En stor premiär

Första vab-dagen. Ongen har haft feber hela helgen. Som mest 39,5. Som minst idag med 38,0 och ett helt okej allmäntillstånd. Han var nog lite sjuk redan natten till lördag då han sov väldigt oroligt. Men det är ju nästan mer regel än undantag så jag reflekterade inte särskilt över det utan åkte till gamla staden för att träffa saknade vänner. Under dagen blev han mer och mer gnällig och jag blev irriterad och tyckte han skulle skärpa sig. Sen somnade han plötsligt tvärt redan klockan 18, så det var bara att packa in oss i bilen och åka hem till oss.

När vi var bara hundra meter från huset vaknade han och skrek och kastade sig i panik i bilstolen. En sekund senare kom spyan. Den största jag nånsin sett lämna en så liten person. Oj vad ledsen han var och vad synd jag tyckte om honom och vad dåligt samvete jag fick! Och vad hysteriskt krångligt det var att asa in en totalt nerkräkt ledsen och febrig liten människa och försöka torka, byta, tvätta, skölja upp kläder och trösta. Och så låg en liter kräk kvar ute i bilstolen.

Som en ängel sänd från ovan ringde min bror helt oförhappandes på dörren och plötsligt såg det mesta lite ljusare ut. Jag kunde trösta och han tog sig an bilstolen. Sen fick han trösta medan jag sköljde upp kläder och sen kunde vi med gemensamma krafter masa oss ner i källaren och fylla en tvättmaskin. Jag hade lyckats med kanske hälften av det om han inte hade kommit.

Jag hade fått för mig att det skulle vara mysigt att vabba. Men det kändes tråkigt och lite stressande. Ett exempel på hur störd min chef är: när jag ringde imorse och sa att Alfons kräkts och hade feber och att jag inte kom idag sa hon bara missnöjt: "jaja det får gå". Man säger väl typ: "åh vad synd, hoppas han kryar på sig"? Eller nåt! Åtminstone gör en normal människa det. Men så klart var det henne det var jobbigast för i det läget.

Imorgon tänkte jag iallafall anmäla mig för tjänstgöring igen. Hon kommer inte säga hej och hon kommer inte fråga hur det är med Alfons. Såna överdrivna trevligheter ligger helt enkelt inte för henne. Vad är det för fel på folk?

Bättre och gulligare

Det går bättre och bättre för Alfons på dagis! Nu har han gått några hela dagar och bara denna veckan har missnöjesyttringarna kring färden till dagis och lämningen avtagit betydligt. Lite kink är det när han fattar att han ska stanna men sen är det som att nyfikenheten tar överhanden och han knatar iväg och börjar plocka med leksaker eller blir distraherad av någon i personalen som bär iväg honom och tittar på grejer. Ja, personalen känns bra. Och jag tror faktiskt att dagis verkligen är Alfons grej. Stiltje har liksom aldrig legat för honom. Med risk för förhastade slutsatser och seger uttagen i förskott så känns han faktiskt gladare och lugnare idag och igår. Jag tror att han behöver mycket stimulans, utmaningar och något som dränerar honom på energi. Och mycket socialt umgänge och en varierande vardag.

Han har börjat göra nya ljud också. Snart 16 månader gammal är det enda ord han säger "mamma". Han gör inga försök att härma andra ord eller säga vad något heter. Han förstår dock "allt" man säger och har ett jättestort passivt ordförråd. Jo, härma katt, hund, kossa och säl kan han sen många månader tillbaks. Men igår och idag har han suttit och gjort nya läten. Ljudat lite på nya konsonanter, dock helt osammanhängande. Men ändå. Jag gillar det här med dagis alltså. Det är där det händer. Så klart ungarna behöver vara i ett större socialt sammanhang. Synd bara att jag som förälder inte får vara med och hänga i den där storfamiljen.

Nu börjar ju också lite gulligheter att dö för. Idag fick jag veta att Alfons kan bära bort sin mugg efter maten och ställa den på matvagnen och sen gå och tvätta händerna och torka sig på sin egen handduk som han vet var den hänger! Å shit, det blev nästan lite tårar fällda över dessa nyheter idag vid hämtningen. Den som finge vara den där flugan ändå... Han är ju så LITEN, minst på dagis! Och så gör han så fina grejer...

Japp, idag och igår har det känts lite bättre. Jag får så mycket mer energi när han verkar nöjd och glad och lugn. När vi får kontakt och han inte bara ligger och vrider sig på golvet och vrålar. Jag tror faktiskt inte han har ont i magen. Jag tror han är den förbannade typen. Rastlös, lätt uttråkad, viljestark. Och frustrerad. Över allt han vill kunna och göra men inte behärskar. Jag märkte att mycket släppte när han lärde sig gå. Nu tror jag det är kommunikationen som är hans stötesten. Han vill nog gärna kunna prata ändå. Nu med dagis verkar det som att han börjar fatta att det faktiskt finns en poäng med det där med att kunna snacka. Hemma har han ju inte behövt säga nåt, eftersom jag alltid funnits till hands och tolkat hans vilja efter bästa förmåga. Nu behöver han göra sig hörd på andra vis.

