Jag kanske är sist i världen med att upptäcka det här men det ska tydligen gå att blogga från telefonen. Den smarta.
Sitter på post i trappuppgången, utanför i vagnen sover A. Han somnar så himla bra ute på promenad nuförtiden så sen har jag då rakt inte hjärta att väcka.
Men det blir hemskt kallt om rumpan.
torsdag 20 oktober 2011
Aggro
Igår fick jag en anonym kommentar som jag borde låtit passera, men som gjorde mig så sjukt irriterad. Jag gav förbannelsen en natt att lägga sig för att se om den skulle försvinna, men det gjorde den inte. Det här är helt enkelt fel tidpunkt att jävlas med Fröken Märkvärdig. Mitt tålamod med energitjuvar och surskallar som vill ösa sin skit på mig är lika med noll.
"Varför har du skaffat barn?" Kort och gott. Jag må vara paranoid men något säger mig att detta anonyma kryp inte vänligt undrar hur det kommer sig att jag har ett barn utan har för avsikt att insinuera att det gnälls för jävla mycket här i bloggen. För det första kan jag tala om att det gnäll som framförs i bloggen är en försköning av verkligheten. Verkligheten är sju resor jobbigare. För det andra är det här MIN blogg och MIN ventil och här gnäller jag precis hur mycket jag vill. Det som behöver ventileras är oftast den besvärligare delen av livet. Den lättare delen flyter liksom bara på. Den finns det inte lika stort behov av att skriva om. För det tredje är nätet översållat av bajsnödiga bloggar där folk desperat kvittrar om sina underbara partners, sina bara gulliga barn, sina mysiga fikaträffar med kompisar kryddat med inredningsbilder på deras UNIKA shabby chic hem och närbilder på dom allra pyssligaste hemmapysslade julpysslen. Vill man läsa en sån blogg så kan man läsa nån annanstans. Det här är inte en sån blogg och kommer aldrig att bli. För det fjärde hatar jag uttrycket "att skaffa barn". Man kan skaffa ett hus, en bil, ett jobb och möjligtvis också ett husdjur. Men folk som tycker att man också skaffar barn tycker jag inte borde ha några.
Barn är extremt olika. Jag känner nu ganska många barn under ett år. Av dom är det inte något som liknar mitt. Vår senaste bekantskap, en tremånadersbebis, är inget annat än nöjd. Sover och skrattar. Hon har skrikit en gång på tre månader. Går att ha med överallt, åker i vagnen och babyskyddet utan att knorra. Hon och hennes mamma sover till halvtio varje morgon och modern aldrig känt sig så utvilad förut. Jag känner flera andra barn som är ungefär likadana. Det känns nästan som ett hån. Mitt barn var knappt tyst överhuvudtaget under sina första fyra månader. Under sin vakna tid var han kanske tyst totalt en timme per dag. Resten av tiden bestod av verbala missnöjesyttringar av skiftande styrka. Våra morgnar har alltid börjat runt 04:00 efter tämligen aktiva nätter. Mitt barns karaktär har bestått, uttrycken har dock ändrats något allt eftersom han har utvecklats. Men om det skulle räcka med en halv vuxen för att hantera en glad och lugn bebis så kräver ett barn som mitt uppskattningsvis fyra vuxna i skifttjänstgöring för att hålla honom vid gott mod och för att själva orka med. Det säger sig självt att jag är mer sliten än till exempel vår nya mammavän. Mitt barn har dessutom varit missnöjt i nio månader nu. Har man haft ett nöjt och mindre krävande barn så fattar jag att man tycker att jag gnäller. Saknar man dessutom empatisk förmåga och är ute efter att fördöma någon vars situation man inte har en aning om hur den ser ut så kan man vänligen bara hålla käften och helst börja läsa någon annan blogg.
Anonyma kommentarer kommer fortsättningsvis inte besvaras, det här var ett undantag. Du anonyma, jag hoppas du vet att Timbuktus låt "Resten av ditt liv" är riktad till dig...
