Det glamourösa och glassiga parlivet

Alltså, såna som är par och har barn. Vad bra det verkar. Jag hade besök av en sån mamma idag. Hon den nyblivna. Det verkar ju så himla LÄTT allting! Man kan ta sig lite egentid flera gånger om dan och gå ut med hunden. Man kan gå och lägga sig och sova när man är trött. Man kan i större utsträckning göra ungefär samma saker som man gjorde förut.

Hur bra som helst.

Och jag har tänkt på det här. Det MÅSTE vara så att man är en bättre förälder när man är i par. Jag menar inte att såna som är i parförhållanden per automatik är bra föräldrar, jag tror säkert att till exempel jag är en bättre förälder än många av dom som lever i par. Jag menar bara att man har större POTENTIAL att vara en bra förälder när man är två. Man är faktiskt inte lika jävla trött och sliten. Man kan säkert vara trött och sliten, men inte LIKA trött och sliten. Inte lika JÄVLA trött och sliten.

Och som inte lika sliten har man onekligen mer kraft och energi till övers att kunna vara en hyvens alert och närvarande förälder full av ork och lek och glada tillrop.

Det här är inte en klagan, bara ett konstaterande.

Okej, säg EN dålig sak med att vara par med barn?

Många tysta och en otyst

Alltså, det här med organiserade tysta minuter. Inte min grej. Jag fattar inte. Jag tycker mest det brukar kännas pinsamt när det ska till och så är jag livrädd för att börja skratta. Inte för att något är på minsta sätt roligt utan bara för att man inte får.

Jag tycker det snarare känns lite respektlöst. Jaha nu har vi tråkigt här en stund sen har vi gjort vårt och kan gå vidare med våra liv. Jag ska säga er att jag har sedan i fredags haft otroligt många tysta minuter för offren på ön, i häpen skräck för den fasansfulla ondskan i det som den här personen har gjort. Jag tänker på det nästan hela dagen lång. Jag är där, i den där skräcken på ön. Som i många mardrömmar jag haft. Jagad och det finns ingenstans att ta vägen. Jag gömmer mig, men vet att han snart kommer hitta mig ändå. Det finns ingen räddning.

Och jag är så otroligt rädd för den här personen och det han står för. Det är nog min allra största rädsla, att världen, eller platsen jag bor på, ska övertas av någon slags fascistisk makt. Sen i fredags ligger jag vaken på kvällarna och tänker på det här, jag kollar dörren hela tiden. Och idag på bilden där han satt i bilen på väg till häktningsförhandlingen så såg han ut som Hannibal Lector. Helt iskall. Avstängd. Så himla otäck. Ingen ånger, inga känslor.

Och ni kan ju själva föreställa er hur Alfons valde att respektera den tysta minuten idag klockan 12.

Inte alls.

Min version av egentid

Barnets sovtid. På med kläder skor och placera barnet i vagnen. Koppla lurarna i telefonen. Leta leta, inte finna. Jag skulle promenera och lyssna på ett nedladdat sommarprogram, men något måste ha gått fel i överföringen för jag kunde inte hitta det på telefonen. Min telefon är inte smart och inte online och flera år gammal.

Återstod då att ta till heders dom tvåhundra mp3:orna som ligger i telefonen och som jag aldrig bytt ut sen jag la dit dom. På med högsta volymen rätt in i öronen. Gud vad bra det var. I mitt huvud förflyttades jag med musikens hjälp ut på lokal, till ett röjigt dansgolv, jag blev värsta superpopstjärnan på en stor scen beundrad av jublande folkmassor och jag åkte på nostalgisk utlandsresa till mitt favoritland. Jag lyssnar alldeles för lite på musik nuförtiden! Vad skönt det var, en befriande inre resa och en riktigt händelserik egentid.

Jag tänker göra om det snart igen.



Ni anar inte hur otroligt snabbt man kan gå till den här fantastiska slagdängan från Eurovision 2006. Prova själva och se.

Den delade som är dubbel och det dubbla i det

Det har undrats lite om pappan i kommentarerna. Jag har nog undvikit ämnet för det känns så stridigt och otillrättalagt inombords. Men pappan finns i Alfons liv. Första månaden efter förlossningen hörde han inte av sig alls, sen kom allt tjafs med vårdnaden och familjerätten och faderskapstest. Min prioritering i allt det här har hela tiden varit att Alfons ska få lära känna sin pappa, oavsett allt. Och trots att det inte är mitt ansvar utan pappans, som ska finnas där för sitt barn, oavsett allt, så har ju jag lagt ner min själ för att underlätta för dom att bonda. Och så verkar det ha blivit.

