Nya vanor

Det här kan ingen tro, allra minst jag, men jag har det stora nöjet att meddela att ongen sedan två veckor har genomgått en metamorfos vad gäller sömnvanor. För alla er som tålmodigt väntat på det, kommer här äntligen ett inlägg helt utan klagolåt och sura miner. För två veckor sedan började Alfons sova hela natten. Inte nog med det, han blev plötsligt också en fena på det här med insomning. Så här går det till nuförtiden: jag lägger honom i sängen efter sagoläsningen. Han ligger lugn och trött kvar på sidan och blinkar pömsigt. Jag sjunger två sånger och klappar honom lite. Sedan går jag ut. Klart. Inte ett pip till. Sen sover han antingen till 5 då han flyttar över till min säng där han sover ett par timmar till, eller som idag då han sov i sin egen säng till 7. Från klockan 20. Alltså nästan 12 timmar i sträck.

Greppa den grejen den som kan. Jag fattar ingenting. Var lärde han sig det? Läste han till slut instruktionsboken för lämpligt bebisbeteende sig kvälls- och nattetid? Det är en sån TOTAL kontrast till hur det var förut! Hur kunde han bli så hundraprocentigt bra på att sova och lägga sig från att ha varit helt dysfunktionell på båda plan? Jag gör ingenting annorlunda.

Jag sover fortfarande rätt stört. Har man vaknat en till tio gånger per natt i ett och ett halvt år lär man nog fortsätta med det ett tag till. Men shit vad jag älskar det här nya. Att få sova är liksom basicgrejen, förutsättningen för att annat också ska fungera.

Kanske skulle jag aldrig ha skrivit det här. Pratar man om det försvinner det. Men två veckor nu, det känns ändå som ett mönster. Kompenserar han sina första 18 månaders störda sömn med att sova så här de kommande 18 så är allt förlåtet och jag kanske kan börja återta mänsklig form.

Ja, han blir 18 månader idag! Kärleken.

Lyckodag

Idag har jag känt lycka flera gånger. Det är inte semestern i sig som är orsaken men semestern gör nog att lyckan får tid och plats. Ingen vardagsstress i vägen som förblindar och frustrerar. Jag får rum att ta in hur fin han är, min Alfons. Jag får utrymme att vara riktigt närvarande och känna och uppleva hur mycket jag älskar honom. Han är ju helt fantastisk! Helt overklig, det är som att ha en jättesöt liten seriefigur hemma. Totalt spejsat när man tänker efter.

Han växer och blir större, ett riktigt barn! Det är så fantastiskt att se att han har utvecklats så, jag är sjukt stolt och kär i honom.

Jag ville bara säga det.

Ett litet livstecken

Ha! Man vet att man kanske ändå borde hålla sig borta från bloggvärlden när man skriver ett ganska fetlångt inlägg som försvinner och aldrig sparades för att internetuppkopplingen tydligen la av.

Nu blev jag lite trött. Jag som hade beskrivit ganska  ingående hur omöjligt det känns att dribbla en blogg, ett barn, ett hem och ett jobb samtidigt. Några andra former av liv, till exempel ett socialt är då rakt inte att tänka på.

Jag skrev också om hur barnet fortfarande inte sover på nätterna och hur tre- och fyrabarnsföräldrar jag känner storögt tittar på mig och undrar förvånat: "Men varför vaknar han på nätterna?". Jag vet inte! Men jag antar att barn är olika och jag förstår också att deras barn nog inte har varit av sorten som har varit vakna speciellt mycket på nätterna för då hade dom inte haft fyra barn utan på sin höjd ett. Det är min fasta övertygelse att om alla barn hade varit av Alfons kaliber hade ingen haft mer än ett barn.

För att få ihop några futtiga timmars sömn om natten måste jag gå och lägga mig klockan 21. Då sover Alfons sedan ungefär en halvtimme efter en lång insomningsprocedur och en nattningsrutin som inleds med kvällsmat klockan 18:30. Maten följs av pyjamas, tandborstning och godnattsagor. Sen börjar härjandet i sängen. Ligga, sitta, stå, kasta sig, klättra. Jag har prövat allt. Buffa, inte buffa, sjunga, inte sjunga, nynna, inte nynna, smeka håret, inte smeka håret, vagga, inte vagga. Det tar en evighet därinne i hans rum. Där står jag medan kvällen rinner iväg, ofta tar det en och en halv timme innan han sover. Det känns inte okej. Och jag kan inte gå ut ur rummet, för då vaknar han och ställer sig och skriker även om han sett aldrig så dödstrött ut sekunden innan. Det är alltså det jag gör på kvällarna istället för att blogga.

