En stor premiär

Första vab-dagen. Ongen har haft feber hela helgen. Som mest 39,5. Som minst idag med 38,0 och ett helt okej allmäntillstånd. Han var nog lite sjuk redan natten till lördag då han sov väldigt oroligt. Men det är ju nästan mer regel än undantag så jag reflekterade inte särskilt över det utan åkte till gamla staden för att träffa saknade vänner. Under dagen blev han mer och mer gnällig och jag blev irriterad och tyckte han skulle skärpa sig. Sen somnade han plötsligt tvärt redan klockan 18, så det var bara att packa in oss i bilen och åka hem till oss.

När vi var bara hundra meter från huset vaknade han och skrek och kastade sig i panik i bilstolen. En sekund senare kom spyan. Den största jag nånsin sett lämna en så liten person. Oj vad ledsen han var och vad synd jag tyckte om honom och vad dåligt samvete jag fick! Och vad hysteriskt krångligt det var att asa in en totalt nerkräkt ledsen och febrig liten människa och försöka torka, byta, tvätta, skölja upp kläder och trösta. Och så låg en liter kräk kvar ute i bilstolen.

Som en ängel sänd från ovan ringde min bror helt oförhappandes på dörren och plötsligt såg det mesta lite ljusare ut. Jag kunde trösta och han tog sig an bilstolen. Sen fick han trösta medan jag sköljde upp kläder och sen kunde vi med gemensamma krafter masa oss ner i källaren och fylla en tvättmaskin. Jag hade lyckats med kanske hälften av det om han inte hade kommit.

Jag hade fått för mig att det skulle vara mysigt att vabba. Men det kändes tråkigt och lite stressande. Ett exempel på hur störd min chef är: när jag ringde imorse och sa att Alfons kräkts och hade feber och att jag inte kom idag sa hon bara missnöjt: "jaja det får gå". Man säger väl typ: "åh vad synd, hoppas han kryar på sig"? Eller nåt! Åtminstone gör en normal människa det. Men så klart var det henne det var jobbigast för i det läget.

Imorgon tänkte jag iallafall anmäla mig för tjänstgöring igen. Hon kommer inte säga hej och hon kommer inte fråga hur det är med Alfons. Såna överdrivna trevligheter ligger helt enkelt inte för henne. Vad är det för fel på folk?

Bättre och gulligare

Det går bättre och bättre för Alfons på dagis! Nu har han gått några hela dagar och bara denna veckan har missnöjesyttringarna kring färden till dagis och lämningen avtagit betydligt. Lite kink är det när han fattar att han ska stanna men sen är det som att nyfikenheten tar överhanden och han knatar iväg och börjar plocka med leksaker eller blir distraherad av någon i personalen som bär iväg honom och tittar på grejer. Ja, personalen känns bra. Och jag tror faktiskt att dagis verkligen är Alfons grej. Stiltje har liksom aldrig legat för honom. Med risk för förhastade slutsatser och seger uttagen i förskott så känns han faktiskt gladare och lugnare idag och igår. Jag tror att han behöver mycket stimulans, utmaningar och något som dränerar honom på energi. Och mycket socialt umgänge och en varierande vardag.

Han har börjat göra nya ljud också. Snart 16 månader gammal är det enda ord han säger "mamma". Han gör inga försök att härma andra ord eller säga vad något heter. Han förstår dock "allt" man säger och har ett jättestort passivt ordförråd. Jo, härma katt, hund, kossa och säl kan han sen många månader tillbaks. Men igår och idag har han suttit och gjort nya läten. Ljudat lite på nya konsonanter, dock helt osammanhängande. Men ändå. Jag gillar det här med dagis alltså. Det är där det händer. Så klart ungarna behöver vara i ett större socialt sammanhang. Synd bara att jag som förälder inte får vara med och hänga i den där storfamiljen.

