Comeback

Vi lever.

Vi har krisat ner oss i landet sömnlöshet. Först Alfons och som en följd därav även jag, stenhårt, som en mer hängiven medmissbrukare än själva missbrukaren. Herregud. Jag befinner mig fortfarande på nån slags botten.

Jag har äntrat survival mode. Nu är det ren överlevnad som gäller. Jag har varit tvungen att gå och lägga mig när Alfons har lagt sig, sju på kvällen. För att åtminstone ge mig själv chansen till någon slags sömn. Bloggen har fått prioriteras bort. Jag har faktiskt nästan glömt bort den också. Tunnelseende i hjärnan. Och i allt det här har jag ju börjat jobba så smått. Hurra. Och nu mer jobba. Imorgon går jag på mitt sexveckorsvik. Tre dagar i veckan, but still. Nytt ställe, nya regler, nya rutiner. Så mycket mer krävande än det gamla invanda som jag hoppat in på under juli-augusti.

Han har haft några fruktansvärda veckor med missnöje dygnet runt. Skrik hela tiden. På natten har han när det har varit som värst vaknat varje halvtimme. Ibland var tjugonde minut. Vi fick åka på krissamtal på bvc som väl ledde till nån slags bättring. Några dagar. Men inget bestående. Han har tagit sig återfall som varit värre än originalet. Så man vet aldrig. Jag skulle behöva sova två månader i sträck men ligger vaken sömnlös på kvällen, så stressad för att jag vet att han snart kommer vakna så jag kan inte somna. Och nu då, en till stress, att väckarklockan snart ringer och jag ska till jobbet. Majj gadd.

Jag skulle kunna prata om den i en evighet. Sömnen och bristen på den och vad det gör med en människa. Vilken ocean av misär. Hjärnan krackelerar, minnet sviker, tankarna skenar och jag känner mig nära det där stadiet där det bara inte går längre. Irritationsnivån är skyhög och min stubin är knappt millimeterlång. Jag får utbrott av minsta lilla.

Detta är alltihop på minuslistan. Det finns så klart också en pluslista. Det är att jag faktiskt fått jättepeppenergier av att jobba och det har varit superroligt att komma hemifrån och göra något ANNAT. Få koncentrera mig i en värld där jag kan saker och som erbjuder utmaningar av annat slag än ett hemmaliv med Alfons gör. Kombinationen har varit så himla lyckad. Roligt på jobbet, roligt hemma. Tänk att kunna försörja sig på jobb 2-3 dagar i veckan...

Min onge har också gått från bebis till BARN, fyllt sju månader och har exploderat utvecklingsmässigt. Jo, jag förstår att sömnvajsingen säkert har med det här att göra. I kombination med första separationsångestfasen så har det säkert också varit kaos och misär i Alfons inre. Men det är bättre nu. Han är nöjdare, åtminstone dagtid. Han tar sig fram som en stridsvagn. Han kryper, klättrar, sätter sig, försöker ställa sig och är otroligt motoriskt avancerad. Det är så roligt. Och så mycket lättare. Fast nu kan också vad som helst hända. Koppla av går inte. Men han är helt fantastisk, man kan se hur han kommer på nya grejer varje dag. Underbart.

Det här var en första delrapport, mer info följer. Nu är klockan halvåtta, jag måste faktiskt gå och lägga mig. I morgon första dan på nya jobbet.

Ser ni John Blund så skicka honom åt mitt håll...