Min bror och jag är ganska olika. Det är egentligen konstigt att man kan bli så olika fast man växer upp under så till synes lika omständigheter. Han är lite tungsint av sig. Det är inte jag. Jag kan vara lite melankolisk och ibland lite bitter, men jag är inte allvarlig av mig. Han är också rätt lättstött och kan vara långsint, vilket ofta inte är så lyckat i kombination med mig eftersom jag tycker att en ganska rå men hjärtlig ton i umgänget med andra människor är något av det roligaste som finns. Han uppskattar det oftast inte.
Sen är han väldigt kunnig på massor av saker som jag inte är. Han har också ett tålamod jag inte har och är ganska envis och karaktärsfast. Och så är han snäll och känslig. Han är otroligt bra på foto och även på fotoredigering och konstnärliga grejer som design och layout. Sen kan han både vara extremt osocial och enstörig av sig bara för att i nästa andetag vara tusen gånger mer social än vad jag nånsin kommer bli. Han kan till exempel uppskatta att slå sig i slang med främlingar och har inte problem med att till exempel ringa på i hus och gårdar som intresserar honom (hus och gårdar intresserar honom) och börja prata med dom som bor där om husets historia. Sånt skulle jag aldrig göra.
En gång stod vi lite närmare varandra än vad vi gör nu. Det var när jag var runt tjugo. Då bodde han i Göteborg och jag brukade åka och hälsa på och bo hos honom och vi var ute och festade och gick på spelningar. Sen slutade vi nästan prata med varandra. Jag tror det var i samband med att mina föräldrar skilde sig. Det blev så stort och känslomässigt för alla och i min familj har vi ALDRIG pratat om känslor utan var och en har gått undan på sitt håll i stället. Och eftersom det stora känslomässiga i stort sett skulle vara omöjligt att INTE prata om så tror jag vi helt enkelt lät bli att prata med varandra istället. Tragiskt men sant.
I början av sommaren 2009 var min bror med i en svår bilolycka. Bilen blev bara mos och han fick en allvarlig benfraktur och opererades i elva timmar. Sen var han sängliggande hela den sommaren. Nu är han i princip helt återställd, förutom att det benet är lite lite kortare än det andra och han får ont när han springer och anstränger sig för mycket. Det där benbrottet resulterade i ett nytt liv för min bror och att han nu är en av dom som säger sig vara tacksamma över att dom gått igenom något svårt och traumatiskt. Innan olyckan var han en soffpotatis. Han brukade sova bort helgerna. Lite lätt överviktig, åt all mat som gick snabbt att laga och gärna innehöll grädde. Efter jobbet kollade han på teve tills det var dags att gå och lägga sig. Han motionerade aldrig och hans dåvarande hem var oälskat och väldigt ostädat.
Inget kunde vara mer olikt det liv han nu lever. Nu äger han ingen teve. Han stiger upp nästan lika tidigt som Alfons, fast han har semester. Han har övergått till vad han själv kallar "medelhavskost" med mycket grönsaker, soppor, inget rött kött och han följer strikta matrutiner vareviga dag. Resultat: 25 kilo lättare i ett nafs. Han är aktiv på gränsen till manisk. Kreativ och initiativtagande. Han tränar på gym flera gånger i veckan. Hans hem är kliniskt rent och inrett i en genomtänkt, trivsamt snygg retrostil som skulle platsa i vilken inredningstidning som helst. Han säger själv att om han ruckar på något i den här ordningen så är han livrädd att falla tillbaks till den han var förut.
Jag beundrar hans målmedvetenhet och karaktärsfasthet. Jag ser hans driv. Och jag förstår att det kommer från en vilja att gripa tag i livet när man faktiskt fått en aning om hur nära döden vi befinner oss, hela tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar