Överjävligt

Om man vill känna känslan av att vilja dö alternativt vilja döda någon annan, kan man ju läsa det här reportaget ur Svenska Dagbladet idag. Om en ny form av könsstympning. Kvinnor i Kamerun som bränner sina döttrars bröst för att dom ska slippa bli våldtagna. Om man redan innan har varit förbittrad över att kvinnor får ta så stort ansvar för mäns sexualitet så var det här var något av det mest fasansfulla jag har hört talas om. Och ni kan ju tänka er vad som händer när dessa flickor ändå blir gravida, frivilligt eller ofrivilligt. Dom kan inte amma och barnen dör. För att det finns en massa sinnessjuka kriminella svin som borde sitta bakom lås och bom resten av livet eller aldrig ha fötts överhuvudtaget. Jag var tvungen att läsa reportaget lite i taget, jag tyckte det var så otroligt vidrigt.

19% av Kameruns kvinnor har våldtagits eller utsatts för våldtäktsförsök. Säkert är mörkertalet enormt vilket innebär att detta extremt höga tal förmodligen är ännu högre. Medelåldern för ett våldtäktsoffer i Kamerun är 15 år. Förstå hur närvarande skräcken för att bli våldtagen är och desperationen man lever i när man kan tänka sig att utsätta sina döttrar för en så drastisk åtgärd som bröststympning. Det är obegripligt.

Det här är en humanitär katastrof. Jag vill göra nåt. Finns det något jaktlag man kan gå med i?

En vändbar

Det har kommit ut en sprillans ny vändbar sulky! Akta Graco Fusio heter den och med ligginsats kan man ha den från nyfödd. Ska vara kompakt och ta liten plats i bilen och massor av andra bra grejer. Akta Graco var också den enda tillverkaren som klarade sig i det här paraplyvagnstestet som publicerades i DN häromdagen. Det känns ju betryggande. Det enda som inte riktigt passar mig är priset. Cirka tvåååtta är lite dyrt för en sulky och eftersom den är ny på marknaden finns det knappt några begagnade att få tag i heller.

MEN jag har en plan. Om alla hyfsat regelbundna bloggläsare sätter in en tia var på mitt konto så vips har jag råd! Smart va.

Action i sovrummet

Det går framåt 

 Och det strävas uppåt

Tyngdlagen är en hård motståndare

Trött men glad efter avslutat träningspass!

Barnet förflyttar sig som en mätarlarv från sängens huvudända till dess fotända på inte lång tid alls. Dagarna då det gick att lägga honom att lalla lite fridfullt på sängen äro borta och försvunna.

Nu börjar jag istället oroligt spana på allt i golvhöjd som han snart kommer kunna äta upp.

När slutar man bita dom i kinderna?

Äntligen har någon bringat klarhet i frågan om vart den här överväldigande kärleken man känner till sin bebis tar vägen. Var det blir av den sen liksom. Hur man står ut med att inte bebisgosa dom hela tiden. Sen jag fick Alfons har jag aldrig riktigt fattat hur det kan komma sig att till exempel min mamma kan hålla sig från att snosa mig i nacken och bita mig i kinderna samtidigt som hon hänfört utstöter obegripliga läten så som "abuppbuppbuppbuppmmmmmmmmmm!". Det är nämligen vad jag känner ett påfallande behov av att göra med Alfons ett antal gånger varje dag.

Den enda förklaring jag har förmått tänka ut hittills är att hon helt enkelt inte älskar mig lika mycket som jag älskar Alfons och att hon heller aldrig gjort det. För jag kan inte föreställa mig hur jag ska kunna sluta lukta och pussa på Alfons i tid och otid ens när han får skägg och fotsvett.

Nu förstår jag lite mer. Om ni också undrar så läs "Det här med att älska sina barn" hos Enligt Ellen.

Gräset på andra sidan

I kombination med att ha fått barn och dessutom vara ensamstående känns det här med familj extra besvärligt, angeläget, aktuellt eller vad man nu vill kalla det. Ansvaret som kommer med att ha barn, att förse det med en familj, eller åtminstone ett stabilt och fungerande socialt nätverk. Jag har alltid känt mig lite udda för att min familj är så liten och jag nästan inte har några släktingar alls. Nu är den lite tråkiga ensamma känslan jag alltid har haft utbytt mot en närmast panisk rädsla att mitt barn ska få en tragisk barndom för att den växer upp utan en stor familj. Jag ser framför mig dystra högtider som firas pliktskyldigast med en underton av att den riktiga ingrediensen för att överhuvudtaget kunna ha en sammankomst faktiskt fattas. Själva människorna.