"Varför har du skaffat barn?" Kort och gott. Jag må vara paranoid men något säger mig att detta anonyma kryp inte vänligt undrar hur det kommer sig att jag har ett barn utan har för avsikt att insinuera att det gnälls för jävla mycket här i bloggen. För det första kan jag tala om att det gnäll som framförs i bloggen är en försköning av verkligheten. Verkligheten är sju resor jobbigare. För det andra är det här MIN blogg och MIN ventil och här gnäller jag precis hur mycket jag vill. Det som behöver ventileras är oftast den besvärligare delen av livet. Den lättare delen flyter liksom bara på. Den finns det inte lika stort behov av att skriva om. För det tredje är nätet översållat av bajsnödiga bloggar där folk desperat kvittrar om sina underbara partners, sina bara gulliga barn, sina mysiga fikaträffar med kompisar kryddat med inredningsbilder på deras UNIKA shabby chic hem och närbilder på dom allra pyssligaste hemmapysslade julpysslen. Vill man läsa en sån blogg så kan man läsa nån annanstans. Det här är inte en sån blogg och kommer aldrig att bli. För det fjärde hatar jag uttrycket "att skaffa barn". Man kan skaffa ett hus, en bil, ett jobb och möjligtvis också ett husdjur. Men folk som tycker att man också skaffar barn tycker jag inte borde ha några.
Barn är extremt olika. Jag känner nu ganska många barn under ett år. Av dom är det inte något som liknar mitt. Vår senaste bekantskap, en tremånadersbebis, är inget annat än nöjd. Sover och skrattar. Hon har skrikit en gång på tre månader. Går att ha med överallt, åker i vagnen och babyskyddet utan att knorra. Hon och hennes mamma sover till halvtio varje morgon och modern aldrig känt sig så utvilad förut. Jag känner flera andra barn som är ungefär likadana. Det känns nästan som ett hån. Mitt barn var knappt tyst överhuvudtaget under sina första fyra månader. Under sin vakna tid var han kanske tyst totalt en timme per dag. Resten av tiden bestod av verbala missnöjesyttringar av skiftande styrka. Våra morgnar har alltid börjat runt 04:00 efter tämligen aktiva nätter. Mitt barns karaktär har bestått, uttrycken har dock ändrats något allt eftersom han har utvecklats. Men om det skulle räcka med en halv vuxen för att hantera en glad och lugn bebis så kräver ett barn som mitt uppskattningsvis fyra vuxna i skifttjänstgöring för att hålla honom vid gott mod och för att själva orka med. Det säger sig självt att jag är mer sliten än till exempel vår nya mammavän. Mitt barn har dessutom varit missnöjt i nio månader nu. Har man haft ett nöjt och mindre krävande barn så fattar jag att man tycker att jag gnäller. Saknar man dessutom empatisk förmåga och är ute efter att fördöma någon vars situation man inte har en aning om hur den ser ut så kan man vänligen bara hålla käften och helst börja läsa någon annan blogg.
Anonyma kommentarer kommer fortsättningsvis inte besvaras, det här var ett undantag. Du anonyma, jag hoppas du vet att Timbuktus låt "Resten av ditt liv" är riktad till dig...
tisdag 18 oktober 2011
Det spökar i köket
Det här spöket har just lagt ner sina rasslande kedjor för dagen, en och en halv timme efter läggdags. Han brukar aldrig vara svår att natta men idag gick det bara inte. Jag fick ge upp och låta honom komma upp och spöka en stund till. Sen fick han buffas till sömns, inte heller det helt vanligt. Jag vet inte om det är för att jag har börjat dricka lite kaffe igen dom senaste dagarna. Jag blir manisk i ett dygn av en enda droppe koffein, i synnerhet nu i sköra sömnlöshetstider. Kanske är han lika. Eller så är det dagens intryck från öppna förskolan som har snurrat i hans lilla skalle.
