Denna dagen, ett bra liv

I morse vaknade jag med känslan av att jag mådde bra. Fast det var aptidigt. Det är alltid mycket tidigt, bara aningens mer eller mindre.

Det skall inte uttalas, för då försvinner det, men han har sovit lite bättre på nätterna i sisådär tre-fyra dagar nu. Bättre innebär att han har skrikit och väckt mig kanske bara fem-sex gånger istället för trettifem som har varit den vanliga standarden.

Idag har vi varit på bvc och snackat och vägt och mätt. Bvcdamen säger att jag är utsliten och behöver avlastning och sömn. Och att jag inte ska stressa över Alfons välbefinnande. Jag stressar nämligen lite över Alfons välbefinnande. Det är himla lätt att känna sig otillräcklig när man har ett barn som kräver så mycket som han gör. Man kan vränga sig ut och in och baklänges och han är ändå inte tillräckligt stimulerad tycker han. Och nu när jag har varit så himla trött har jag knappt orkat öppna munnen för att prata med honom. Skuld och dåligt samvete.

Bvc sa att jag inte är hans förskollärare utan hans förälder och att jag inte behöver leka/prata/underhålla honom hela tiden. Han får sköta sig själv och även vara missnöjd med det, det är tydligen helt okej. Tjoho, jag ska få diska och laga mat igen! Bvc sa att kreativitet föds ur tristess. Det var en bra sak för mig att höra. Nu tänker jag inte viga mitt liv åt att se till att vi har det skittråkigt. Men jag ska försöka aktivera oss massor utanför hemmet; öppna förskolan, träffa vänner med barn, gå många promenader etc. Jag måste inte göra allt själv, för jag kommer ändå aldrig kunna trötta ut honom.

Jag tänker mycket på det onormala i det här att sitta ensamma i en lokal hela dagarna, en vuxen och ett barn. Så som ju är utgångsläget i en föräldraledigs vardag. Det känns så in i märgen fel. Så är det inte meningen att det ska vara. Det är en samhällelig felkonstruktion, det känner jag med alla mina sinnen. För att alla ska må bra så bör det vara flera barn och flera vuxna. Resultat: stimulerade vuxna och barn och naturligt avlastade vuxna. Det är faktiskt orättvist och tungt för både barn och vuxen att barnets välbefinnande ska vara beroende av en enda förälders nycker och dagsform. Jag blir superprovocerad av såna som tycker att det bästa som finns för ett barn är att vara hemma med en förälder. Helst tills ungen börjar skolan. Vem skulle det vara bra för?