Min familj är mina föräldrar och min storebror. Min storebror har ingen familj. Min pappa har inga syskon och hans föräldrar är döda. På den sidan alltså inga släktingar överhuvudtaget. Min mamma har en syster som gick bort hastigt för fem år sedan. Systern hade ett barn, min enda kusin, som bor i Portugal sedan tio år och kommer hem någon gång om året. Min mammas föräldrar är inte heller i livet. Där slutar min släktkrönika. Alfons har alltså inga kusiner och inga verkar vara på gång heller. Inga perifera släktingar finns heller med i bilden.

Eftersom jag tenderar att idealisera sånt jag för tillfället inte har är jag för tillfället väldigt avundsjuk på alla som har stora familjer. Massor av syskon och barn och kusiner. Ett självklart umgänge, såna man har känt sen man föddes och tryggheten i det. Ett gäng barn och vuxna som alltid frågar efter en på jular, påskar och där man är en självskriven gäst när det vankas kalas. Såna man delar minnen och framtidsplaner med. Såna man alltid kan räkna med, för man är alltid bunden till varandra, band som aldrig kan lösas upp. Det där skulle jag vilja ge till Alfons. Men jag vet inte om det nånsin kan bli så och det gör mig lite ledsen och bekymrad.

Varför är till exempel inte jag Amanda Schulman och får befolka och renovera härliga gårdar på Gotland om somrarna i sällskap med stora ystra familjer som till och med går under epitetet klaner? Det är faktiskt himla orättvist.

Sådärja

Resultat: när jag bestämde mig för att dissa metoder och teorier så fick jag faktiskt till en äkta tolvtimmarsnatt! Han somnade 19, småvaknade några gånger men somnade om på plats, vaknade 03 då lyfte jag över och ammade och sen sov/slumrade vi fram till 07. Succé. Då är det alltså endast tre timmar kvar av dagsömn för att han ska få sitt femtontimmars sömnbehov tillgodosett.

Och med tolvtimmarsnatten som mål kanske jag kan få det att funka bra för oss båda med mina egna metoder som innehåller lite sova i egen säng och lite annat också som jag vet att vi mår bra av. Jag somnade till slut nån gång vid 01 och fick en lite hoppig och avbruten sextimmarssömn vilket ändå är bättre än på länge. Men ååh vad jag är sugen på att få ha sängen för mig själv! Ligga på mage med armar och ben över hela sängen och inte i klaustrofobiskt sidoläge som en fiskpinne. Lider man av insomnia är just det där fixerade läget som man inte kan röra sig ur inte heller till nån stor hjälp..

Jag känner mig pigg och lycklig och nöjd idag! Ofta känner jag mig ganska lycklig nuförtiden, mitt i alla bestyr. Det passar mig så himla bra den här vardagen där man inte är piskad av att hålla tider och en stress att vara här och där och vara tvungen att göra det och det. Jag vilar när jag är trött, äter när jag är hungrig, går ut när jag är trött på att vara inne, går in när det börjar regna och så vidare. Det ger mig harmoni och balans. Det här andra livet, att vi går med på att leva det, det är ju helt ofattbart egentligen.

Bli väckt innan man sovit färdigt, vara tvungen att stressa fast man är jättetrött, göra saker HELA dagarna som man inte alls har lust att göra, förväntas känna hunger mellan 12 och 13 och sen springa vidare hela eftermiddagen tills man är utsjasad och inte har alls så mycket ork kvar att ägna sig åt det man EGENTLIGEN vill göra och sånt som man verkligen tycker är VIKTIGT. Varför gör vi det och för vem?

En fet deltid får det bli när jag är klar med den här tiden, jag skiter i om jag måste bo i hyresrätt resten av livet och bara köra rostiga bilar. Jag älskar faktiskt min fritid och mitt riktiga liv mycket mer än mitt jobb.

Bakvänt tack!

Vi har köpt en sån där liten resesulky. Ett spontanköp på barnprylskedjan för att den var billig och det vore faktiskt bra att ha nåt som är litet och lätt att ha med sig på utflykter och med i bilen. Nåt som inte är så skrymmande som kombivagnen.