Vi har haft några bra dagar! Jag kan inte nog uttrycka min glädje och lättnad över detta. Fast inatt var det lite sämre igen så idag har jag återigen varit lite under isen. Det finns INGA marginaler att hämta kraft från längre. En bra natt leder till en god dag. En bara pyttelite sämre natt leder till en helt kraschad dag. Idag hörde jag mina egna andetag igen. Det har blivit definitionen på mitt mående. Hör man inte när man själv andas då mår man bra, då är det lätt.
Men nu då, det här med mammigheten som har kommit dom senaste dagarna. Gud så jobbigt. Ytterligare en ytterlighet som det faktiskt inte finns energi till. Jag gör det ändå. Men helt plötsligt fick jag ett hysteriskt behov av att vara ensam. Sen han kom till världen har jag haft någon form av egentid borta från honom kanske tolv timmar totalt. Då räknar jag förra helgens möhippa med efterföljande övernattning samt ett par gånger när jag har varit och tränat. De timmar jag har jobbat räknar jag inte. Det kan omöjligt kvala in som egentid eftersom man då ska ha total fokus på sin arbetsgivare istället för sitt barn. Den enda skillnaden är att när man jobbar får man vara ensam på toaletten samt vissa dagar även äta sin lunch förhållandevis ostört.
Han har nu hamnat i ett tillstånd där han kan göra absolut ingenting själv. Jag får inte ha min uppmärksamhet riktad mot något annat än honom för då gråter han. Han gråter nästan hela tiden. Om jag försöker diska står han och försöker klättra uppför mina ben och stortjuter. Bara att bli buren är bra. Och allt är läskigt. Dammsugaren är bara en i raden av livsfarliga fenomen i omgivningen. Jag måste nog bli lite strängare med det här med avlastningen. När jag har avlastning måste jag försvinna helt bort, långt iväg, inte vara kvar och fortsätta ha kollen och vara avlastning åt avlastningen. Jag känner in i märgen hur viktigt det är och hur mycket jag behöver det NU.
Jag har blivit besatt av idén att få gå på en sjukt lång biofilm, HELT SJÄLV. Slippa prata med nån, bara sitta där och käka godis och gå helt upp i en annan värld. Hoppas snart!
söndag 16 oktober 2011
Dammsugarfobi
Mitt barn har drabbats av dammsugarfobi. Jag hade mycket präktigt bestämt mig för att dammsuga inför morgondagens blind date. Man vill ju inte att nån ska tro att man lever ensam med småbarn och inte klarar av att också ha det prydligt och välstädat hemma...
Men vad långsamt det gick. Inte ens en kvadratmeter i taget hann jag, barnet grät i högan sky med tårar och allt så fort dammsugaren började susa och rassla. Tålmodigt stängde jag av, pratade lugnande och pedagogiskt, han fick bekanta sig med dammsugaren i lugn och ro och sedan drog jag igång den genom att successivt öka suget med ett sånt där vridreglage. Inget hjälpte.
Till slut blev jag irriterad. Jag måste ju dammsuga nån gång i livet! Så jag satte honom i selen och så hängde han där och skrek för full hals medan jag dammsög färdigt. Samtidigt hoppade hunden runt benen och pekade frenetiskt mot ytterdörren och sa att det minsann var hög tid att gå ut. I denna svettiga kakafoni kände jag mig som en karikatyr, en seriefigur.
Jag kände mig som Ensamma mamman i Cecilia Torudds serie. Sådär ilsken och frenetisk och kaotisk.
Men vad långsamt det gick. Inte ens en kvadratmeter i taget hann jag, barnet grät i högan sky med tårar och allt så fort dammsugaren började susa och rassla. Tålmodigt stängde jag av, pratade lugnande och pedagogiskt, han fick bekanta sig med dammsugaren i lugn och ro och sedan drog jag igång den genom att successivt öka suget med ett sånt där vridreglage. Inget hjälpte.