Nu börjar ju också lite gulligheter att dö för. Idag fick jag veta att Alfons kan bära bort sin mugg efter maten och ställa den på matvagnen och sen gå och tvätta händerna och torka sig på sin egen handduk som han vet var den hänger! Å shit, det blev nästan lite tårar fällda över dessa nyheter idag vid hämtningen. Den som finge vara den där flugan ändå... Han är ju så LITEN, minst på dagis! Och så gör han så fina grejer...

Japp, idag och igår har det känts lite bättre. Jag får så mycket mer energi när han verkar nöjd och glad och lugn. När vi får kontakt och han inte bara ligger och vrider sig på golvet och vrålar. Jag tror faktiskt inte han har ont i magen. Jag tror han är den förbannade typen. Rastlös, lätt uttråkad, viljestark. Och frustrerad. Över allt han vill kunna och göra men inte behärskar. Jag märkte att mycket släppte när han lärde sig gå. Nu tror jag det är kommunikationen som är hans stötesten. Han vill nog gärna kunna prata ändå. Nu med dagis verkar det som att han börjar fatta att det faktiskt finns en poäng med det där med att kunna snacka. Hemma har han ju inte behövt säga nåt, eftersom jag alltid funnits till hands och tolkat hans vilja efter bästa förmåga. Nu behöver han göra sig hörd på andra vis.

Åh vad spännande det ska bli om det ska fortsätta hända så här mycket saker i hans liv!

Dagisbarn

I morgon är det meningen att A ska vara sin första hela dag på dagis. 7:30 till 15:30. Jag ska lämna och hämta. Jag har inte riktigt fattat att han går på dagis. Tre veckor har han skolat in sig och jag har inte varit med någon enda gång utan min mamma fick ta hand om inskolningen eftersom jag började jobba.

Jag vet alltså inte egentligen så mycket om hur det hela har funkat eller hur inskolningen har varit förutom det som min mamma har kunnat rapportera. Och större delen av tiden har ju inte hon varit med hon heller. Man vet alltså inte riktigt vad som händer på dagis. Som jag önskar att jag hade kunnat vara en fluga på väggen. Väldigt väldigt nyfiken är jag.

Inskolningen har varit lite konstigt upplagd tycker jag. Men tydligen funkar det. Jag skulle dock valt en annan metod om jag skulle skola in nån på ett dagis. De första dagarna var A och mormor där korta stunder, 45 minuter om dagen i två dagar. Den tredje dagen skulle hon gå därifrån och vara borta i tio minuter. Och sen nästa dag samma grej. Och redan första veckan lämnade hon honom ett par timmar tror jag.

Jag skulle vilja att man kanske var på dagiset tillsammans med sitt barn, hela dagar i början. Som på en öppen förskola. Så man fanns med i alla moment; måltider, sovstund, inne- och utelek. Och sen utifrån det försvinna korta stunder. Jag har vänner som skolade in sitt barn så och det var klart på sex dagar. Ja, jag förstår så klart att barn är olika och att man inte kan jämföra rakt av.

Det går väl sådär för Alfons på dagis. Han gnäller tydligen mycket, men det gör han hemma också. Ute vill han bli buren mycket. Enligt personalen verkar han trygg i sig själv, det är inte det som är problemet, men han gnäller. Jo, jag vet, han har varit missnöjd sen klockan 15:52 den 19 januari 2011. Det är liksom hans personlighet. Det är tur att han är söt för han är oftast inte ett charmerande barn överhuvudtaget.

Jag hämtade honom faktiskt efter jobbet en dag förra veckan. Då hörde jag honom när jag kom i tamburen. Gnället. Han gråter inte, han är inte ledsen. Han går bara omkring och är sur och förbannad och ettrig och stingslig och frustrerad. Han grejar med leksaker och gnäller samtidigt. Han sitter vid matbordet och bara kinkar. Han är väldigt sällan nöjd. Och han är lika grinig oavsett om man leker med honom, läser för honom eller bär honom. Hur detta tär på mitt psyke måste jag nog skriva om i ett eget inlägg nån gång snart.

