Många tysta och en otyst

Alltså, det här med organiserade tysta minuter. Inte min grej. Jag fattar inte. Jag tycker mest det brukar kännas pinsamt när det ska till och så är jag livrädd för att börja skratta. Inte för att något är på minsta sätt roligt utan bara för att man inte får.

Jag tycker det snarare känns lite respektlöst. Jaha nu har vi tråkigt här en stund sen har vi gjort vårt och kan gå vidare med våra liv. Jag ska säga er att jag har sedan i fredags haft otroligt många tysta minuter för offren på ön, i häpen skräck för den fasansfulla ondskan i det som den här personen har gjort. Jag tänker på det nästan hela dagen lång. Jag är där, i den där skräcken på ön. Som i många mardrömmar jag haft. Jagad och det finns ingenstans att ta vägen. Jag gömmer mig, men vet att han snart kommer hitta mig ändå. Det finns ingen räddning.

Och jag är så otroligt rädd för den här personen och det han står för. Det är nog min allra största rädsla, att världen, eller platsen jag bor på, ska övertas av någon slags fascistisk makt. Sen i fredags ligger jag vaken på kvällarna och tänker på det här, jag kollar dörren hela tiden. Och idag på bilden där han satt i bilen på väg till häktningsförhandlingen så såg han ut som Hannibal Lector. Helt iskall. Avstängd. Så himla otäck. Ingen ånger, inga känslor.

Och ni kan ju själva föreställa er hur Alfons valde att respektera den tysta minuten idag klockan 12.

Inte alls.