Till slut blev jag irriterad. Jag måste ju dammsuga nån gång i livet! Så jag satte honom i selen och så hängde han där och skrek för full hals medan jag dammsög färdigt. Samtidigt hoppade hunden runt benen och pekade frenetiskt mot ytterdörren och sa att det minsann var hög tid att gå ut. I denna svettiga kakafoni kände jag mig som en karikatyr, en seriefigur.
Jag kände mig som Ensamma mamman i Cecilia Torudds serie. Sådär ilsken och frenetisk och kaotisk.
Det mystiska i alltihop är att jag inte för mitt liv kan komma på hur det har gått till när jag har dammsugit tidigare. Var har barnet varit då? Jag måste ju rimligtvis ha dammsugit nån gång under hans första 8 månader i livet, men den här sirapshjärnan kan inte på något vis frammana det scenariot. Jag vet bestämt att jag aldrig har kryssat runt honom och han har varit på golvet. Nån enstaka gång vet jag att han har åkt i selen, men det känns inte som nåt vi gjorde regelbundet. Och jag tror inte jag har vågat dammsuga när han har legat och sovit, av rädsla för att väcka.
Hjärnan, i synnerhet den här, är sannerligen ett outforskat område...
onsdag 12 oktober 2011
Jag säger det inte högt för då försvinner det
Men idag har jag mått så där bra igen. Så där som jag tror normala människor gör. Inatt vaknade han bara två gånger. Kanske tre, jag minns inte. Men jag har sovit. Helt okej, typ 6 timmar, två nätter i rad nu och innan dess också några nätter som varit klart bättre än tidigare.
Kan man få må så här nu?? Snälla snälla jag önskar mig inget annat.
Kan man få må så här nu?? Snälla snälla jag önskar mig inget annat.
Blind date
Idag ringde bvcdamen. Hon lät alldeles nervös och försynt och sa att hon hade en fråga till mig. Jag tänkte att oh no hon vill att jag typ ska hålla föredrag om livet som ensam mamma på ett bvcseminarium eller nåt. Det gör jag inte. Men hon hade annat ärende.
Det hon ville var att tussa ihop mig med en annan ensam mamma som går hos henne. Hon ringde alltså för att fråga om det skulle vara okej för mig. Hon tyckte vi var ganska lika och trodde vi skulle passa bra ihop. Jag förstår att hennes nervositet kom sig av att hon kanske nånstans undrade om hon bröt mot nån tystnadsplikt eller la sig i för mycket eller gjorde intrång i någons privatliv. Men jag har ju önskar mig en ensam mamma grupp ända sedan graviditeten!
Ensamma gravida har ju små möjligheter att alls hitta varandra medan mvc vet precis vilka vi är och har alla möjligheter att erbjuda grupper och mötesplatser. Så klart jag ville gå på blind date. Ensam mamma söker. Nästa vecka ska vi ses och fika hemma hos mig. Jag vet inget om henne mer än vad hon heter och att hon har en dotter som är yngre än Alfons. Hur mycket yngre vet jag inte.
Bra gjort av min bvckvinna! Hon sa också att hon skulle framföra idén om grupper för ensamma gravida till mvcmorskorna, hoppas dom grejar.
Det hon ville var att tussa ihop mig med en annan ensam mamma som går hos henne. Hon ringde alltså för att fråga om det skulle vara okej för mig. Hon tyckte vi var ganska lika och trodde vi skulle passa bra ihop. Jag förstår att hennes nervositet kom sig av att hon kanske nånstans undrade om hon bröt mot nån tystnadsplikt eller la sig i för mycket eller gjorde intrång i någons privatliv. Men jag har ju önskar mig en ensam mamma grupp ända sedan graviditeten!
Ensamma gravida har ju små möjligheter att alls hitta varandra medan mvc vet precis vilka vi är och har alla möjligheter att erbjuda grupper och mötesplatser. Så klart jag ville gå på blind date. Ensam mamma söker. Nästa vecka ska vi ses och fika hemma hos mig. Jag vet inget om henne mer än vad hon heter och att hon har en dotter som är yngre än Alfons. Hur mycket yngre vet jag inte.
Bra gjort av min bvckvinna! Hon sa också att hon skulle framföra idén om grupper för ensamma gravida till mvcmorskorna, hoppas dom grejar.
En ny epok har inletts
Lekparksepoken. Jag har tydligen ett barn som kan gunga. Och gillar det, åtminstone litegrann. Jag hade ingen aning om att man skulle gunga förrän bvcdamen sa igår "ja sen går ni ju förstås ut och promenerar och då kan ni ju gå till nån lekpark och gunga nu innan det blir för kallt". Gunga? Tanken att sätta honom i en gunga hade överhuvudtaget inte slagit mig men jag ville så klart testa med en gång.
Jodå, nu är man tydligen en sån som hänger i lekparker. Inte med sig själv utan med sitt eget barn. Herregud vad stora vi har blivit, både han och jag.
Jodå, nu är man tydligen en sån som hänger i lekparker. Inte med sig själv utan med sitt eget barn. Herregud vad stora vi har blivit, både han och jag.
tisdag 11 oktober 2011
Denna dagen, ett bra liv
I morse vaknade jag med känslan av att jag mådde bra. Fast det var aptidigt. Det är alltid mycket tidigt, bara aningens mer eller mindre.
Det skall inte uttalas, för då försvinner det, men han har sovit lite bättre på nätterna i sisådär tre-fyra dagar nu. Bättre innebär att han har skrikit och väckt mig kanske bara fem-sex gånger istället för trettifem som har varit den vanliga standarden.
Idag har vi varit på bvc och snackat och vägt och mätt. Bvcdamen säger att jag är utsliten och behöver avlastning och sömn. Och att jag inte ska stressa över Alfons välbefinnande. Jag stressar nämligen lite över Alfons välbefinnande. Det är himla lätt att känna sig otillräcklig när man har ett barn som kräver så mycket som han gör. Man kan vränga sig ut och in och baklänges och han är ändå inte tillräckligt stimulerad tycker han. Och nu när jag har varit så himla trött har jag knappt orkat öppna munnen för att prata med honom. Skuld och dåligt samvete.
Bvc sa att jag inte är hans förskollärare utan hans förälder och att jag inte behöver leka/prata/underhålla honom hela tiden. Han får sköta sig själv och även vara missnöjd med det, det är tydligen helt okej. Tjoho, jag ska få diska och laga mat igen! Bvc sa att kreativitet föds ur tristess. Det var en bra sak för mig att höra. Nu tänker jag inte viga mitt liv åt att se till att vi har det skittråkigt. Men jag ska försöka aktivera oss massor utanför hemmet; öppna förskolan, träffa vänner med barn, gå många promenader etc. Jag måste inte göra allt själv, för jag kommer ändå aldrig kunna trötta ut honom.
Jag tänker mycket på det onormala i det här att sitta ensamma i en lokal hela dagarna, en vuxen och ett barn. Så som ju är utgångsläget i en föräldraledigs vardag. Det känns så in i märgen fel. Så är det inte meningen att det ska vara. Det är en samhällelig felkonstruktion, det känner jag med alla mina sinnen. För att alla ska må bra så bör det vara flera barn och flera vuxna. Resultat: stimulerade vuxna och barn och naturligt avlastade vuxna. Det är faktiskt orättvist och tungt för både barn och vuxen att barnets välbefinnande ska vara beroende av en enda förälders nycker och dagsform. Jag blir superprovocerad av såna som tycker att det bästa som finns för ett barn är att vara hemma med en förälder. Helst tills ungen börjar skolan. Vem skulle det vara bra för?
Det skall inte uttalas, för då försvinner det, men han har sovit lite bättre på nätterna i sisådär tre-fyra dagar nu. Bättre innebär att han har skrikit och väckt mig kanske bara fem-sex gånger istället för trettifem som har varit den vanliga standarden.
