Aggro

Igår fick jag en anonym kommentar som jag borde låtit passera, men som gjorde mig så sjukt irriterad. Jag gav förbannelsen en natt att lägga sig för att se om den skulle försvinna, men det gjorde den inte. Det här är helt enkelt fel tidpunkt att jävlas med Fröken Märkvärdig. Mitt tålamod med energitjuvar och surskallar som vill ösa sin skit på mig är lika med noll.

"Varför har du skaffat barn?" Kort och gott. Jag må vara paranoid men något säger mig att detta anonyma kryp inte vänligt undrar hur det kommer sig att jag har ett barn utan har för avsikt att insinuera att det gnälls för jävla mycket här i bloggen. För det första kan jag tala om att det gnäll som framförs i bloggen är en försköning av verkligheten. Verkligheten är sju resor jobbigare. För det andra är det här MIN blogg och MIN ventil och här gnäller jag precis hur mycket jag vill. Det som behöver ventileras är oftast den besvärligare delen av livet. Den lättare delen flyter liksom bara på. Den finns det inte lika stort behov av att skriva om. För det tredje är nätet översållat av bajsnödiga bloggar där folk desperat kvittrar om sina underbara partners, sina bara gulliga barn, sina mysiga fikaträffar med kompisar kryddat med inredningsbilder på deras UNIKA shabby chic hem och närbilder på dom allra pyssligaste hemmapysslade julpysslen. Vill man läsa en sån blogg så kan man läsa nån annanstans. Det här är inte en sån blogg och kommer aldrig att bli. För det fjärde hatar jag uttrycket "att skaffa barn". Man kan skaffa ett hus, en bil, ett jobb och möjligtvis också ett husdjur. Men folk som tycker att man också skaffar barn tycker jag inte borde ha några.

Barn är extremt olika. Jag känner nu ganska många barn under ett år. Av dom är det inte något som liknar mitt. Vår senaste bekantskap, en tremånadersbebis, är inget annat än nöjd. Sover och skrattar. Hon har skrikit en gång på tre månader. Går att ha med överallt, åker i vagnen och babyskyddet utan att knorra. Hon och hennes mamma sover till halvtio varje morgon och modern aldrig känt sig så utvilad förut. Jag känner flera andra barn som är ungefär likadana. Det känns nästan som ett hån. Mitt barn var knappt tyst överhuvudtaget under sina första fyra månader. Under sin vakna tid var han kanske tyst totalt en timme per dag. Resten av tiden bestod av verbala missnöjesyttringar av skiftande styrka. Våra morgnar har alltid börjat runt 04:00 efter tämligen aktiva nätter. Mitt barns karaktär har bestått, uttrycken har dock ändrats något allt eftersom han har utvecklats. Men om det skulle räcka med en halv vuxen för att hantera en glad och lugn bebis så kräver ett barn som mitt uppskattningsvis fyra vuxna i skifttjänstgöring för att hålla honom vid gott mod och för att själva orka med. Det säger sig självt att jag är mer sliten än till exempel vår nya mammavän. Mitt barn har dessutom varit missnöjt i nio månader nu. Har man haft ett nöjt och mindre krävande barn så fattar jag att man tycker att jag gnäller. Saknar man dessutom empatisk förmåga och är ute efter att fördöma någon vars situation man inte har en aning om hur den ser ut så kan man vänligen bara hålla käften och helst börja läsa någon annan blogg.

Anonyma kommentarer kommer fortsättningsvis inte besvaras, det här var ett undantag. Du anonyma, jag hoppas du vet att Timbuktus låt "Resten av ditt liv" är riktad till dig...

"Jag hoppas att ditt vin blir till vatten
Blixtar prickar dig
Hälsa till satan, vi hörs"