varannan helg. Jag försöker förklara att det funkar inte för ett så litet barn att träffa sin andra förälder så sällan. Och just nu behöver också JAG avlastning av den andra föräldern, jag måste få komma hemifrån och göra NÅGONTING för mig själv, någon gång en stund utan Alfons. Men det kan han nu inte lova, han vet inte när han är ledig nästa gång, men då kanske. Jag blir helt galen och får nästan panik av ilskan och frustrationen som bubblar upp i halsen. Vill slåss.
Hur kan man svika sitt barn? Hur kan man inte göra allt för att få träffa honom så ofta som det bara går? Herregud, om det var jag som inte bodde med Alfons skulle jag bli tokig. Jag skulle ringa varje dag, komma förbi så ofta jag kunde, kräva dagliga bildbevis och vilja veta allt. Men vi är tydligen olika.
Och den där ynkligheten: "Jag är trött av nya jobbet, det tar så mycket energi så jag vet inte om jag orkar ha honom så mycket nu" Ja, jag vet! För jag var ny på ett jobb för en månad sedan som jag var tvungen att sköta samtidigt som jag hade hand om Alfons under hans mest störda sömnperiod, då när han skrek varje halvtimme natten igenom. Det var en vandring i dödsskuggans dal, så jag vet.
Shit vad jag är arg. På hur någon kan vara så fruktansvärt omogen och inte sätta sitt barns behov före allt.
För mig handlar allt om vad som är bäst för Alfons. För honom handlar allt om vad som är bäst för honom själv. Senaste galenskapen: "Jag får så dåligt samvete när jag träffar Alfons för att jag inte ser honom mer och det är så jobbigt så det är kanske bättre att jag inte träffar honom alls." Man blir matt.
Eller hur han hela tiden vägrat att sätta upp dagar för umgänge, för han vill kunna träffa sin son när han vill, det skulle kännas konstigt att ha besökstider som en fånge har han tyckt. Och, fine, jag har anpassat mig till det, med allt omak det inneburit för mig att knappt kunna planera något utan prioriterat att Alfons ska kunna bygga en relation till sin pappa. Men nu, nu har pappan fått nytt jobb, obekväma arbetstider, väldigt jobbigt för honom. Nu är det hans jobb som är nummer ett. Kanske nån gång när han har tid, kanske när han är ledig varannan helg. Jag försöker förklara att det funkar inte för ett så litet barn att träffa sin andra förälder så sällan. Och just nu behöver också JAG avlastning av den andra föräldern, jag måste få komma hemifrån och göra NÅGONTING för mig själv, någon gång en stund utan Alfons. Men det kan han nu inte lova, han vet inte när han är ledig nästa gång, men då kanske. Jag blir helt galen och får nästan panik av ilskan och frustrationen som bubblar upp i halsen. Vill slåss.
Hur kan man svika sitt barn? Hur kan man inte göra allt för att få träffa honom så ofta som det bara går? Herregud, om det var jag som inte bodde med Alfons skulle jag bli tokig. Jag skulle ringa varje dag, komma förbi så ofta jag kunde, kräva dagliga bildbevis och vilja veta allt. Men vi är tydligen olika.
Och den där ynkligheten: "Jag är trött av nya jobbet, det tar så mycket energi så jag vet inte om jag orkar ha honom så mycket nu" Ja, jag vet! För jag var ny på ett jobb för en månad sedan som jag var tvungen att sköta samtidigt som jag hade hand om Alfons under hans mest störda sömnperiod, då när han skrek varje halvtimme natten igenom. Det var en vandring i dödsskuggans dal, så jag vet.
Shit vad jag är arg. På hur någon kan vara så fruktansvärt omogen och inte sätta sitt barns behov före allt.
tisdag 25 oktober 2011
Lite mer om sovet och tiden
Men guud när jag nu orkar blogga så hinns det inte. Mycket synd.
Flytet fortsätter. Han vaknar nu en till två gånger per natt. Plötsligt känns det som om jag inte har ett enda problem i hela världen. För det finns inga problem som inte går att hantera, BARA man får sova! Och det får jag ju nu.
Vi har blivit med hund igen, hon som mestadels bott hos min pappa sedan Alfons föddes. Nu har hon fått flytta hem. Det är ett led i att nu ska det minsann in positiva grejer, kosta vad det kosta vill. Inte gå ner sig mer, inte leva i undantagstillstånd och misär. Jag vill bo med min hund, hon är också min familj sen tio år tillbaks. Så nu har vi tre regelbundna promenader per dag med hund och vagn. Skönt. Lite meckigt så klart, men inget oöverstigligt. Det som fått stryka på foten alldeles är min egentid. Den som jag haft dom stunder på dagen då ongen sover. Hans sovtider sammanfaller nu så himla bra med hundpromenaderna så han sover i vagnen när vi är ute och går.
Första sovet har han inne. En halvtimme. Då hinner jag duscha. Sen inget mer. Han har också börjat gå och lägga sig halvtio på kvällen istället för åtta som förut. Han orkar väl vara uppe längre när han sover bättre på natten kan jag tro. Men jag orkar inget mer när han väl har somnat, då är det sovdags för mig också. Idag undantag, jag måste få greja lite, äta godis.
Jag saknar mycket att läsa bok när jag ska sova! Det har fått bli slut på sånt nu sen A kom och vi delar sovrum. Jag törs icke ha lampa tänd av rädsla för att han ska sluta sova. Köpte en superspottig spotlampa men den spottar ändå ljus över hela rummet så den får förbli släckt.