Nu hänger Alfons med sin pappa i princip varje vecka, ofta flera gånger i veckan. Så ofta som ett så litet barn måste träffa någon för att minnas och upprätthålla någon slags kontinuitet i relationen. Det funkar fint mellan pappan och Alfons, det märks att näst efter mig är faktiskt hans pappa den han känner bäst. Det är ingen tvekan när dom ses utan Alfons känner omedelbart igen sin pappa och skiner upp.

Det är jag som bär allt ansvar, jag som har koll på alla kläder, rutiner, när och vilken mat som ska introduceras, ser till att allt Alfons behöver finns hemma, tider för läkarbesök och allt annat som rör Alfons. Så på det viset är jag helt ensam förälder. Men jag tvivlar inte på att pappan känner kärlek för Alfons och jag är inte orolig för att lämna honom ensam med honom och åka iväg på annat en stund. Och pappan är också den som jag helt utan dåligt samvete lämnar över en gnällig Alfons till och går och gör nåt annat, eller sätter i öronproppar och går och lägger mig. En grinig Alfons är ju lika mycket hans "problem".

Nu är min och pappans relation inte friktionsfri eller problemfri utan vi krockar titt som tätt. Ofta. Så ungefär lika mycket energi som jag vinner på att inte vara ensam ansvarig ett tag, lika mycket energi går åt till frustrationer i umgänget oss emellan. Det finns också en dubbelhet i det här, som rubriken antyder. För på vissa sätt har vi lättare att umgås nu, jag och pappan. Vi har Alfons gemensamt och kärleken till honom förenar och i umgänget med Alfons finns så mycket glädje. Och det är ju i princip bara pappan som också kan tycka att Alfons är precis lika fin och fantastisk och fulländad som jag tycker. Och det är också skönt att faktiskt få dela den där glädjen. Det är nog annars en av dom största förlusterna som ensamförälder, att man oftast inte har någon där att uppleva dom där fantastiska fina ögonblicken med.

För det är ju faktiskt sant att den delade glädjen växer och blir jättestor och enorm. Så stundtals kan vi ha riktigt trevligt, och så ska det ju också vara, så länge Alfons är med. För han ska inte behöva uppleva stridande föräldrar. Jag hoppas verkligen att jag lyckas med det, att han inte ska behöva känna stressen av att hans föräldrar är fiender. Det är supersvårt. För barn registrerar allt, vibbar, energier, tonfall, suckar, blickar. Dom är som hundar på det viset, fullständigt livsfarliga och omöjliga att lura i nåt som inte är sant. Och jag vill inte utsätta honom för stressen när han blir större att han ska ta på sig ansvar för sina föräldrars relation, försöka vara snäll, smidig, medla, inte vara till besvär. Jag vet att jag kan vara vuxen nog att uppföra mig, men jag tvivlar på att pappan kan det. Jag tror tyvärr att han är lite för omogen på det viset.

Jag är i alla fall väldigt glad att pappan finns i Alfons liv, trots att det också är slitsamt. Mitt hopp är också att han inte kommer ge upp Alfons i framtiden, oavsett vad som händer. Men jag är långt ifrån säker på den saken.

Tragik och glädje

Det blev så mycket död och våld. Jag känner mig alldeles skärrad och fullmatad och också nedbruten av händelserna i Norge. Så otroligt ledsamt och hemskt och tragiskt. Jag kan inte låta bli att kolla nyheterna hela tiden fast det bara får mig att känna mig alldeles orolig och otrygg. Vad skyddade vi är från såna här tragedier i vår närmiljö. På andra håll är det plötsliga och oprovocerade våldet vardag och jag kan inte ens föreställa mig den stress det måste innebära att leva under ständigt hot. (Fast nu när jag skrev det här kom jag att tänka på Fröken Sverige och att man faktiskt inte behöver leta särskilt långt bort för att finna människor som lever under hot och i ständig skräck) Jag fixar i tvättstugan ikväll (hej lördagkväll!) och jag kommer i alla fall aldrig mer gå en meter från mitt hem utan att låsa dörren.

Igår tillbringade jag förmiddagen på mitt gamla jobb. Jag ska hoppa in ett par dagar nu under semestern och eftersom det är nästan ett år sedan jag slutade där behövde jag putsa bort lite ringrost och förkovra mig i den tekniska upprustningen som skett sen sist. Vad roligt det var att jobba. Jag var helt peppad. Och vad konstigt det var att allt där var precis som förut, som att inget hade hänt. Det kändes nästan lite overkligt att Alfons finns. Hade jag drömt eller har jag verkligen ett barn där hemma? Det har varit så otroligt intensivt sedan han föddes, vi har knappt varit ifrån varandra en enda sekund och när jag kom ut ur den där bubblan och klev in i en annan värld kändes det som om jag hade drömt alltihop.

Alfons var hemma och blev passad av sin pappa. Det gick bra så klart, min oro till trots. Det är ju olika typer av mat som ska skjutsas in i barnet vid olika tidpunkter nuförtiden och jag litade inte riktigt på att hans pappa skulle ha full koll på det. Men han hade ätit hyfsat och till och med druckit ersättning, han hade fått prova att dricka ur pipmugg och gillat det! Nu hoppas jag av all min kraft att detta inte var en engångsföreteelse utan att han och pipmuggen kommer bli fina vänner hädanefter. Det är ju faktiskt Pingu på muggen, det måste han bara gilla.

Och det bästa, när jag kom hem. Alfons fick syn på mig och sken upp som en sol. Det verkligen bara lyste om honom. Han log och log och kunde inte sluta, han såg ut som om han just fått tusen presenter och världens bästa skatt! Vilken present till en supertrött och slutkörd mamma! Jag var tvungen att gråta en skvätt. Alltså, jag visste inte ens att han tyckte om mig! Jag har ju aldrig varit ifrån honom, så då har jag heller aldrig fått smaka på någon återseendets glädje. Men nu fick jag!

Älskade unge!

Inte gå, bara sitta stilla och amma

Läste ett inlägg hos När du inte orkar ringa en vän om den där smärtan i fötterna. Vad skönt att få veta att det inte är bara jag! Från att inte ha lidit av en enda kroppslig krämpa känner jag mig numera som nitti minst. Jag har trott att ålderdomen nu har gjort entré och att det var förlossningen som var den utlösande faktorn.

Jag har fått så sjukt ont i fötterna! Efter att ha suttit stilla en stund kan jag knappt gå, bara hjälpligt linka fram. Det är fotlederna, hälsenorna och benen inuti foten som gör jättejätteont! Även knäna är drabbade. Vilket hallelujah moment det var att läsa att jag inte är ensam och att det är hyfsat normala symtom efter en förlossning och att det faktiskt går över. Tre månader efter avslutad amning sägs det. Det är visst nåt med hormonerna.

Det finns alltså hopp. Jag undrar om det är då jag även kommer få tillbaks min rumpa.

Dag 3 En familjemedlem

Min bror och jag är ganska olika. Det är egentligen konstigt att man kan bli så olika fast man växer upp under så till synes lika omständigheter. Han är lite tungsint av sig. Det är inte jag. Jag kan vara lite melankolisk och ibland lite bitter, men jag är inte allvarlig av mig. Han är också rätt lättstött och kan vara långsint, vilket ofta inte är så lyckat i kombination med mig eftersom jag tycker att en ganska rå men hjärtlig ton i umgänget med andra människor är något av det roligaste som finns. Han uppskattar det oftast inte.

Sen är han väldigt kunnig på massor av saker som jag inte är. Han har också ett tålamod jag inte har och är ganska envis och karaktärsfast. Och så är han snäll och känslig. Han är otroligt bra på foto och även på fotoredigering och konstnärliga grejer som design och layout. Sen kan han både vara extremt osocial och enstörig av sig bara för att i nästa andetag vara tusen gånger mer social än vad jag nånsin kommer bli. Han kan till exempel uppskatta att slå sig i slang med främlingar och har inte problem med att till exempel ringa på i hus och gårdar som intresserar honom (hus och gårdar intresserar honom) och börja prata med dom som bor där om husets historia. Sånt skulle jag aldrig göra.

En gång stod vi lite närmare varandra än vad vi gör nu. Det var när jag var runt tjugo. Då bodde han i Göteborg och jag brukade åka och hälsa på och bo hos honom och vi var ute och festade och gick på spelningar. Sen slutade vi nästan prata med varandra. Jag tror det var i samband med att mina föräldrar skilde sig. Det blev så stort och känslomässigt för alla och i min familj har vi ALDRIG pratat om känslor utan var och en har gått undan på sitt håll i stället. Och eftersom det stora känslomässiga i stort sett skulle vara omöjligt att INTE prata om så tror jag vi helt enkelt lät bli att prata med varandra istället. Tragiskt men sant.