Jag hoppas verkligen att han kommer finna sig till rätta på dagis. Han gillar ju egentligen när det händer mycket runt omkring honom. Så bara han förstår att det är okej att vara där så tror jag han kommer gilla det. Jag är inte så orolig, för personalen är bra och det känns ändå bra att lämna honom där. Han är minst på hela dagiset och det tycker jag så klart är lite rörande. Det kan verkligen inte vara lätt att vara så där liten och utlämnad och inte kunna kommunicera och göra sig förstådd.

Nu stundar ny vecka och fortsättning lär följa...

Och ja, han äter vegetariskt! Inga problem! Och nästa vecka serveras TVÅ vegetariska rätter till alla barnen, tjoho!

1 maj

Jag blev alldeles rörd av förstamajtåget idag. Jättetårig. Det är något visst med demonstrationer. Åtminstone sådana med ett gott syfte. Jag tror det är kampen, enigheten, kraften och viljan och styrkan i det som får mina murar att rämna. Allt det pampiga. Orkestern, trummorna och blåsinstrumenten. Och så arvet så klart. Historiens alla förstamajtåg med enade arbetare som kämpat för sina rättigheter. Som har vunnit så många segrar åt oss som går här relativt lyckligt lottade och tar alldeles för mycket för givet. Generationer före oss har slitit och kämpat för att skapa ett jämlikare och rättvisare samhälle med demokrati och välfärd för alla. Ett samhälle som just nu systematiskt håller på att tas ifrån oss.

Därför är första maj en förbannat viktig dag. En påminnelse om att samhället utgörs av oss som ska bo i det. Och en maning till eftertanke om vad för slags samhälle vi egentligen vill ha.

Rätt kasst men lite bättre

Ni är underbara. Tack tack ni fina som lämnat pepp på mitt klag. Det betyder faktiskt så jättemycket. Och att ni undrar hur det går för oss. Jag fick ny energi att vidga mitt tunnelseende lite och logga in här. Tack igen!

Det har varit jobbigt alltså. Det kommer man inte ifrån. Trött blev tröttare än tröttast och fullständigt utmattad. Det var som om marken försvann under mina fötter i samband med flytten. Jag tappade alldeles fotfästet. Jag blev hemlös här, jag har ingen grund att ta avstamp från och ingenstans att landa. Jag har haft omväxlande migrän och spänningshuvudvärk dygnet runt i en månad och det har gjort mig helt kraftlös. Att gå, stå och prata har känts som oöverstigliga projekt, för att inte tala om att städa, laga mat, jobba, leka, natta, handla och ta hand om en liten människa dygnet runt. Eller att blogga. Mitt liv har bara handlat om att klara av dagen, en dag i taget.

Men så för en vecka sen inledde jag en relation med min spikmatta. Vi har bara umgåtts en enda gång tidigare, sen har den hängt bortglömd i en garderob. Jag hittade den i flytten och funderade på att kasta den. Tack och lov gjorde jag det inte. En kväll la jag min värkande inflammerade rygg och min sprängande skalle på spikarna med tanken att ont ska med ont fördrivas och reste mig tjugo minuter senare nästan pånyttfödd. Yr, varm och bultande men mjuk i ryggen och nästan frisk i huvet. Jag är nu helt såld på spikmatta och har missbrukat den varje kväll hela veckan. Resultat: smärtfri i rygg och huvud fem av sex dagar hittills denna vecka. Man kan säga att jag nog har underskattat min spikmatta ganska rejält och sannerligen inte gett den den uppmärksamhet den och jag förtjänat. Nu är vi oskiljaktiga.

Sen vi flyttade känns det här med att vara ensam förälder oändligt mycket jobbigare än förut. För jag blev så otroligt mycket mer ensam här. Jag blev en ENSAM ensam förälder. Förut hade jag nära till umgänge i form av fina vänner, häng på trevlig öppen förskola flera gånger i veckan med fina barn och föräldrar och det gjorde det jobbiga mycket lättare. Nu träffar jag i stort sett ingen förutom mina föräldrar, jag har inget naturligt umgänge där jag kan babbla bort några timmar och älta lite elände, skratta åt mig själv och få energi och distans. Inte förrän nu när jag saknar det så mycket inser jag hur otroligt mycket allt det där betyder. Vilken skillnad det gör, att ha det eller att inte ha det.