Åh vad spännande det ska bli om det ska fortsätta hända så här mycket saker i hans liv!

Dagisbarn

I morgon är det meningen att A ska vara sin första hela dag på dagis. 7:30 till 15:30. Jag ska lämna och hämta. Jag har inte riktigt fattat att han går på dagis. Tre veckor har han skolat in sig och jag har inte varit med någon enda gång utan min mamma fick ta hand om inskolningen eftersom jag började jobba.

Jag vet alltså inte egentligen så mycket om hur det hela har funkat eller hur inskolningen har varit förutom det som min mamma har kunnat rapportera. Och större delen av tiden har ju inte hon varit med hon heller. Man vet alltså inte riktigt vad som händer på dagis. Som jag önskar att jag hade kunnat vara en fluga på väggen. Väldigt väldigt nyfiken är jag.

Inskolningen har varit lite konstigt upplagd tycker jag. Men tydligen funkar det. Jag skulle dock valt en annan metod om jag skulle skola in nån på ett dagis. De första dagarna var A och mormor där korta stunder, 45 minuter om dagen i två dagar. Den tredje dagen skulle hon gå därifrån och vara borta i tio minuter. Och sen nästa dag samma grej. Och redan första veckan lämnade hon honom ett par timmar tror jag.

Jag skulle vilja att man kanske var på dagiset tillsammans med sitt barn, hela dagar i början. Som på en öppen förskola. Så man fanns med i alla moment; måltider, sovstund, inne- och utelek. Och sen utifrån det försvinna korta stunder. Jag har vänner som skolade in sitt barn så och det var klart på sex dagar. Ja, jag förstår så klart att barn är olika och att man inte kan jämföra rakt av.

Det går väl sådär för Alfons på dagis. Han gnäller tydligen mycket, men det gör han hemma också. Ute vill han bli buren mycket. Enligt personalen verkar han trygg i sig själv, det är inte det som är problemet, men han gnäller. Jo, jag vet, han har varit missnöjd sen klockan 15:52 den 19 januari 2011. Det är liksom hans personlighet. Det är tur att han är söt för han är oftast inte ett charmerande barn överhuvudtaget.

Jag hämtade honom faktiskt efter jobbet en dag förra veckan. Då hörde jag honom när jag kom i tamburen. Gnället. Han gråter inte, han är inte ledsen. Han går bara omkring och är sur och förbannad och ettrig och stingslig och frustrerad. Han grejar med leksaker och gnäller samtidigt. Han sitter vid matbordet och bara kinkar. Han är väldigt sällan nöjd. Och han är lika grinig oavsett om man leker med honom, läser för honom eller bär honom. Hur detta tär på mitt psyke måste jag nog skriva om i ett eget inlägg nån gång snart.

Jag hoppas verkligen att han kommer finna sig till rätta på dagis. Han gillar ju egentligen när det händer mycket runt omkring honom. Så bara han förstår att det är okej att vara där så tror jag han kommer gilla det. Jag är inte så orolig, för personalen är bra och det känns ändå bra att lämna honom där. Han är minst på hela dagiset och det tycker jag så klart är lite rörande. Det kan verkligen inte vara lätt att vara så där liten och utlämnad och inte kunna kommunicera och göra sig förstådd.

Nu stundar ny vecka och fortsättning lär följa...

Och ja, han äter vegetariskt! Inga problem! Och nästa vecka serveras TVÅ vegetariska rätter till alla barnen, tjoho!

1 maj

Jag blev alldeles rörd av förstamajtåget idag. Jättetårig. Det är något visst med demonstrationer. Åtminstone sådana med ett gott syfte. Jag tror det är kampen, enigheten, kraften och viljan och styrkan i det som får mina murar att rämna. Allt det pampiga. Orkestern, trummorna och blåsinstrumenten. Och så arvet så klart. Historiens alla förstamajtåg med enade arbetare som kämpat för sina rättigheter. Som har vunnit så många segrar åt oss som går här relativt lyckligt lottade och tar alldeles för mycket för givet. Generationer före oss har slitit och kämpat för att skapa ett jämlikare och rättvisare samhälle med demokrati och välfärd för alla. Ett samhälle som just nu systematiskt håller på att tas ifrån oss.

Därför är första maj en förbannat viktig dag. En påminnelse om att samhället utgörs av oss som ska bo i det. Och en maning till eftertanke om vad för slags samhälle vi egentligen vill ha.