I morgon är det meningen att A ska vara sin första hela dag på dagis. 7:30 till 15:30. Jag ska lämna och hämta. Jag har inte riktigt fattat att han går på dagis. Tre veckor har han skolat in sig och jag har inte varit med någon enda gång utan min mamma fick ta hand om inskolningen eftersom jag började jobba.
Jag vet alltså inte egentligen så mycket om hur det hela har funkat eller hur inskolningen har varit förutom det som min mamma har kunnat rapportera. Och större delen av tiden har ju inte hon varit med hon heller. Man vet alltså inte riktigt vad som händer på dagis. Som jag önskar att jag hade kunnat vara en fluga på väggen. Väldigt väldigt nyfiken är jag.
Inskolningen har varit lite konstigt upplagd tycker jag. Men tydligen funkar det. Jag skulle dock valt en annan metod om jag skulle skola in nån på ett dagis. De första dagarna var A och mormor där korta stunder, 45 minuter om dagen i två dagar. Den tredje dagen skulle hon gå därifrån och vara borta i tio minuter. Och sen nästa dag samma grej. Och redan första veckan lämnade hon honom ett par timmar tror jag.
Jag skulle vilja att man kanske var på dagiset tillsammans med sitt barn, hela dagar i början. Som på en öppen förskola. Så man fanns med i alla moment; måltider, sovstund, inne- och utelek. Och sen utifrån det försvinna korta stunder. Jag har vänner som skolade in sitt barn så och det var klart på sex dagar. Ja, jag förstår så klart att barn är olika och att man inte kan jämföra rakt av.
Det går väl sådär för Alfons på dagis. Han gnäller tydligen mycket, men det gör han hemma också. Ute vill han bli buren mycket. Enligt personalen verkar han trygg i sig själv, det är inte det som är problemet, men han gnäller. Jo, jag vet, han har varit missnöjd sen klockan 15:52 den 19 januari 2011. Det är liksom hans personlighet. Det är tur att han är söt för han är oftast inte ett charmerande barn överhuvudtaget.
Jag hämtade honom faktiskt efter jobbet en dag förra veckan. Då hörde jag honom när jag kom i tamburen. Gnället. Han gråter inte, han är inte ledsen. Han går bara omkring och är sur och förbannad och ettrig och stingslig och frustrerad. Han grejar med leksaker och gnäller samtidigt. Han sitter vid matbordet och bara kinkar. Han är väldigt sällan nöjd. Och han är lika grinig oavsett om man leker med honom, läser för honom eller bär honom. Hur detta tär på mitt psyke måste jag nog skriva om i ett eget inlägg nån gång snart.
Jag hoppas verkligen att han kommer finna sig till rätta på dagis. Han gillar ju egentligen när det händer mycket runt omkring honom. Så bara han förstår att det är okej att vara där så tror jag han kommer gilla det. Jag är inte så orolig, för personalen är bra och det känns ändå bra att lämna honom där. Han är minst på hela dagiset och det tycker jag så klart är lite rörande. Det kan verkligen inte vara lätt att vara så där liten och utlämnad och inte kunna kommunicera och göra sig förstådd.
Nu stundar ny vecka och fortsättning lär följa...
Och ja, han äter vegetariskt! Inga problem! Och nästa vecka serveras TVÅ vegetariska rätter till alla barnen, tjoho!
Fint att det går bra med vegomaten ju! Hoppas hoppas att nåt slags harmoni också infinner sig.
SvaraRadera"Som jag önskar att jag hade kunnat vara en fluga på väggen" - så där kände jag oxå, att jag önskade mig en liten filmkamera som följde min dotter så jag visste allt hon såg upplevde och kände, för sen när hon kom hem, så var det så underligt när hon blarrade om sin dag och jag förstod ingenting (hon pratade inte riktigt lika förståligt då som nu) och för en annan som är ensamstående och spenderat varje sekund med sitt barn sen hon kom blev det så absurt att plötsligt inte veta vad hon referarade till eller pratade om... Skönt sen när hon utvecklade flerordsmeningar och ett brett ordförråd. Då kändes det som vi kunde dela våra världar med varandra igen.
SvaraRaderaOch man växer ju själv in i rollen som dagisförälder. Jag förstår att det inte är hemsk för henne där och att det till och med kan vara till nytta för oss båda att få lite input från andra håll och personer ;)
Men till dagens "oro" - jag funderar kring det där med gnällandet. Jag tycker inte det låter så bra. Och jag kanske lägger för mkt värderingar i det. Han kanske bara är sån. Men jag tänker - varför ?
Är det något fel på honom, har han ont någonstans eller är det bara en tempramnetsgrej? Allergi, magen? Eller är det din bild av att förmedla sonen nu, genom din (till synes) gränslösa trötthet? Är han gnälligare nu än innan?
Kan du inte skriva ett mail till mig, please??? Bara så jag får din mail igen. (Jag hittar inte din mailadress) Så slipper jag vända ut och in på begreppen här.
Kramar från PPD
Så kom du tillbaka efter bloggpaus igen, det var bra :-) Och det tänkte jag skriva för några dagar sen, men bättre sent än aldrig.
