Tragik och glädje

Det blev så mycket död och våld. Jag känner mig alldeles skärrad och fullmatad och också nedbruten av händelserna i Norge. Så otroligt ledsamt och hemskt och tragiskt. Jag kan inte låta bli att kolla nyheterna hela tiden fast det bara får mig att känna mig alldeles orolig och otrygg. Vad skyddade vi är från såna här tragedier i vår närmiljö. På andra håll är det plötsliga och oprovocerade våldet vardag och jag kan inte ens föreställa mig den stress det måste innebära att leva under ständigt hot. (Fast nu när jag skrev det här kom jag att tänka på Fröken Sverige och att man faktiskt inte behöver leta särskilt långt bort för att finna människor som lever under hot och i ständig skräck) Jag fixar i tvättstugan ikväll (hej lördagkväll!) och jag kommer i alla fall aldrig mer gå en meter från mitt hem utan att låsa dörren.

Igår tillbringade jag förmiddagen på mitt gamla jobb. Jag ska hoppa in ett par dagar nu under semestern och eftersom det är nästan ett år sedan jag slutade där behövde jag putsa bort lite ringrost och förkovra mig i den tekniska upprustningen som skett sen sist. Vad roligt det var att jobba. Jag var helt peppad. Och vad konstigt det var att allt där var precis som förut, som att inget hade hänt. Det kändes nästan lite overkligt att Alfons finns. Hade jag drömt eller har jag verkligen ett barn där hemma? Det har varit så otroligt intensivt sedan han föddes, vi har knappt varit ifrån varandra en enda sekund och när jag kom ut ur den där bubblan och klev in i en annan värld kändes det som om jag hade drömt alltihop.

Alfons var hemma och blev passad av sin pappa. Det gick bra så klart, min oro till trots. Det är ju olika typer av mat som ska skjutsas in i barnet vid olika tidpunkter nuförtiden och jag litade inte riktigt på att hans pappa skulle ha full koll på det. Men han hade ätit hyfsat och till och med druckit ersättning, han hade fått prova att dricka ur pipmugg och gillat det! Nu hoppas jag av all min kraft att detta inte var en engångsföreteelse utan att han och pipmuggen kommer bli fina vänner hädanefter. Det är ju faktiskt Pingu på muggen, det måste han bara gilla.

Och det bästa, när jag kom hem. Alfons fick syn på mig och sken upp som en sol. Det verkligen bara lyste om honom. Han log och log och kunde inte sluta, han såg ut som om han just fått tusen presenter och världens bästa skatt! Vilken present till en supertrött och slutkörd mamma! Jag var tvungen att gråta en skvätt. Alltså, jag visste inte ens att han tyckte om mig! Jag har ju aldrig varit ifrån honom, så då har jag heller aldrig fått smaka på någon återseendets glädje. Men nu fick jag!

Älskade unge!