Idag har vi varit på bvc och snackat och vägt och mätt. Bvcdamen säger att jag är utsliten och behöver avlastning och sömn. Och att jag inte ska stressa över Alfons välbefinnande. Jag stressar nämligen lite över Alfons välbefinnande. Det är himla lätt att känna sig otillräcklig när man har ett barn som kräver så mycket som han gör. Man kan vränga sig ut och in och baklänges och han är ändå inte tillräckligt stimulerad tycker han. Och nu när jag har varit så himla trött har jag knappt orkat öppna munnen för att prata med honom. Skuld och dåligt samvete.
Bvc sa att jag inte är hans förskollärare utan hans förälder och att jag inte behöver leka/prata/underhålla honom hela tiden. Han får sköta sig själv och även vara missnöjd med det, det är tydligen helt okej. Tjoho, jag ska få diska och laga mat igen! Bvc sa att kreativitet föds ur tristess. Det var en bra sak för mig att höra. Nu tänker jag inte viga mitt liv åt att se till att vi har det skittråkigt. Men jag ska försöka aktivera oss massor utanför hemmet; öppna förskolan, träffa vänner med barn, gå många promenader etc. Jag måste inte göra allt själv, för jag kommer ändå aldrig kunna trötta ut honom.
Jag tänker mycket på det onormala i det här att sitta ensamma i en lokal hela dagarna, en vuxen och ett barn. Så som ju är utgångsläget i en föräldraledigs vardag. Det känns så in i märgen fel. Så är det inte meningen att det ska vara. Det är en samhällelig felkonstruktion, det känner jag med alla mina sinnen. För att alla ska må bra så bör det vara flera barn och flera vuxna. Resultat: stimulerade vuxna och barn och naturligt avlastade vuxna. Det är faktiskt orättvist och tungt för både barn och vuxen att barnets välbefinnande ska vara beroende av en enda förälders nycker och dagsform. Jag blir superprovocerad av såna som tycker att det bästa som finns för ett barn är att vara hemma med en förälder. Helst tills ungen börjar skolan. Vem skulle det vara bra för?
måndag 10 oktober 2011
Högljutt
Fifan vilka dagar det har varit. Sorry men klagolåten måste tyvärr fortsätta lite till. Nu räcker det tydligen inte med nätterna utan de senaste två dagarna har han gnällt och gråtit HELA TIDEN. Han gnäller konstant, bara för att avbryta det med att plötsligt börja storgråta, till synes utan anledning, när han sitter stilla på golvet. Gråta så där som han brukar göra när han slår sig. Herregud så enerverande. Ingenting är bra och han får utbrott för minsta lilla. Mellan klagolätena testar han sina röstresurser och gastar för full hals så högt han kan. Helst i trappuppgången och i köket där det ekar lite mer. Bara för att det är roligt.
Tänder skulle kunna vara en giltig ursäkt, annars finns ingen pardon. Han har tärt ganska mycket på sin mors tålamod och kärlekskonto de senaste dagarna. Nu är han lagd med förhoppning om en god natt följd av en ny dag och ett nytt barn! Ja, jag har tryckt i honom en Alvedon också, kanske fulknep och i förebyggande syfte, men nu är läge för desperata åtgärder.
Han utvecklas i alla fall varje dag och det är så fantastiskt att se. Jag tycker han växer inför min åsyn. Det här plocket, stå vid leksakskorgen och fiska upp alla sakerna, det är roligt. Och mycket rart när han försiktigt böjer på knäna för att nå grejerna längst ner och samtidigt kämpar för att hålla balansen.
Tänder skulle kunna vara en giltig ursäkt, annars finns ingen pardon. Han har tärt ganska mycket på sin mors tålamod och kärlekskonto de senaste dagarna. Nu är han lagd med förhoppning om en god natt följd av en ny dag och ett nytt barn! Ja, jag har tryckt i honom en Alvedon också, kanske fulknep och i förebyggande syfte, men nu är läge för desperata åtgärder.
