Den delade som är dubbel och det dubbla i det

Det har undrats lite om pappan i kommentarerna. Jag har nog undvikit ämnet för det känns så stridigt och otillrättalagt inombords. Men pappan finns i Alfons liv. Första månaden efter förlossningen hörde han inte av sig alls, sen kom allt tjafs med vårdnaden och familjerätten och faderskapstest. Min prioritering i allt det här har hela tiden varit att Alfons ska få lära känna sin pappa, oavsett allt. Och trots att det inte är mitt ansvar utan pappans, som ska finnas där för sitt barn, oavsett allt, så har ju jag lagt ner min själ för att underlätta för dom att bonda. Och så verkar det ha blivit.

Nu hänger Alfons med sin pappa i princip varje vecka, ofta flera gånger i veckan. Så ofta som ett så litet barn måste träffa någon för att minnas och upprätthålla någon slags kontinuitet i relationen. Det funkar fint mellan pappan och Alfons, det märks att näst efter mig är faktiskt hans pappa den han känner bäst. Det är ingen tvekan när dom ses utan Alfons känner omedelbart igen sin pappa och skiner upp.

Det är jag som bär allt ansvar, jag som har koll på alla kläder, rutiner, när och vilken mat som ska introduceras, ser till att allt Alfons behöver finns hemma, tider för läkarbesök och allt annat som rör Alfons. Så på det viset är jag helt ensam förälder. Men jag tvivlar inte på att pappan känner kärlek för Alfons och jag är inte orolig för att lämna honom ensam med honom och åka iväg på annat en stund. Och pappan är också den som jag helt utan dåligt samvete lämnar över en gnällig Alfons till och går och gör nåt annat, eller sätter i öronproppar och går och lägger mig. En grinig Alfons är ju lika mycket hans "problem".

Nu är min och pappans relation inte friktionsfri eller problemfri utan vi krockar titt som tätt. Ofta. Så ungefär lika mycket energi som jag vinner på att inte vara ensam ansvarig ett tag, lika mycket energi går åt till frustrationer i umgänget oss emellan. Det finns också en dubbelhet i det här, som rubriken antyder. För på vissa sätt har vi lättare att umgås nu, jag och pappan. Vi har Alfons gemensamt och kärleken till honom förenar och i umgänget med Alfons finns så mycket glädje. Och det är ju i princip bara pappan som också kan tycka att Alfons är precis lika fin och fantastisk och fulländad som jag tycker. Och det är också skönt att faktiskt få dela den där glädjen. Det är nog annars en av dom största förlusterna som ensamförälder, att man oftast inte har någon där att uppleva dom där fantastiska fina ögonblicken med.

För det är ju faktiskt sant att den delade glädjen växer och blir jättestor och enorm. Så stundtals kan vi ha riktigt trevligt, och så ska det ju också vara, så länge Alfons är med. För han ska inte behöva uppleva stridande föräldrar. Jag hoppas verkligen att jag lyckas med det, att han inte ska behöva känna stressen av att hans föräldrar är fiender. Det är supersvårt. För barn registrerar allt, vibbar, energier, tonfall, suckar, blickar. Dom är som hundar på det viset, fullständigt livsfarliga och omöjliga att lura i nåt som inte är sant. Och jag vill inte utsätta honom för stressen när han blir större att han ska ta på sig ansvar för sina föräldrars relation, försöka vara snäll, smidig, medla, inte vara till besvär. Jag vet att jag kan vara vuxen nog att uppföra mig, men jag tvivlar på att pappan kan det. Jag tror tyvärr att han är lite för omogen på det viset.

Jag är i alla fall väldigt glad att pappan finns i Alfons liv, trots att det också är slitsamt. Mitt hopp är också att han inte kommer ge upp Alfons i framtiden, oavsett vad som händer. Men jag är långt ifrån säker på den saken.