Jag hade bara inte kunnat föreställa mig att det skulle kännas så otroligt FEL att ha honom sittande framåtvänd. Provade nya sulkyn för första gången på storhandling på den hårt trafikerade stormarknaden häromdagen. Det gjorde ont i hela kroppen att skjuta honom framför sig genom folkmassor och genom stök och knuff och spring och oväsen. Jag fick ideligen stanna och sätta mig ner och klappa honom och prata med honom. Hur ska han själv kunna sortera bland alla intryck och få nån slags ordning i den röran där nere där han sitter bland massor av främmande ben och fötter som springer omkring? Och nog måste han undra var jag den trygga föräldern håller hus?

Jag har haft hund i tio år och en basic rule i åtminstone mitt hundhavande är att i vår flock är det jag som är ledaren. Som ledare går jag framför, kollar av omgivningarna, möter och hanterar eventuella faror, hot eller okända situationer som uppstår. Det är ledarens jobb att se till att flocken är utom fara och sköta denna uppgift så väl att övriga flocken känner tillit till sin flockledare och på så vis blir trygga och harmoniska individer.

Konflikten i mig, ja nästan krisen jag fick när jag sköt mitt femochenhalvmånader gamla spädbarn framför mig som en sköld genom folkmassan var massiv. Det kändes som om jag exponerade honom för att ta emot eventuella uppdykande faror medan jag själv tog skydd bakom. Och jag kunde inte ens se hur han mådde, vad han tittade på eller se några skiftningar i hans uttryck. Hemskt. Det känns som om jag aldrig vill göra om det. Kanske möjligtvis på en stilla skogspromenad, men inte på köpcentret från hell en överbelastad eftermiddag på semestern.

Men bakåtvända sulkysar av smidig modell, finns det? Varför har alla framåtvända? Och varför är det bara jag som får kris?

Hans sömn och min

Nu ska jag tjata lite om tröttheten igen. Jag borde verkligen tjata mer om genus istället och mindre om trötthet. Jag tjatar alldeles för lite om genus. Genus är nåt jag tänker mycket på och nåt som är viktigt för hela världen, min trötthet är ju faktiskt bara viktig för mig. En annan dag ska jag tjata om genus.

Jo, tröttheten då, den känns liksom inte längre. Jag fattar ingenting. Jag är extremt otrött och kan inte sova på kvällarna, ligger vaken och vrider och vänder mig, nästan lite ångestartat. Jag som brukade somna av ren utmattning så fort jag la huvet på kudden. Aldrig är jag sömnig längre, inte på morgonen och inte när jag blir väckt mitt i natten. Ändå sover jag mindre nu än nånsin, mer avbruten sömn, kortare nätter. Det känns lite som om blodet i mina ådror blivit utbytt mot rent koffein. Och jag dricker ju inte ens kaffe.

Det känns inte som ett hälsosamt tillstånd. Jag märker tröttheten lite på att jag börjar känna mig mer och mer hjärnskadad istället. Trögfattad och avtrubbad. Oalert men ändå speedad. Inga tupplurar på dagen längre, ingen slummer under amning, jag är på högvarv hela tiden.

Jag vet inte om det är en slump eller om det har nåt att göra med att jag faktiskt läste den där himla boken "Sova hela natten" som satte griller i huvet på mig. Jag har svurit att inte läsa barnuppfostransböcker eller annan litteratur av mer eller mindre insatta förstå-sig-påare. Jag har velat gå på min egen känsla och göra det som känns bra och rätt och är det nån fråga som dyker upp längs vägen så tar jag reda på svaret under resans gång. Det har funkat jättebra hittills.Men så läste jag boken och jag visste att det skulle bli så här.

Jag fick för mig att han alltid har sovit alldeles för lite, nu ska det sovas mer och det ska sovas i hans egen säng. Inte bara för att det står så i boken utan för att det faktiskt börjar kännas som om vi stör varandra när vi delar säng, det blir varmt och bökigt och båda ligger obekvämt och kan inte röra sig och så väcker vi varandra helt i onödan. Men nu då när han somnar i egen säng så ligger jag och stressar upp mig för att jag vet att jag snart kommer bli väckt och att det kommer bli jättejobbigt då och ska jag amma då, det stod ju i boken att han ska klara sig utan nattamning och ska jag ta upp honom eller ska jag försöka söva om honom i hans säng, det stod ju i boken att man inte ska ta upp.... Ångesten i att stå lutad över en barnsäng mitt i natten i timmavis och försöka få lugn på en trilskande unge, bara tanken på den gör att jag inte kan somna.

Till råga på allt tror jag han är i en Fas. Den där långa långa fasen. Han är i sin 25:e levnadsvecka. Milde gud vad gnälligt det är. Och vad lite det sovs. Det enda som gjort honom lycklig dom senaste dagarna är att han lärt sig äta mosad banan. Nåt godare har han aldrig smakat. Lyckan i dom små ögonen när banansmaken kickar in, den är fin den.

Finns det inte utvecklingsfaser för föräldrar? Det borde det göra. Jag tror jag är i en sån. Och nu bestämde jag mig, jag ska tvätta hjärnan ren från boken. Försöka i alla fall och sen göra på MITT sätt. Lägga över i egen säng när det funkar, men inte till varje pris. Amma när det behövs. Japp, nu känns det faktiskt som jag har tänkt igenom det här.

Tack!

Barnvakter

Vi är hundvakter. Hunden är vännen E:s. E som varit gravid i all evighet känns det som, men igår var det äntligen dags. Barnafadern levererade hunden i en hast på morgonkvisten och sen sa det bara pang bom och vid 12 var bebis ute. Värkar från 05:30 till 12 och nästan helt öppen vid ankomst till förlossningen. Hur orättvist får det vara? Jag blir fortfarande lite bitter när jag tänker på mina 36 timmar av vånda, smärta, skräck och panik. Jag känner att idag är nog dagen då det är dags att ringa hem förlossningsjournalen. Bearbeta bearbeta.

Den nya lilla familjen mår under omständigheterna väl, modern som sprack ganska illa mår nog minst bra. Jag hoppas dom vill ha hunden hemlevererad snart så jag får åka dit och hälsa på, se lillbebis och höra hur allt gick till. Förlossningsberättelser, finns det nåt intressantare? Undrar om jag kommer få flashbacks från Alfons som nyfödd.. Vilken spännande tid dom har framför sig men oj vad skönt att ha den bakom sig också!

Hunden verkar i alla fall ta det här med barn med största ro och blir nog en ypperlig storasyster. Min egen hund? Kvar hos pappa på landet. Nu på sommaren har hon det bättre där och kan vara ute hela dagarna. När snön faller, om inte förr, minskar promenadmöjligheterna i skog och mark och då har hon det bättre hos mig och Alfons.

Nya sömnrutiner

Nu har det gått nästan en vecka utan att jag ens har lyckats dra igång datorn. Jag vet inte om det är årstiden, tröttheten eller barnet som är orsaken. Förmodligen en kombination.

Nu har jag i alla fall börjat experimentera lite med Sova-hela-natten konceptet, efter att i helgen ha läst boken med samma titel av den ganska galna Anna Wahlgren. Jag tänker inte genomföra hela "kuren" för den är inget jag till fullo sympatiserar med, men jag har ändå plockat upp vissa poänger som jag tänkte försöka införliva i barnets liv.

Som att jag kan faktiskt vara med och styra hans sömn lite mer. Och då försöka styra det hela i riktningen sova mer på natten och mindre på dagen. Och att han inte FÅR bestämma att det är morgon klockan 4, för då är han faktiskt inte utsövd. Då ska jag övertyga honom om att det fortfarande är natt och få honom att somna om. I morse var det redan klockan 3 som gällde. Tefatsögon, bök, snurr och grymtanden. Jag försökte söva om och lyckades efter en halvtimme ungefär. Jag har dock ammat honom två gånger inatt, något som inte ingår i det Wahlgrenska konceptet. Nån måtta får det fakiskt vara tycker jag. Man kan ju tänka sig själv att det inte är alldeles lätt att somna om med hungrig mage. Sen sov han i alla fall till 6 och det är helt klart godkänt enligt mig. Med tanke på att han somnade för natten klockan 19 igår kväll. Sen slumrade och ammade vi till 7.

Men bara den grejen, tanken att JAG kan bestämma hur länge det ska vara natt gjorde stor skillnad. Och en rosbukett till mig själv som installerade en mörkläggningsgardin i sovrummet när jag var gravid, med tanke på det lilla barnets sömn. Nu kommer den användas lite mer strikt hädanefter.

På natten är det mörkt och på dagen är det ljust.