när man som 35-åring med litet barn av logistiska, jobbmässiga och barnvaktsmässiga skäl tvingas bo hos sina föräldrar.
Hög. Mycket hög.
Tre dagar har gått och under dom få timmar jag inte har varit på jobb har vi lyckats reta ihjäl oss på varandra. Lars Norén skulle få inspiration till dramaskrivande som kunde försörja honom för livet om han bara hyrde in sig ett litet slag.
Oj vad vi trampar på varandra och oj vad mycket obearbetade och outtalade konflikter som pyser upp som bubblor från en sumpig sjöbotten när tre halvstörda vuxna som aldrig har pratat med varandra gemensamt ska passa ett litet barn.
Dysfunktionell familj är bara förnamnet. Min egen gamla alltså. Min och Alfons lilla familj ska verkligen hålla sig för god för att sjunka till sådana bottennivåer. Men vuxna människor ska faktiskt inte bo tillsammans. I synnerhet inte om man är släkt med varandra. Nu räknar jag dagarna tills mitt vikariat är över och jag och Alfons kan flytta HEM!
Åh, andas andas. Snart är det över.
SvaraRaderaOj vad jag har saknat dig!
SvaraRaderaJag var snabb med att önska lycka till, inför starten på nya vikariatet, men så lyckades jag tydligen inte få iväg den kommentaren (grrr)
Hoppas jobbet känns okej, fastän du har det kämpigt på hemmaplan.
Kan mkt väl tänka mig att det är ett mindre
h-lvete att behöva vara beroende av sina föräldrar, som man för så många år sen "slagit sig fri ifrån".
Förstår att det känns jobbigt att vara under samma tak, man vill vara sin egen och ro om sig och sitt på sitt alldeles egna vis!
Här kämpas det istället med alla känslor iom inskolningen! Puh!
Hoppas på bättring för dig snart. Hur länge ska du vikariera?
Kramkram och god nattsömn tillönskas!
/PPD