Ligger numera och spelar Wordfeud i väntan på att den rätta dåsigheten ska infinna sig. Det funkar, men är inte lika trevligt. Däremot är det trevligare att tappa en lättviktstelefon i ansiktet än en tegelsten. Då när John Blund kommer med superdåset ni vet. Jag överväger ljudböcker men har inte kommit längre än så.
Nu dags att kliva in i mörkret...
Flytet fortsätter. Han vaknar nu en till två gånger per natt. Plötsligt känns det som om jag inte har ett enda problem i hela världen. För det finns inga problem som inte går att hantera, BARA man får sova! Och det får jag ju nu.
Vi har blivit med hund igen, hon som mestadels bott hos min pappa sedan Alfons föddes. Nu har hon fått flytta hem. Det är ett led i att nu ska det minsann in positiva grejer, kosta vad det kosta vill. Inte gå ner sig mer, inte leva i undantagstillstånd och misär. Jag vill bo med min hund, hon är också min familj sen tio år tillbaks. Så nu har vi tre regelbundna promenader per dag med hund och vagn. Skönt. Lite meckigt så klart, men inget oöverstigligt. Det som fått stryka på foten alldeles är min egentid. Den som jag haft dom stunder på dagen då ongen sover. Hans sovtider sammanfaller nu så himla bra med hundpromenaderna så han sover i vagnen när vi är ute och går.
Första sovet har han inne. En halvtimme. Då hinner jag duscha. Sen inget mer. Han har också börjat gå och lägga sig halvtio på kvällen istället för åtta som förut. Han orkar väl vara uppe längre när han sover bättre på natten kan jag tro. Men jag orkar inget mer när han väl har somnat, då är det sovdags för mig också. Idag undantag, jag måste få greja lite, äta godis.
Jag saknar mycket att läsa bok när jag ska sova! Det har fått bli slut på sånt nu sen A kom och vi delar sovrum. Jag törs icke ha lampa tänd av rädsla för att han ska sluta sova. Köpte en superspottig spotlampa men den spottar ändå ljus över hela rummet så den får förbli släckt.
Ligger numera och spelar Wordfeud i väntan på att den rätta dåsigheten ska infinna sig. Det funkar, men är inte lika trevligt. Däremot är det trevligare att tappa en lättviktstelefon i ansiktet än en tegelsten. Då när John Blund kommer med superdåset ni vet. Jag överväger ljudböcker men har inte kommit längre än så.
Nu dags att kliva in i mörkret...
söndag 23 oktober 2011
En ny epok har inletts del 2
Det har växt ut huggtänder på ongen. Jättelänge kom inga tänder alls trots att jag under många månader försökt skylla hans dåliga humör på just tandsprickning. Men sen, under hans nionde levnadsmånad kom plötsligt tre stycken inom loppet av tjugo dagar. Blanka köttiga gomrader är nu alltså utbytta mot värsta Pernilla Andersson smilet. Jag tycker faktiskt han var lite gölligare utan tänder! Men jag antar att jag måste vänja mig..
Så nu har det till kvällsrutinerna även lagts tandborstning. Väldigt mysigt tänkte jag, sitta på knät och bli tandborstad framför badrumsspegeln så där som jag själv minns från när jag var liten. Men icke. Jag försöker verkligen mysa runt tandborstningen men han bara kniper! Inte på minsta glänt vill han öppna näbben. Hur får man dom att vilja borsta? Jag kan tänka mig att det har att göra med den inhumana tandkrämen för nollåringar som jag trots att jag letat i olika affärer bara hittat i smaken spearmint!? Jordgubbssmaken står att den är endast från två år. Jag har nu skippat tandkrämen ett tag men den lilla munnen förblir stängd.
Tips please! Hur får man en bebis som gapar glatt?
Så nu har det till kvällsrutinerna även lagts tandborstning. Väldigt mysigt tänkte jag, sitta på knät och bli tandborstad framför badrumsspegeln så där som jag själv minns från när jag var liten. Men icke. Jag försöker verkligen mysa runt tandborstningen men han bara kniper! Inte på minsta glänt vill han öppna näbben. Hur får man dom att vilja borsta? Jag kan tänka mig att det har att göra med den inhumana tandkrämen för nollåringar som jag trots att jag letat i olika affärer bara hittat i smaken spearmint!? Jordgubbssmaken står att den är endast från två år. Jag har nu skippat tandkrämen ett tag men den lilla munnen förblir stängd.
Tips please! Hur får man en bebis som gapar glatt?
Om han kommer stämma mig för nåt på bloggen när han blir stor så tror jag att det kan bli den här bilden
Så mycket bättre!
Just idag är det himla bra. Vi sover mycket bättre på nätterna nu och tänk att det gör HELA skillnaden! Plus att jag igår fick lite kvalitativt fikaumgänge med en annan vuxen medan Alfons mycket skötsamt tog en lång sovstund i vagnen. Jag fick även duscha ifred medan min vän och fd kollega läste en hög böcker för Alfons. Det gav en kick som sitter i även idag. Det har varit ROLIGT att vara förälder några dagar nu. För att jag har orkat mer. Dagarna har inte bara känts sammanbitna och tunga hängandes i en skör tråd utan jag har känt mig som om jag legat på plus energimässigt och faktiskt orkat busa med mitt barn och tyckt det har varit roligt på riktigt, inte bara en nödvändig plikt av en totalt sömnbrusten, utmattad och obusig mamma.
Och då är vi ändå maximalt förkylda båda två. Snoret rinner. Tänk vad överpeppad jag skulle varit om jag inte hade haft ett litet virus som ändå lägger lite band på mig. Nästan outhärdlig.
Och då är vi ändå maximalt förkylda båda två. Snoret rinner. Tänk vad överpeppad jag skulle varit om jag inte hade haft ett litet virus som ändå lägger lite band på mig. Nästan outhärdlig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)