Han utvecklas i alla fall varje dag och det är så fantastiskt att se. Jag tycker han växer inför min åsyn. Det här plocket, stå vid leksakskorgen och fiska upp alla sakerna, det är roligt. Och mycket rart när han försiktigt böjer på knäna för att nå grejerna längst ner och samtidigt kämpar för att hålla balansen.
Koncentration
söndag 9 oktober 2011
Hej igen!
Nu ska det tas tag i saker. Oavsett fysiskt och mentalt skick. Om jag inte tvingar mig att göra något bara för att det är roligt så finns det ju ingenting som är roligt kvar i livet. För det är tungt! Och det har varit för jävla tungt! Men bloggen är rolig, bloggen ger energi. Bloggen måste återupprätta sin heder.
Det är nätterna som har tagit kål på mig, golvat mig fullständigt, gjort mig helt frånkopplad. Bristen på sömn dessa nätter har gjort mig SJUK. Det har inte gått att göra något annat än det mest basala och knappt det. Han har ju aldrig varit lätt, inte från första stund, men i slutet av juli började det bli riktigt riktigt dåligt och sedan dess har det bara eskalerat. Och lyckades så klart sammanfalla med att jag skulle hoppa på det där jobbvicket...
Fy fan vad hemskt det har varit. Man brukar ju bli sliten av att vara ny på ett jobb i vanliga fall, under helt normala omständigheter. Och nu detta. Inte sova, inte nånsin och sen prestera. Det tillståndet har jag aldrig befunnit mig i förut. Det är ett land nära dödsriket. Den där tyngden av att vara så trött att man ser prickar, vinglar när man står och går och varje andetag är en kraftansträngning. Att bli medveten om sin egen andning, att höra den i sina ljudöverkänsliga sömnlösa öron samtidigt som man ska försöka yttra ord, meningar, prata med folk, lyfta sitt barn och känna att det nästan inte är möjligt att göra nåt så svårt och tungt som att andas och att prata. Att räkna sekunderna tills dagen tar slut och man ska få gå och lägga sig bara för att känna PANIKEN när skriken börjar och inse att nej, jag kommer inte sova, inte inatt heller. Eller frustrationen när det faktiskt är tyst nån timme och jag ändå ligger spritt språngande vaken, alert som en soldat på vakt, redo för nästa attack. Att inte kunna förmå sig att vila ens när man har chansen.
Under de sex veckorna jag har jobbat nu har vi beroende på jobbets placering bott hos mina föräldrar. Och stressen i det då. Milda tider. Jag brukar bli lite mentalt svag av att umgås med dom bara några timmar, och nu sex veckor. Får återkomma med mer djupgående freudiansk analys vid lämligt tillfälle. Men så nu då, nu är vi äntligen hemma igen! Lycka är att ha ett eget hem. Och nu vill jag ha en nystart. Vill blogga, träna, umgås, få fina rutiner och ha en mysig höst med Alfons och få sova och orka vara en bra mamma.
Någon natt i veckan har jag haft avlastning. Hans mormor eller morfar och hans pappa har haft honom vissa nätter. Då har jag sovit. Inte tio timmar men sex eller sju. Inte tillräckligt, men det är den avlastningen som har gjort att jag fortfarande lever. Utan den lilla återhämtningen hade jag säkerligen skrivits in på anstalt för flera veckor sedan.
Alfons mår bra!! Åh han är så FIN! Han har nyss fått två tänder, framtänderna i överkäken är det som har börjat ploppa ut och gör honom lite kaninlik. Han kryper med blixtens hastighet, han reser sig med stöd och går längs möbler, håller sig med bara en hand. Ett stalltips är att han knallar själv innan jul. Han kräver fortfarande mycket underhållning men är jämförelsevis mycket mer nöjd nu än han nånsin varit förut. Han har ju drömt om det här, att få klättra runt överallt, ända sen han först såg dagsljus.
