Vi är hundvakter. Hunden är vännen E:s. E som varit gravid i all evighet känns det som, men igår var det äntligen dags. Barnafadern levererade hunden i en hast på morgonkvisten och sen sa det bara pang bom och vid 12 var bebis ute. Värkar från 05:30 till 12 och nästan helt öppen vid ankomst till förlossningen. Hur orättvist får det vara? Jag blir fortfarande lite bitter när jag tänker på mina 36 timmar av vånda, smärta, skräck och panik. Jag känner att idag är nog dagen då det är dags att ringa hem förlossningsjournalen. Bearbeta bearbeta.
Den nya lilla familjen mår under omständigheterna väl, modern som sprack ganska illa mår nog minst bra. Jag hoppas dom vill ha hunden hemlevererad snart så jag får åka dit och hälsa på, se lillbebis och höra hur allt gick till. Förlossningsberättelser, finns det nåt intressantare? Undrar om jag kommer få flashbacks från Alfons som nyfödd.. Vilken spännande tid dom har framför sig men oj vad skönt att ha den bakom sig också!
Hunden verkar i alla fall ta det här med barn med största ro och blir nog en ypperlig storasyster. Min egen hund? Kvar hos pappa på landet. Nu på sommaren har hon det bättre där och kan vara ute hela dagarna. När snön faller, om inte förr, minskar promenadmöjligheterna i skog och mark och då har hon det bättre hos mig och Alfons.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar