Äntligen har någon bringat klarhet i frågan om vart den här överväldigande kärleken man känner till sin bebis tar vägen. Var det blir av den sen liksom. Hur man står ut med att inte bebisgosa dom hela tiden. Sen jag fick Alfons har jag aldrig riktigt fattat hur det kan komma sig att till exempel min mamma kan hålla sig från att snosa mig i nacken och bita mig i kinderna samtidigt som hon hänfört utstöter obegripliga läten så som "abuppbuppbuppbuppmmmmmmmmmm!". Det är nämligen vad jag känner ett påfallande behov av att göra med Alfons ett antal gånger varje dag.
Den enda förklaring jag har förmått tänka ut hittills är att hon helt enkelt inte älskar mig lika mycket som jag älskar Alfons och att hon heller aldrig gjort det. För jag kan inte föreställa mig hur jag ska kunna sluta lukta och pussa på Alfons i tid och otid ens när han får skägg och fotsvett.
Nu förstår jag lite mer. Om ni också undrar så läs
"Det här med att älska sina barn" hos
Enligt Ellen.
Haha, vad rolig du är! Du skriver bra, det har jag nämt förut, men det är ju trevligt att få höra igen. Ska läsa länken nu.
SvaraRadera(1.5 år som svar på frågan ställd tidigare, då tycker jag det är okej att vända barnet framåt, barnet tycker dock det är väl sent. Men någon relativt ny undersökning säger så oxå. Svarade på detta m en längre utläggning tidigare, men fick aldrig iväg det från mobilen.)
Allt gott till er i sommarvärmen!
/PPD
Tack :)
SvaraRadera1,5 år låter rimligt. Kanske 2 också. Jag hoppas jag kommer märka på honom vad han klarar av. Jag tänker att barn åtminstone bör vara så pass erfarna av trygga vistelser i publika miljöer att de kan tolka större delen av de intryck de får och i viss mån kunna förstå vad det är dom ser omkring sig. Men det kanske inte händer förrän i tolvårsåldern. Jag återkommer med rapport! :)
Hoppas du har det bra också bästa du!