Nu sängen. Man ska inte ta ut sig så här på första comebackinlägget.
Jag har saknat er alla!!! Tack ni som tittat till oss och efterfrågat oss, det har betytt mycket! Jag har inte hunnit läsa en enda blogg heller, knappt haft datorn igång sen i somras, men nu vill jag försöka börja komma ifatt.
Det är nätterna som har tagit kål på mig, golvat mig fullständigt, gjort mig helt frånkopplad. Bristen på sömn dessa nätter har gjort mig SJUK. Det har inte gått att göra något annat än det mest basala och knappt det. Han har ju aldrig varit lätt, inte från första stund, men i slutet av juli började det bli riktigt riktigt dåligt och sedan dess har det bara eskalerat. Och lyckades så klart sammanfalla med att jag skulle hoppa på det där jobbvicket...
Fy fan vad hemskt det har varit. Man brukar ju bli sliten av att vara ny på ett jobb i vanliga fall, under helt normala omständigheter. Och nu detta. Inte sova, inte nånsin och sen prestera. Det tillståndet har jag aldrig befunnit mig i förut. Det är ett land nära dödsriket. Den där tyngden av att vara så trött att man ser prickar, vinglar när man står och går och varje andetag är en kraftansträngning. Att bli medveten om sin egen andning, att höra den i sina ljudöverkänsliga sömnlösa öron samtidigt som man ska försöka yttra ord, meningar, prata med folk, lyfta sitt barn och känna att det nästan inte är möjligt att göra nåt så svårt och tungt som att andas och att prata. Att räkna sekunderna tills dagen tar slut och man ska få gå och lägga sig bara för att känna PANIKEN när skriken börjar och inse att nej, jag kommer inte sova, inte inatt heller. Eller frustrationen när det faktiskt är tyst nån timme och jag ändå ligger spritt språngande vaken, alert som en soldat på vakt, redo för nästa attack. Att inte kunna förmå sig att vila ens när man har chansen.
Under de sex veckorna jag har jobbat nu har vi beroende på jobbets placering bott hos mina föräldrar. Och stressen i det då. Milda tider. Jag brukar bli lite mentalt svag av att umgås med dom bara några timmar, och nu sex veckor. Får återkomma med mer djupgående freudiansk analys vid lämligt tillfälle. Men så nu då, nu är vi äntligen hemma igen! Lycka är att ha ett eget hem. Och nu vill jag ha en nystart. Vill blogga, träna, umgås, få fina rutiner och ha en mysig höst med Alfons och få sova och orka vara en bra mamma.
Någon natt i veckan har jag haft avlastning. Hans mormor eller morfar och hans pappa har haft honom vissa nätter. Då har jag sovit. Inte tio timmar men sex eller sju. Inte tillräckligt, men det är den avlastningen som har gjort att jag fortfarande lever. Utan den lilla återhämtningen hade jag säkerligen skrivits in på anstalt för flera veckor sedan.
Alfons mår bra!! Åh han är så FIN! Han har nyss fått två tänder, framtänderna i överkäken är det som har börjat ploppa ut och gör honom lite kaninlik. Han kryper med blixtens hastighet, han reser sig med stöd och går längs möbler, håller sig med bara en hand. Ett stalltips är att han knallar själv innan jul. Han kräver fortfarande mycket underhållning men är jämförelsevis mycket mer nöjd nu än han nånsin varit förut. Han har ju drömt om det här, att få klättra runt överallt, ända sen han först såg dagsljus.
Nu sängen. Man ska inte ta ut sig så här på första comebackinlägget.
Jag har saknat er alla!!! Tack ni som tittat till oss och efterfrågat oss, det har betytt mycket! Jag har inte hunnit läsa en enda blogg heller, knappt haft datorn igång sen i somras, men nu vill jag försöka börja komma ifatt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)