Nu ska jag tjata lite om tröttheten igen. Jag borde verkligen tjata mer om genus istället och mindre om trötthet. Jag tjatar alldeles för lite om genus. Genus är nåt jag tänker mycket på och nåt som är viktigt för hela världen, min trötthet är ju faktiskt bara viktig för mig. En annan dag ska jag tjata om genus.
Jo, tröttheten då, den känns liksom inte längre. Jag fattar ingenting. Jag är extremt otrött och kan inte sova på kvällarna, ligger vaken och vrider och vänder mig, nästan lite ångestartat. Jag som brukade somna av ren utmattning så fort jag la huvet på kudden. Aldrig är jag sömnig längre, inte på morgonen och inte när jag blir väckt mitt i natten. Ändå sover jag mindre nu än nånsin, mer avbruten sömn, kortare nätter. Det känns lite som om blodet i mina ådror blivit utbytt mot rent koffein. Och jag dricker ju inte ens kaffe.
Det känns inte som ett hälsosamt tillstånd. Jag märker tröttheten lite på att jag börjar känna mig mer och mer hjärnskadad istället. Trögfattad och avtrubbad. Oalert men ändå speedad. Inga tupplurar på dagen längre, ingen slummer under amning, jag är på högvarv hela tiden.
Jag vet inte om det är en slump eller om det har nåt att göra med att jag faktiskt läste den där himla boken "Sova hela natten" som satte griller i huvet på mig. Jag har svurit att inte läsa barnuppfostransböcker eller annan litteratur av mer eller mindre insatta förstå-sig-påare. Jag har velat gå på min egen känsla och göra det som känns bra och rätt och är det nån fråga som dyker upp längs vägen så tar jag reda på svaret under resans gång. Det har funkat jättebra hittills.Men så läste jag boken och jag visste att det skulle bli så här.
Jag fick för mig att han alltid har sovit alldeles för lite, nu ska det sovas mer och det ska sovas i hans egen säng. Inte bara för att det står så i boken utan för att det faktiskt börjar kännas som om vi stör varandra när vi delar säng, det blir varmt och bökigt och båda ligger obekvämt och kan inte röra sig och så väcker vi varandra helt i onödan. Men nu då när han somnar i egen säng så ligger jag och stressar upp mig för att jag vet att jag snart kommer bli väckt och att det kommer bli jättejobbigt då och ska jag amma då, det stod ju i boken att han ska klara sig utan nattamning och ska jag ta upp honom eller ska jag försöka söva om honom i hans säng, det stod ju i boken att man inte ska ta upp.... Ångesten i att stå lutad över en barnsäng mitt i natten i timmavis och försöka få lugn på en trilskande unge, bara tanken på den gör att jag inte kan somna.
Till råga på allt tror jag han är i en Fas. Den där långa långa fasen. Han är i sin 25:e levnadsvecka. Milde gud vad gnälligt det är. Och vad lite det sovs. Det enda som gjort honom lycklig dom senaste dagarna är att han lärt sig äta mosad banan. Nåt godare har han aldrig smakat. Lyckan i dom små ögonen när banansmaken kickar in, den är fin den.
Finns det inte utvecklingsfaser för föräldrar? Det borde det göra. Jag tror jag är i en sån. Och nu bestämde jag mig, jag ska tvätta hjärnan ren från boken. Försöka i alla fall och sen göra på MITT sätt. Lägga över i egen säng när det funkar, men inte till varje pris. Amma när det behövs. Japp, nu känns det faktiskt som jag har tänkt igenom det här.
Tack!
Utvecklingsfaser för föräldrar, jo det tror jag säkert att det finns! Jag känner igen mig så i det du skriver, det här att man inte längre är trött, men jag är snarare manisk och lite... korkad istället, och det är ju pga tröttheten som finns där egentligen.
SvaraRaderaFör några månader sedan bestämde jag mig också att försöka tvätta alla "goda råd" ur hjärnan, och amma fritt och låta barnet sova i vår säng, inte promt i spjälsängen, om det inte fungerade. Och nu känns allt lite bättre!
Åh, de där metoderna, man blir så jävla stressad.Lade ned alla metoder och lät henne sova i vår säng äta när hon vill. Punkt. Alla avslappnade, lugna och glada. Nu, en månad senare, sover hon i egen säng och äter en gång om natten. Det bara hände en dag. Hon var mogen för det, tror jag, och blev inte påtvingad av en stressad förälder. Och hade det inte hänt så var det rätt mysigt att sova med henne i sängen också (saknar det, men sover lite bättre nu...)
SvaraRaderaLisakristin: Ja visst är det så man måste göra! Det blev HELT fel när jag skulle börja applicera en teori på barnet. Kanske i synnerhet just den teorin. Kanske rätt för nån, fel för mig.
SvaraRaderaLäskigt med tröttheten... Och jag beklagar att du känner igen dig! Det är liksom som en uppgraderad version av den där första tröttheten. Den här versionen har jag inte alls lärt känna än. Och jag tror jag föredrar den förra versionen, den stora TRÖTTHETEN som åtminstone gick att sova sig ur.
Anonym: Det låter himla sunt och bra. Jag tror som du, göra som känns rätt och bra och låta egensovandet komma när det är dags för det.
SvaraRaderaJag känner igen mig i allt ovan! För mig kom vändningen när jag accepterade att jag inte skulle få sova hela natten än på länge. Först då kunde jag somna om kvällarna. Men nu är jag inne i någon slags natt-limbo igen då ungen har flyttat till våningssäng i eget rum (på eget initiativ), jag har skitsvårt att somna för att jag fantiserar om hur hon ska ramla ner mitt i natten (trots att sängen har höga kanter och hon aldrig har ramlat ur vår säng som inte har några kanter alls), ska försöka släppa det och acceptera att hon skulle falla lika hårt om jag låg vaken och väntade på det som om jag sover.
SvaraRaderaJonna: Skönt att höra! Att jag inte är ensam och att det finns vägar att hantera stressen... Och ju helt sant det där med fallet, det går ju att applicera på så mycket, händer det så händer det oavsett om jag ligger här och oroar mig eller inte. Men kan vara lättare sagt än gjort! God natt på dig! :)
SvaraRadera