Hej igen!

Nu ska det tas tag i saker. Oavsett fysiskt och mentalt skick. Om jag inte tvingar mig att göra något bara för att det är roligt så finns det ju ingenting som är roligt kvar i livet. För det är tungt! Och det har varit för jävla tungt! Men bloggen är rolig, bloggen ger energi. Bloggen måste återupprätta sin heder.

Det är nätterna som har tagit kål på mig, golvat mig fullständigt, gjort mig helt frånkopplad. Bristen på sömn dessa nätter har gjort mig SJUK. Det har inte gått att göra något annat än det mest basala och knappt det. Han har ju aldrig varit lätt, inte från första stund, men i slutet av juli började det bli riktigt riktigt dåligt och sedan dess har det bara eskalerat. Och lyckades så klart sammanfalla med att jag skulle hoppa på det där jobbvicket...

Fy fan vad hemskt det har varit. Man brukar ju bli sliten av att vara ny på ett jobb i vanliga fall, under helt normala omständigheter. Och nu detta. Inte sova, inte nånsin och sen prestera. Det tillståndet har jag aldrig befunnit mig i förut. Det är ett land nära dödsriket. Den där tyngden av att vara så trött att man ser prickar, vinglar när man står och går och varje andetag är en kraftansträngning. Att bli medveten om sin egen andning, att höra den i sina ljudöverkänsliga sömnlösa öron samtidigt som man ska försöka yttra ord, meningar, prata med folk, lyfta sitt barn och känna att det nästan inte är möjligt att göra nåt så svårt och tungt som att andas och att prata. Att räkna sekunderna tills dagen tar slut och man ska få gå och lägga sig bara för att känna PANIKEN när skriken börjar och inse att nej, jag kommer inte sova, inte inatt heller. Eller frustrationen när det faktiskt är tyst nån timme och jag ändå ligger spritt språngande vaken, alert som en soldat på vakt, redo för nästa attack. Att inte kunna förmå sig att vila ens när man har chansen.

Under de sex veckorna jag har jobbat nu har vi beroende på jobbets placering bott hos mina föräldrar. Och stressen i det då. Milda tider. Jag brukar bli lite mentalt svag av att umgås med dom bara några timmar, och nu sex veckor. Får återkomma med mer djupgående freudiansk analys vid lämligt tillfälle. Men så nu då, nu är vi äntligen hemma igen! Lycka är att ha ett eget hem. Och nu vill jag ha en nystart. Vill blogga, träna, umgås, få fina rutiner och ha en mysig höst med Alfons och få sova och orka vara en bra mamma.

Någon natt i veckan har jag haft avlastning. Hans mormor eller morfar och hans pappa har haft honom vissa nätter. Då har jag sovit. Inte tio timmar men sex eller sju. Inte tillräckligt, men det är den avlastningen som har gjort att jag fortfarande lever. Utan den lilla återhämtningen hade jag säkerligen skrivits in på anstalt för flera veckor sedan.

Alfons mår bra!! Åh han är så FIN! Han har nyss fått två tänder, framtänderna i överkäken är det som har börjat ploppa ut och gör honom lite kaninlik. Han kryper med blixtens hastighet, han reser sig med stöd och går längs möbler, håller sig med bara en hand. Ett stalltips är att han knallar själv innan jul. Han kräver fortfarande mycket underhållning men är jämförelsevis mycket mer nöjd nu än han nånsin varit förut. Han har ju drömt om det här, att få klättra runt överallt, ända sen han först såg dagsljus.

Nu sängen. Man ska inte ta ut sig så här på första comebackinlägget.

Jag har saknat er alla!!! Tack ni som tittat till oss och efterfrågat oss, det har betytt mycket! Jag har inte hunnit läsa en enda blogg heller, knappt haft datorn igång sen i somras, men nu vill jag försöka börja komma ifatt.