På dagis trivs han och är glad och trygg enligt personalen. På kvällarna gör vi inget särskilt upphetsande, tar oftast en vagnpromenad efter jobbet, kanske går till lekparken eller nåt ärende, leker med mormor eller badar. Mycket stillsamma grejer. Och samma tråkiga varje dag. Jag kan inte hitta nåt som gör honom till det natt- och kvällspöke han är.

Han utvecklas dock massor och det gör mig så glad! Det här med småbarnsåren var nog inte riktigt grejen för någon av oss. Han lär sig så mycket nytt nu och är så söt och mysig. Att hämta honom på dagis är en fröjd och jag börjar längta efter honom redan efter lunch på jobbet. Då är det två timmar kvar tills jag slutar och sen åker jag fortfort för att få se honom. Och få leendet och tultandet in i famnen och kramen. Och få lukta på hans kind som luktar dagis och lite matrester.

Han pratar fortfarande ingenting, inte ett enda ord fast han är drygt 17 månader. Jo "mamma". Jag är inte orolig bara otålig. Han kommunicerar massor, med ljud och rörelser, och han förstår "allt". Han har börjat göra rörelser till sångramsor som "Hoppe hare" och dom andra och det är det roligaste någonsin att se. Klättrar och klänger gör han. Testar mycket gränser, kastar saker och trotsar. Extremt jobbigt. Att tjata nejnej så jag spyr och han får sammanbrott och börjar skrika och vara tvungen att vara konsekvent för det är ju faktiskt så jag har tänkt mig att uppfostra mitt barn och ingen annan gör det åt mig.

Nu har min semester börjat! Två värdefulla veckor får jag. Kanske kommer jag ha mer bloggtid. Kanske mindre.

Fröken Märkvärdig har igår även skrivit in sig på Twitter minsann. @frkmarkvardig kan man leta upp.
Möjligtvis kommer jag vara bättre på att ge ifrån mig livstecken där. Twitterinlägg kräver inga stora insatser i tid. Dock är det förenat med viss ansträngning att uttrycka sig meningsfullt och begripligt på endast 140 tecken. Den som följer får se hur det går!

Nu kan sommaren börja!

En stor premiär

Första vab-dagen. Ongen har haft feber hela helgen. Som mest 39,5. Som minst idag med 38,0 och ett helt okej allmäntillstånd. Han var nog lite sjuk redan natten till lördag då han sov väldigt oroligt. Men det är ju nästan mer regel än undantag så jag reflekterade inte särskilt över det utan åkte till gamla staden för att träffa saknade vänner. Under dagen blev han mer och mer gnällig och jag blev irriterad och tyckte han skulle skärpa sig. Sen somnade han plötsligt tvärt redan klockan 18, så det var bara att packa in oss i bilen och åka hem till oss.

När vi var bara hundra meter från huset vaknade han och skrek och kastade sig i panik i bilstolen. En sekund senare kom spyan. Den största jag nånsin sett lämna en så liten person. Oj vad ledsen han var och vad synd jag tyckte om honom och vad dåligt samvete jag fick! Och vad hysteriskt krångligt det var att asa in en totalt nerkräkt ledsen och febrig liten människa och försöka torka, byta, tvätta, skölja upp kläder och trösta. Och så låg en liter kräk kvar ute i bilstolen.

Som en ängel sänd från ovan ringde min bror helt oförhappandes på dörren och plötsligt såg det mesta lite ljusare ut. Jag kunde trösta och han tog sig an bilstolen. Sen fick han trösta medan jag sköljde upp kläder och sen kunde vi med gemensamma krafter masa oss ner i källaren och fylla en tvättmaskin. Jag hade lyckats med kanske hälften av det om han inte hade kommit.

Jag hade fått för mig att det skulle vara mysigt att vabba. Men det kändes tråkigt och lite stressande. Ett exempel på hur störd min chef är: när jag ringde imorse och sa att Alfons kräkts och hade feber och att jag inte kom idag sa hon bara missnöjt: "jaja det får gå". Man säger väl typ: "åh vad synd, hoppas han kryar på sig"? Eller nåt! Åtminstone gör en normal människa det. Men så klart var det henne det var jobbigast för i det läget.

Imorgon tänkte jag iallafall anmäla mig för tjänstgöring igen. Hon kommer inte säga hej och hon kommer inte fråga hur det är med Alfons. Såna överdrivna trevligheter ligger helt enkelt inte för henne. Vad är det för fel på folk?

Bättre och gulligare

Det går bättre och bättre för Alfons på dagis! Nu har han gått några hela dagar och bara denna veckan har missnöjesyttringarna kring färden till dagis och lämningen avtagit betydligt. Lite kink är det när han fattar att han ska stanna men sen är det som att nyfikenheten tar överhanden och han knatar iväg och börjar plocka med leksaker eller blir distraherad av någon i personalen som bär iväg honom och tittar på grejer. Ja, personalen känns bra. Och jag tror faktiskt att dagis verkligen är Alfons grej. Stiltje har liksom aldrig legat för honom. Med risk för förhastade slutsatser och seger uttagen i förskott så känns han faktiskt gladare och lugnare idag och igår. Jag tror att han behöver mycket stimulans, utmaningar och något som dränerar honom på energi. Och mycket socialt umgänge och en varierande vardag.

Han har börjat göra nya ljud också. Snart 16 månader gammal är det enda ord han säger "mamma". Han gör inga försök att härma andra ord eller säga vad något heter. Han förstår dock "allt" man säger och har ett jättestort passivt ordförråd. Jo, härma katt, hund, kossa och säl kan han sen många månader tillbaks. Men igår och idag har han suttit och gjort nya läten. Ljudat lite på nya konsonanter, dock helt osammanhängande. Men ändå. Jag gillar det här med dagis alltså. Det är där det händer. Så klart ungarna behöver vara i ett större socialt sammanhang. Synd bara att jag som förälder inte får vara med och hänga i den där storfamiljen.

Nu börjar ju också lite gulligheter att dö för. Idag fick jag veta att Alfons kan bära bort sin mugg efter maten och ställa den på matvagnen och sen gå och tvätta händerna och torka sig på sin egen handduk som han vet var den hänger! Å shit, det blev nästan lite tårar fällda över dessa nyheter idag vid hämtningen. Den som finge vara den där flugan ändå... Han är ju så LITEN, minst på dagis! Och så gör han så fina grejer...

Japp, idag och igår har det känts lite bättre. Jag får så mycket mer energi när han verkar nöjd och glad och lugn. När vi får kontakt och han inte bara ligger och vrider sig på golvet och vrålar. Jag tror faktiskt inte han har ont i magen. Jag tror han är den förbannade typen. Rastlös, lätt uttråkad, viljestark. Och frustrerad. Över allt han vill kunna och göra men inte behärskar. Jag märkte att mycket släppte när han lärde sig gå. Nu tror jag det är kommunikationen som är hans stötesten. Han vill nog gärna kunna prata ändå. Nu med dagis verkar det som att han börjar fatta att det faktiskt finns en poäng med det där med att kunna snacka. Hemma har han ju inte behövt säga nåt, eftersom jag alltid funnits till hands och tolkat hans vilja efter bästa förmåga. Nu behöver han göra sig hörd på andra vis.

Åh vad spännande det ska bli om det ska fortsätta hända så här mycket saker i hans liv!

Dagisbarn

I morgon är det meningen att A ska vara sin första hela dag på dagis. 7:30 till 15:30. Jag ska lämna och hämta. Jag har inte riktigt fattat att han går på dagis. Tre veckor har han skolat in sig och jag har inte varit med någon enda gång utan min mamma fick ta hand om inskolningen eftersom jag började jobba.

Jag vet alltså inte egentligen så mycket om hur det hela har funkat eller hur inskolningen har varit förutom det som min mamma har kunnat rapportera. Och större delen av tiden har ju inte hon varit med hon heller. Man vet alltså inte riktigt vad som händer på dagis. Som jag önskar att jag hade kunnat vara en fluga på väggen. Väldigt väldigt nyfiken är jag.

Inskolningen har varit lite konstigt upplagd tycker jag. Men tydligen funkar det. Jag skulle dock valt en annan metod om jag skulle skola in nån på ett dagis. De första dagarna var A och mormor där korta stunder, 45 minuter om dagen i två dagar. Den tredje dagen skulle hon gå därifrån och vara borta i tio minuter. Och sen nästa dag samma grej. Och redan första veckan lämnade hon honom ett par timmar tror jag.

Jag skulle vilja att man kanske var på dagiset tillsammans med sitt barn, hela dagar i början. Som på en öppen förskola. Så man fanns med i alla moment; måltider, sovstund, inne- och utelek. Och sen utifrån det försvinna korta stunder. Jag har vänner som skolade in sitt barn så och det var klart på sex dagar. Ja, jag förstår så klart att barn är olika och att man inte kan jämföra rakt av.