Nu tar vi en dag i taget. Jag får ju faktiskt energi av bloggen också, så en föresats är att bli mer regelbunden här. Bloggen är ju faktiskt en länk till omvärlden. Och det behöver jag.

Jag har saknat er också.

Hur det är nuförtiden

Just idag har jag mått bra. För inatt sov mamma hos Alfons och jag fick sova en ostörd natt hemma hos henne. Och så har jag inte haft migrän på två dagar. Rekord.

Det blev riktigt dåligt när vi flyttade. Jag har noll energi över för omställningar, omständigheter och utmaningar. Nätt och jämt orkar jag göra våra dagliga rutiner och händer det något ovanligt och något som kräver en extra kraftansträngning så går det bara inte. Som att flytta och att få ett kaos inombords. Som den nya ständiga stressen över att finna sig strandsatt på en plats där jag vantrivs. Vår gamla stad ligger sex mil bort men det känns som om allt det vi hade där plötsligt bara försvann. Vi blev jätteensamma. Jag känner ingen här. Alfons träffar inga barn. Jag träffar inga vuxna förutom mina föräldrar. Förut hade vi nära till umgänge och myller och en öppen förskola som vi båda gillade. Det var lyxigt.

Efter de första dagarnas försök att tycka att det nog känns ganska bra här har jag fått inse att det faktiskt inte alls känns bra. Förra veckan gjorde vi försök att gå på öppen förskola här. Det var en mardröm. Mammorna (bara mammor såklart) bekräftade alla mina fördomar. Noll hade vi gemensamt. Jag kände mig så otroligt konstig och annorlunda. Precis som när jag bodde här för tjugo år sen. Det var också kaos där på öppna förskolan. Ingen såg till sina barn. Alla mammor satt i en soffa eller runt ett bord och pratade med varandra. Barnen som var allt mellan fem månader och fem år fick sköta sig själva. Anarkin, ljudnivån! Och chocken.

Jag fick trauma så klart och på kvällen bröt klådan från helvetet ut. Jag fick nässelutslag över hela kroppen och låg vaken flera timmar och bara kliade och var alldeles bubblig. Aldrig förut har jag haft nåt liknande. Nästa dag var jag distraherad av besök men så fort dom åkte började det igen och följande natt blev en klådnatt till. Googlade mig till att man kan få det av stress. Det tror jag på. Jag har också haft migrän i stort sett hela tiden. Det går ju inte.

Bra är att vi efter mycket trixande har fått plats på findagiset. Det tråkiga dagiset blev det inget med. Den 16 ska Alfons börja skola in sig. Mormor får sköta inskolningen eftersom jag börjar jobba nu på tisdag. Bästa mormor! Synd att jag inte kan vara där, det skulle vara så spännande att se hur det är på dagiset och hur Alfons beter sig bland barn och personal och dagisrutiner. Men nu får det bli så här. Nu måste nåt hända. Det kan inte bli sämre. Och stålars måste in i min totalhavererade ekonomi. Till och med en 75% tjänst inbringar åtminstone lite mer kosing än föräldrapengen. Och det behövs sannerligen.

Alfons blir åtminstone bara bättre för varje dag. Och mysigare och roligare. Han verkar trivas här. Han gillar lägenheten och sitt stora rum. Han är mindre gnällig här än i förra lägenheten. Han gillar att vi har badkar nuförtiden och att vi har nära till en lekplats med sand och gunga och rutschkana. Han är himla spännande att vara med nu. Någon annan kunde gärna ha fått tagit första året så att det nu skulle vara min tur att kliva in och vara hemma med honom ett tag till.

