Om ett försök till egentid

Förra veckan skulle jag få komma bort. Pappan skulle komma och ha Alfons en kväll. Till slut blev det av, på tredje försöket. Han hade ställt in två gånger innan och det känns himla tungt, det där att ha ställt in sig på att man ska få lite avlastning och sen blir det inget. En snyting. Nu såg jag fram emot det så otroligt mycket och var verkligen superpeppad.

Planen var att åka och träna, sen gå i affärer och sen gå och sätta mig nånstans och läsa en bok och inte komma hem förrän Alfons hade somnat. Såna saker som jag inte kan göra annars. Han brukar somna vid 21-21:30 nuförtiden. Pappan kom senare än avtalat, precis så jag hann åka stressad till träningen. Jag fick äntligen träna ett pass och åkte sen för att hinna gå i affärer en timme innan stängningsdags. Klockan 20 ringde pappan. Han sa att jag kunde komma hem nu för Alfons sov. Jag undrade varför han har lagt honom så tidigt, han sa att han hade verkat trött. Jag sa att jag inte hade tänkt komma hem än utan hade tänkt gå och sätta mig nånstans och äta nåt och läsa en timme och åka hem sen. "Jaha, ska jag sitta själv här hemma hos dig då medan Alfons sover, det är ju väldigt kul. Du kan väl komma hem så jag kan åka" Jag blev helt tokig. Hur kan man vara så otroligt egoistisk? Jag sitter hemma varje kväll och passar Alfons när han sover. En normal människa hade kanske sagt: "Var du borta så länge du behöver och gör något som du mår bra av"

Jag blev galen och åkte hem. Kvällen var förstörd ändå. Jag var så upprörd så jag skakade. Men jag hann i alla fall köpa en vinterjacka. Femhundra spänn rabatt var det också.

Innan klockan tio vaknade Alfons tre gånger. Så kan det gå när man lägger sig innan sin sovtid.