Det spökar i köket

Det här spöket har just lagt ner sina rasslande kedjor för dagen, en och en halv timme efter läggdags. Han brukar aldrig vara svår att natta men idag gick det bara inte. Jag fick ge upp och låta honom komma upp och spöka en stund till. Sen fick han buffas till sömns, inte heller det helt vanligt. Jag vet inte om det är för att jag har börjat dricka lite kaffe igen dom senaste dagarna. Jag blir manisk i ett dygn av en enda droppe koffein, i synnerhet nu i sköra sömnlöshetstider. Kanske är han lika. Eller så är det dagens intryck från öppna förskolan som har snurrat i hans lilla skalle.

Vi har haft några bra dagar! Jag kan inte nog uttrycka min glädje och lättnad över detta. Fast inatt var det lite sämre igen så idag har jag återigen varit lite under isen. Det finns INGA marginaler att hämta kraft från längre. En bra natt leder till en god dag. En bara pyttelite sämre natt leder till en helt kraschad dag. Idag hörde jag mina egna andetag igen. Det har blivit definitionen på mitt mående. Hör man inte när man själv andas då mår man bra, då är det lätt.

Men nu då, det här med mammigheten som har kommit dom senaste dagarna. Gud så jobbigt. Ytterligare en ytterlighet som det faktiskt inte finns energi till. Jag gör det ändå. Men helt plötsligt fick jag ett hysteriskt behov av att vara ensam. Sen han kom till världen har jag haft någon form av egentid borta från honom kanske tolv timmar totalt. Då räknar jag förra helgens möhippa med efterföljande övernattning samt ett par gånger när jag har varit och tränat. De timmar jag har jobbat räknar jag inte. Det kan omöjligt kvala in som egentid eftersom man då ska ha total fokus på sin arbetsgivare istället för sitt barn. Den enda skillnaden är att när man jobbar får man vara ensam på toaletten samt vissa dagar även äta sin lunch förhållandevis ostört.

Han har nu hamnat i ett tillstånd där han kan göra absolut ingenting själv. Jag får inte ha min uppmärksamhet riktad mot något annat än honom för då gråter han. Han gråter nästan hela tiden. Om jag försöker diska står han och försöker klättra uppför mina ben och stortjuter. Bara att bli buren är bra. Och allt är läskigt. Dammsugaren är bara en i raden av livsfarliga fenomen i omgivningen. Jag måste nog bli lite strängare med det här med avlastningen. När jag har avlastning måste jag försvinna helt bort, långt iväg, inte vara kvar och fortsätta ha kollen och vara avlastning åt avlastningen. Jag känner in i märgen hur viktigt det är och hur mycket jag behöver det NU.

Jag har blivit besatt av idén att få gå på en sjukt lång biofilm, HELT SJÄLV. Slippa prata med nån, bara sitta där och käka godis och gå helt upp i en annan värld. Hoppas snart!