Vi får se hur det blir. Men det borde bara kunna bli bättre. För de senaste veckorna har varit ett bottenrekord vad gäller mående och livslust. Eller så hittar livet på nåt nytt för att tänja lite till på mina gränser...

Kanske blir det findagis ändå

Tack för era tankar kring köttdilemmat. Jag tänker nog mest också som så att i möjligaste mån testa med vego, funkar det inte alls så får man ta ställning till det då. Om nu dagiset vill tillhandahålla vego vill säga. De är tydligen inte skyldiga att erbjuda allehanda alternativ. Av allergiska och religiösa skäl, ja. Av vegetariska skäl, nej.

Om det nu blir det dagiset. Idag visar det sig att Alfons kanske kan få plats på ett annat dagis, vårt förstahandsval, med fin gård och höns och gullig personal och där Alfons mormor var föreståndare i tjugo år innan hon gick i pension häromåret. Men då inte förrän i mitten på april. Då har jag redan börjat jobba. Det skulle kunna lösas genom att min mamma har honom de dagar som glappar fram till inskolning. Men det kommer också bli så att då får min mamma också sköta inskolningen. Jag känner redan att det är lite mycket av min mamma. Jag vill så klart vara med och skola in honom, men vet inte hur detta kan lösas. Jag har redan dribblat massor med jobbstart och fått skjuta upp den på grund av Alfons dagis. Men självklart är det inte rimligt att skola in honom på två ställen på en månad. Och kan han få platsen nu, i den här vevan så är ju det så himla bra. Istället för att börja på det andra stället och sen byta till förstahandsvalet efter sommaren till exempel, som jag hade tänkt mig att det skulle bli. Han börjar på ett enda dagis, det är ju det bästa.

Imorgon får vi definitivt besked om han får platsen på findagiset i mitten av april. På måndag ska vi annars på inskolning på det andra... Ovisshet är icke vad jag mår allra bäst av just nu känner jag.

Bäst just nu är däremot:

Tulpanerna på mitt köksbord. För några år sedan gillade jag inte tulpaner. Jag tyckte dom var döda och plastiga och hårda och opersonliga. Nu gillar jag tulpaner mycket. Jag älskar att ändra mig och börja gilla, det är mitt mål i livet. Synd att det är så mycket i världen som verkar så himla ogillbart.

Dagens vårtemperatur. Inte är det hett precis, men absolut på rätt väg. Ska man våga montera bort åkpåsen ur vagnen månntro? Det är ett sånt himla pill. Och i princip kan det ju börja snöa igen. Men ongen blir ju sjukt varm, även om han inte har ytterkläder och påsen är helt uppknäppt.

Alfons. Åååååå han är så GÖLLIG!! Jag nästan dör av fascination över hur någon kan vara så vanvettigt kjut och rolig och charmerande. Och så är han min! Den här åldern alltså. Första året var verkligen ingen hit om man frågar mig. Men från ett år och framåt, ge mig mer! Vill bara fånga alla sekunder nu och behålla för alltid. Love it.

Ortens blöjpriser. Jag kommer kunna handla blöjor till finfina priser här, överraskning och glädje.

Over and out.

Köttdilemmat

Idag ringde dom från det där dagiset. Hon som ringde lät ju i och för sig gullig. Men i mina ögon är dom skyldiga tills motsatsen är bevisad. Hon efterfrågade Alfons nya adress för dom tänkte skicka ut välkomstbrev. Det är så dags nu, fem dagar innan inskolningsstart?! Som det också har irriterat mig att dom inte ens har kunnat skicka ut nån liten information eller inbjudan så man känner sig åtminstone lite välkommen och kanske också något mindre skräckslagen. Men nu är det alltså dags, nu ska vi få post från dagis.

Så är det ju också det här med maten för vår del. Jag har haft ett sånt huvudbry med hur jag ska hantera dagismaten. Vi äter inte kött hemma. Alfons har aldrig smakat kött, jag har inte ätit kött på fjorton år. Vi äter fisk och mjölkprodukter men i teorin är jag övertygad vegan. Jag levde veganskt i fyra år men fick sluta av praktiska skäl på grund av dom omständigheter jag levde under då. Men när jag handlar väljer jag fortfarande helst helt djurfritt.