I början av sommaren 2009 var min bror med i en svår bilolycka. Bilen blev bara mos och han fick en allvarlig benfraktur och opererades i elva timmar. Sen var han sängliggande hela den sommaren. Nu är han i princip helt återställd, förutom att det benet är lite lite kortare än det andra och han får ont när han springer och anstränger sig för mycket. Det där benbrottet resulterade i ett nytt liv för min bror och att han nu är en av dom som säger sig vara tacksamma över att dom gått igenom något svårt och traumatiskt. Innan olyckan var han en soffpotatis. Han brukade sova bort helgerna. Lite lätt överviktig, åt all mat som gick snabbt att laga och gärna innehöll grädde. Efter jobbet kollade han på teve tills det var dags att gå och lägga sig. Han motionerade aldrig och hans dåvarande hem var oälskat och väldigt ostädat.

Inget kunde vara mer olikt det liv han nu lever. Nu äger han ingen teve. Han stiger upp nästan lika tidigt som Alfons, fast han har semester. Han har övergått till vad han själv kallar "medelhavskost" med mycket grönsaker, soppor, inget rött kött och han följer strikta matrutiner vareviga dag. Resultat: 25 kilo lättare i ett nafs. Han är aktiv på gränsen till manisk. Kreativ och initiativtagande. Han tränar på gym flera gånger i veckan. Hans hem är kliniskt rent och inrett i en genomtänkt, trivsamt snygg retrostil som skulle platsa i vilken inredningstidning som helst. Han säger själv att om han ruckar på något i den här ordningen så är han livrädd att falla tillbaks till den han var förut.

Jag beundrar hans målmedvetenhet och karaktärsfasthet. Jag ser hans driv. Och jag förstår att det kommer från en vilja att gripa tag i livet när man faktiskt fått en aning om hur nära döden vi befinner oss, hela tiden.

Tillbaks i stan

Vi har alltså lämnat landet och ormar och röda stugor och begivit oss till mer tätbebyggda trakter.

Bra med det: att få vara hemma hos sig själv och få sköta sig själv oifrågasatt.

Dåligt med det: att vara tvungen att sköta allt själv. Herregud, jag har inte behövt laga mat på en vecka. Vilket projekt det är, bara den grejen.

Apongen

Det är någon här hemma som tycker att det är dags att börja röra på sig. Eller, det har han otåligt tyckt sen han föddes, men först nu börjar han kunna göra något åt saken själv. Det verkar som det snart ska krypas här i huset. Det tog honom en dag att komma på knä- och handståendet men balansen saknades. Men redan dagen efter stod han stadigt. Det är inte klokt vad fort det går.

Men det är något i det här jag inte gillar. En för mig själv överraskande reaktion, men jag får mycket konstiga känslor av att se en människa som står och går på alla fyra. På något vis tycker jag det är lite stötande att min son ser ut som en gorilla. Nu när jag tänker efter har jag faktiskt reagerat på det förut. Kalla mig konstig men jag gillar inte riktigt krypande bebisar.

Min önskan är att han vänligen skyndar sig förbi det där krypstadiet också och går från aponge till människobarn snarast.

Dag 2 Favoritpryl

Det blev fler än en. Och det blev tyvärr dator, mobil och mobilladdaren som går att ha i bilen. Den sistnämnda fick jag i present av min vän J när hon tröttnat på att våra samtal i bilen bröts ständigt och jämt för att mitt batteri tog slut. Och detta var alltså inte något jag bara sa till henne som en ursäkt utan det hände verkligen. Jag gillar J. Jag är ingen telefonpratare, men samtalen med just henne tenderar att bli rätt långa. Och det är så otroligt bra att den finns. Ingen mer oro att telefonen kanske inte är laddad när det är dags för bilfärd och man väntar viktigt samtal. Bara att åka och ladda glatt under tiden.

Datorn är väl inte så mycket att säga om. Jag saknar den när jag inte har tillgång till den. Mobilen är inte en smartvariant. Men den är bra. Och på den sätter jag hastighetsrekord i smsskrivning varje dag. Det skulle aldrig gå med en sån där pekskärm.

En annan favoritpryl som inte är med på bild är faktiskt tvättmaskinen. Jag har tänkt många gånger hur revolutionerande det är att den finns. Nu har vi rena kläder nästan utan att vi ens tänker på det. Föreställ er ett liv utan den. Tvättid blir till tvättdag eller kanske tvättdagar. En heltidssyssla om man är många i familjen. Herregud så tungt och tråkigt och jobbigt att stå och byka gamla smutsiga tyger som aldrig blir rena. Vilket slit dom hade kvinnorna innan den kom. Och fortfarande slits det så klart med handtvättande på många många håll i världen. Heja dom.

Mitt största problem är att jag inte har egen tvättmaskin utan måste tvätta i gemensam tvättstuga. Stort problem för mig men yttepyttelitet problem för mänskligheten.