I kombination med att ha fått barn och dessutom vara ensamstående känns det här med familj extra besvärligt, angeläget, aktuellt eller vad man nu vill kalla det. Ansvaret som kommer med att ha barn, att förse det med en familj, eller åtminstone ett stabilt och fungerande socialt nätverk. Jag har alltid känt mig lite udda för att min familj är så liten och jag nästan inte har några släktingar alls. Nu är den lite tråkiga ensamma känslan jag alltid har haft utbytt mot en närmast panisk rädsla att mitt barn ska få en tragisk barndom för att den växer upp utan en stor familj. Jag ser framför mig dystra högtider som firas pliktskyldigast med en underton av att den riktiga ingrediensen för att överhuvudtaget kunna ha en sammankomst faktiskt fattas. Själva människorna.
Min familj är mina föräldrar och min storebror. Min storebror har ingen familj. Min pappa har inga syskon och hans föräldrar är döda. På den sidan alltså inga släktingar överhuvudtaget. Min mamma har en syster som gick bort hastigt för fem år sedan. Systern hade ett barn, min enda kusin, som bor i Portugal sedan tio år och kommer hem någon gång om året. Min mammas föräldrar är inte heller i livet. Där slutar min släktkrönika. Alfons har alltså inga kusiner och inga verkar vara på gång heller. Inga perifera släktingar finns heller med i bilden.
Eftersom jag tenderar att idealisera sånt jag för tillfället inte har är jag för tillfället väldigt avundsjuk på alla som har stora familjer. Massor av syskon och barn och kusiner. Ett självklart umgänge, såna man har känt sen man föddes och tryggheten i det. Ett gäng barn och vuxna som alltid frågar efter en på jular, påskar och där man är en självskriven gäst när det vankas kalas. Såna man delar minnen och framtidsplaner med. Såna man alltid kan räkna med, för man är alltid bunden till varandra, band som aldrig kan lösas upp. Det där skulle jag vilja ge till Alfons. Men jag vet inte om det nånsin kan bli så och det gör mig lite ledsen och bekymrad.
Varför är till exempel inte jag Amanda Schulman och får befolka och renovera härliga gårdar på Gotland om somrarna i sällskap med stora ystra familjer som till och med går under epitetet klaner? Det är faktiskt himla orättvist.
Okej jag hör dig vännen!
SvaraRaderaMen släkt är ju inte alltid gudagåvor direkt.
Men visst brukar man drömma om det man inte har, och utan stor släkt/familj måste man ju jobba på alternativa relationer, som man kanske annars hade fått del av utan större ansträngning. Men som tröst - vilken kanske inte kommer funka - så istället för att stå ut med en släkt som man inte valt så får du välja vänner att berika ditt liv o din samvaro med! Du kan välja de bästa ;) och slippa stå ut med en hel del som ju ibland kommer med släkten.
Kanske lätt för mig att säga som har en hel drös med syskon. Men vilka konflikter det kan uppstå! Beteenden man aldrig accepterat från någon vän eller sätt man själv agerar på som man aldrig skulle gjort mot någon annan än just familjen.
Förstår att du känner avundsjuka. Jag gör ibland det när jag tänker på dem som är i par.
Det här blev lite svamligt.
Kram på dig! /PPD
Jag försöker tänka på dom där som alltid ondgör sig över sina släktingar. Men det känns ändå som ett kärt besvär. För det mesta är det ju inte så hysteriskt ofta som man MÅSTE ses. Men det måste ju ändå kännas bra att ha dom där. Om dom är nåt sånär funtade åtminstone.
SvaraRaderaJag har blivit ännu mer mån om att investera i bra vänner och jag ska försöka bli bättre på att hålla kontakten med dom jag har och låta dom förstå att dom är viktiga. Hoppas jag lyckas.
Ja, det är mycket man tar från sin familj som i vilken annan relation som helst skulle ha lett till att vänskapen upphört. Men det är ju också familjens styrka och svaghet. Den överlever alla stormar och finns ändå kvar, eller helvetesversionen, man får ta hur mycket skit som helst och tar sig aldrig därifrån.
Svamla gärna! :)