SvaraRaderaHoppas det kommer funka med dagiset. Det är många timmar som du och Alfons är på olika håll och jag förstår att det känns konstigt. Men hur är magkänslan inför dagiset han är på? Litar du på dem, känns det i grunden tryggt och positivt?
Det är något med gnäll som är så jobbigt. Svårt att vara glad och nöjd själv då. Min lillebror var ett gnälligt och missnöjt barn, (sett genom storasysters ögon) men är som vuxen glad och med mycket humor. Finns det speciella situationer som triggar gnäll?
Men så fint att han är trygg i sig själv! Bra jobbat! :-) /Ann
Det där med gnälliga och missnöjda barn kan bero på ont i magen, t ex gluten- eller laktosintolerans. Kanske något att diskutera med BVC?
SvaraRaderaLycka till med allt!
Åh, min fulla förståelse. Det där med att ett knippe andra, främmande människor plötsligt ska ta hand om min unge, utan att vara införstådd i sätt att uttrycka sig, i hans signaler...Så jäkla stressande. Så utsatt. Men faktiskt, såhär efter drygt sex månader på dagis, är det mycket som säger mig att det där stället är bra för de flesta barn. Även om det så klart finns ett och annat övrigt att önska och att det är sju-hu-kt svårt att inte komma dit och vilja hönsmamma sig och liksom styra och ställa lite. Men över lag - mycket bra! För fysisk och mental utveckling, sociala samspel, ordning och reda osv.
SvaraRaderaHoppas det går bra för mamman på nya kneget.
Många kramar Bulan & Jag
Nämen - vad skådar mitt norra öga?! Bulan och jag!!! Vad var det för sätt att bara upphöra sådär? Man vill ju så gärna höra hur ni har det och hur det gått för er. Snälla skriv en summering, åtminstone, på forna bloggen. Please! /PPD
SvaraRaderaMotvalls: Ja, visst är det fint med vegoset! Idag käkade hela dagis linsbiffar :)
SvaraRaderaPPD: Det verkar som ett mirakel det där att dom faktiskt börjar prata! I flerordsmeningar, vilken lycka. Tänk att man faktiskt en dag kommer få lite större insikt i vad som gentligen försiggår inom ens barn... Just nu känns det lika otroligt och spejsat som om min hund skulle börja prata. Ja, klart dagis är bra. Man oroar ju ihjäl sig men dom är ju faktiskt sociala varelser av naturen och anpassningsbara och fantastiska och så nojar man upp sig helt i onödan.
Jag skickar dig min mailadress när jag hittat din ;) Ja, jag har varit/är så in i döden trött och då blir ett missnöjt barn en spik i kistan känns det som. Men det ÄR ju hans karaktär. Han har ALDRIG varit ett lätt barn. Han är inte ett glatt charmtroll. Han är rätt sur och ilsken och gaphalsig. Det är tur att han är väldigt söt.
Ann: Tack för att du haft tålamod och väntat :) Ja, dagiset känns bra, jag är hyfsat bekant med personalen eftersom min mamma var föreståndare där i tjugo år innan hon gick i pension härom året. Så jag litar på att dom är kompetenta och har bra omdöme. Jag är visserligen alldeles nybliven dagisförälder som bara har hämtat och lämnat cirka fem gånger, men hittills känns det fint. Speciellt som jag tycker mig märka att Alfons finner sig mer och mer till rätta.
Bulan: Oh du, vad fint att få en liten glimt av dig i den här världen! Ja sjukt jobbigt att lämna bort en sån liten som är så utlämnad i sin egen oförmåga! Men jag vet ju att det mesta av det hemska bara är i min egen hjärna och att dom flesta barn faktiskt gillar dagis och dom får mat och dryck och frukt flera gånger om dagen och blir sövda och bytta och vill inte gå hem när man ska hämta dom så själva ungarna kan ju inte tycka att det är så hemskt. Egentligen. Ja! Jag håller med dig. Bra med dagis. Men för allas skull, mer personal. Dom fixar det bra, åtminstone på A.s dagis, men vad mycket mer energi dom skulle orka lägga på sitt jobb och våra barn om dom inte var fullt så tungt belastade.
Kneget innefattar en apjobbig chef men det får gå, för just nu har jag annat att tänka på och vill bara få min vardag och min ekonomi att gå ihop och få tid för mig själv och mitt barn. Mina ambitioner på jobbet är inte på topp just nu kan jag säga. Jag går dit och jag gör det som behöver göras på mitt allra bästa sätt, men jag behöver också energi kvar till annat. Jag är väldigt smidig för jag orkar till exempel inte slåss med chefen.
Många kramar till dig och fina L!!
Läste ditt inlägg och kan inte mer än att le en liten smula. Du berättar om hur ditt barn gnäller... Känner igen det där. Men tro mig, så fort han lärt sig att formulera sitt missnöje med ord så kommer du uppleva det annorlunda. Min pojke var en gnällspik tills han kom på sin verbala förmåga. Min lillasyster skrek nonstop tills hon lärde sig prata och då avtog det. Barn som vill kommunicera men inte riktigt lärt sig hur de ska gå till väga kan vara lite gnälliga! Tänk själv vad frustrerande! :)
SvaraRaderaRoligt att läsa att det går bra!