För mig känns det så in i märgen fel att mitt barn ska äta kött. Kött är både äckligt och ohälsosamt. Och oetiskt. Anser jag. Samtidigt kommer det bli otroligt opraktiskt att vara strikt. Från början var jag helt säker på att jag skulle insistera på att Alfons skulle få vegetarisk mat på dagis, men som han är nu vet jag verkligen inte hur det skulle fungera. Han blir nämligen helt tokig om han inte får äta samma som alla andra som sitter vid bordet. Gör man ett försök att äta något som inte är ämnat för honom blir han omöjlig och rasande och vägrar äta sin egen mat och pekar och hoppar och gastar tills han har fått samma sak.

Det bästa vore så klart om det kunde lagas mer vegetarisk mat till alla barnen. Men kollar man dagisets matsedel serveras det kött alla dagar utom en, då är det fisk. Jag blir trött. Vi snackar ändå en förskola som har "miljö och hälsa" som sina ledord. Har hela köttdebatten då gått spårlöst förbi kan man undra? Och sen, om man bortser från dagis, hur har man ett vegetariskt barn som ska äta hos kompisar, åka på läger och grilla korv och allt sånt där? Nu är han bara fjorton månader och har ingen möjlighet att fatta egna beslut. Hade han varit fem år så hade jag kunnat förklara hur jag ser på mat, djur, miljö och livet och han hade kunnat förstå åtminstone till viss del. Och sen kunde han få bestämma själv vad han tyckte var okej att ha på tallriken och inte.

Nu efterlyser jag tankar och erfarenheter från någon annan som gått igenom det här vegetariska dilemmat. Hur gör man? Ska jag släppa på mina värderingar eller inte? För vems skull i så fall; dagisets, min eller för Alfons skull?

Kommentarer i stil med; "låt honom äta kött nu så kan han ju välja själv sen om han vill bli vegetarian" göre sig icke besvär. Som om att äta kött vore det neutrala. Som om inte precis alla föräldrar väljer åt sina barn och fattar beslut över deras huvuden som dom sen får leva med hela livet. Både föräldrarna och barnen.

Det är just det.

Smygtitt på dagis

Idag var det fint väder. Vi tog en söndagspromenad till Alfons blivande dagis. Mest i jakt på en bebisgunga, nåt som den här hålan ännu inte lyckats leverera, åtminstone inte så att jag har kunnat hitta den. Jag tycker inte han sitter bra nere i ett sånt där däck där han knappt ser ut över kanten. I vår förra stad (den mycket bättre staden) så fanns det bebisgungor överallt. En däckgunga och en bebisgunga. Hur svårt kan det vara? Nu när jag ska börja betala skatt här och allt så kan det kanske bli så att jag måste påpeka denna brist för dom som förvaltar skattemedlen här i kommunen.

Men vi promenerade också lite i nyfikenhet på hur det ser ut där jag ska lämna mitt kött och blod, mitt hjärta och mina andetag, inom en tämligen snar framtid. Och nu gnager det så klart i magen. För inte hade dom nån bebisgunga där heller. Inte ens på ett bebisdagis. Och dagisgården såg ut som en nertrampad hästhage. Risigt. Och lokalerna, som för övrigt var mitt fritidshem för sisådär tjugofem år sedan, var slitna och ganska skabbiga. Jag kikade in genom fönstren och såg att det inte var undanplockat därinne. Leksaker låg framme och en upp och nervänd dockvagn låg mitt på golvet. Jag fick dåliga vibbar så klart. Man plockar väl undan och städar upp när man går hem för dagen? I synnerhet en fredagseftermiddag när man stänger verksamheten för veckan? Jag kände genast att det måste jobba slarviga och ondsinta människor där som inte kommer bry sig om mitt barn och vårda honom på det sätt han är värd och behöver! Varför gick jag dit? Magvärken, inskolningsångesten, är sju resor värre nu kan jag säga.

Min pappa var här förut (mina föräldrar springer här dagarna i ända numera! jag tror det är för att dom kan. dom är snälla och kommer med grejer, men jag hoppas verkligen det rör sig om nyhetens behag, att vi finns så nära nu) och jag beklagade mig lite över det skrämmande dagisgårdsbesöket. Min pappa brukar ofta säga rätt irriterande och snusförnuftiga saker. Men nu sa han: "tänk på att det där var DITT första intryck, det är inte säkert att Alfons upplever det på samma sätt".

Och det var ju ett klokt perspektiv. Jag ska försöka att inte noja upp mig utan backa tillbaks lite och ge Alfons en chans att bilda sig en egen uppfattning. Jag vill ju helst tycka om det så klart!

Försöka sa jag.

Första kvällen i nya lägenheten

Nu har vi flyttat. Det kan man väl säga när man faktiskt ska sova över för första gången. Efter flera dagars mekande och uppackande som ännu inte är färdigt ska vi nu låtsas att vi bor här på riktigt. Alfons har redan börjat och ligger och sover. I eget rum. Jag kommer få en kris när jag snart ska gå och lägga mig. I MITT rum. Har redan en känsla av att jag glömt nåt. Vi får väl se hur det går.

Jag är inte van att bo längst ner. Det är nåt nytt att behöva akta sig för att gå naken i vardagsrummet efter duschen. Två stora fönster ut mot gatan och dessutom än så länge i avsaknad av gardiner avslöjar mer än önskvärt, i synnerhet när det är mörkt ute. Jag må vara anhängare av en och annan -ism, men exhibitionismen hör inte till dessa. Jag ser i alla fall träd genom alla mina fönster, det är bra. Åtminstone i brist på havsutsikt. Sett i ett större perspektiv är så klart hav betydligt mer önskvärt än träd. Men all natur är bättre än ingen natur.

I flera dagar har jag städat. I den nya lägenheten alltså. Det började som den där grejen som jag brukar göra, att jag vill städa innan jag ställer dit mina grejer. Det är en psykisk åkomma jag har. Jag vill veta att det är rent. Och när jag började märkte jag ju att rent, det var det inte. Dom förra gästerna har helt enkelt inte städat så bra alls. Sen är det allmänt lite risigare här än där vi bodde förut. Och det har inte bara med min attityd att göra. det är slitet. Och så jävlas det. I förrgår hängde balkongdörren sig och gick inte att stänga. Värden fick komma och operera den, fast inte förrän dagen efter. Ugnen går inte att öppna alls när den är varm. Och så trillar badkarsfronten av ideligen. Nu har jag gett upp och har den stående på golvet. Duschstången sviktar. Och så är det lite emaljskador i badkaret och lite hack i köksbänkarna. Och sånt.

Men i relation till det som händer i Syrien är det tipptopp.

Mitt förhållande till den här hålan då, hur går det med den undrar ni kanske? Jo tack, två dagars vistelse här har jag just betalat för med två dygns migrän. Stressen över att bara vara här gnager på mig. Jag har dock klurat ut en strategi som verkar fungera litegrann. Jag låtsas att jag är utomlands. Att jag är en främmande betraktare av en exotisk kultur och kan därigenom flyta lite ovanpå. Jag behöver inte riktigt delta utan kan hålla distansen. För jag ska ju ändå åka hem snart. Och så förstår jag inte språket heller.

Nu ska jag strax lägga mig. I köket står tjugofem tomma banankartonger och i vardagsrummet ett gäng ouppackade. Jag hoppas vid gud att det inte spökar här för spöken är jag himla rädd för. Jag har ingen teve heller, för man måste ha en egen digitalbox i den här fastigheten och det har inte jag. Så det är alldeles stressande tyst, inget lugnande malande nyhetspladder.

Det är faktiskt jättekonstigt att vi ska bo här nu.