Det går väl sådär för Alfons på dagis. Han gnäller tydligen mycket, men det gör han hemma också. Ute vill han bli buren mycket. Enligt personalen verkar han trygg i sig själv, det är inte det som är problemet, men han gnäller. Jo, jag vet, han har varit missnöjd sen klockan 15:52 den 19 januari 2011. Det är liksom hans personlighet. Det är tur att han är söt för han är oftast inte ett charmerande barn överhuvudtaget.

Jag hämtade honom faktiskt efter jobbet en dag förra veckan. Då hörde jag honom när jag kom i tamburen. Gnället. Han gråter inte, han är inte ledsen. Han går bara omkring och är sur och förbannad och ettrig och stingslig och frustrerad. Han grejar med leksaker och gnäller samtidigt. Han sitter vid matbordet och bara kinkar. Han är väldigt sällan nöjd. Och han är lika grinig oavsett om man leker med honom, läser för honom eller bär honom. Hur detta tär på mitt psyke måste jag nog skriva om i ett eget inlägg nån gång snart.

Jag hoppas verkligen att han kommer finna sig till rätta på dagis. Han gillar ju egentligen när det händer mycket runt omkring honom. Så bara han förstår att det är okej att vara där så tror jag han kommer gilla det. Jag är inte så orolig, för personalen är bra och det känns ändå bra att lämna honom där. Han är minst på hela dagiset och det tycker jag så klart är lite rörande. Det kan verkligen inte vara lätt att vara så där liten och utlämnad och inte kunna kommunicera och göra sig förstådd.

Nu stundar ny vecka och fortsättning lär följa...

Och ja, han äter vegetariskt! Inga problem! Och nästa vecka serveras TVÅ vegetariska rätter till alla barnen, tjoho!

1 maj

Jag blev alldeles rörd av förstamajtåget idag. Jättetårig. Det är något visst med demonstrationer. Åtminstone sådana med ett gott syfte. Jag tror det är kampen, enigheten, kraften och viljan och styrkan i det som får mina murar att rämna. Allt det pampiga. Orkestern, trummorna och blåsinstrumenten. Och så arvet så klart. Historiens alla förstamajtåg med enade arbetare som kämpat för sina rättigheter. Som har vunnit så många segrar åt oss som går här relativt lyckligt lottade och tar alldeles för mycket för givet. Generationer före oss har slitit och kämpat för att skapa ett jämlikare och rättvisare samhälle med demokrati och välfärd för alla. Ett samhälle som just nu systematiskt håller på att tas ifrån oss.

Därför är första maj en förbannat viktig dag. En påminnelse om att samhället utgörs av oss som ska bo i det. Och en maning till eftertanke om vad för slags samhälle vi egentligen vill ha.

Rätt kasst men lite bättre

Ni är underbara. Tack tack ni fina som lämnat pepp på mitt klag. Det betyder faktiskt så jättemycket. Och att ni undrar hur det går för oss. Jag fick ny energi att vidga mitt tunnelseende lite och logga in här. Tack igen!

Det har varit jobbigt alltså. Det kommer man inte ifrån. Trött blev tröttare än tröttast och fullständigt utmattad. Det var som om marken försvann under mina fötter i samband med flytten. Jag tappade alldeles fotfästet. Jag blev hemlös här, jag har ingen grund att ta avstamp från och ingenstans att landa. Jag har haft omväxlande migrän och spänningshuvudvärk dygnet runt i en månad och det har gjort mig helt kraftlös. Att gå, stå och prata har känts som oöverstigliga projekt, för att inte tala om att städa, laga mat, jobba, leka, natta, handla och ta hand om en liten människa dygnet runt. Eller att blogga. Mitt liv har bara handlat om att klara av dagen, en dag i taget.

Men så för en vecka sen inledde jag en relation med min spikmatta. Vi har bara umgåtts en enda gång tidigare, sen har den hängt bortglömd i en garderob. Jag hittade den i flytten och funderade på att kasta den. Tack och lov gjorde jag det inte. En kväll la jag min värkande inflammerade rygg och min sprängande skalle på spikarna med tanken att ont ska med ont fördrivas och reste mig tjugo minuter senare nästan pånyttfödd. Yr, varm och bultande men mjuk i ryggen och nästan frisk i huvet. Jag är nu helt såld på spikmatta och har missbrukat den varje kväll hela veckan. Resultat: smärtfri i rygg och huvud fem av sex dagar hittills denna vecka. Man kan säga att jag nog har underskattat min spikmatta ganska rejält och sannerligen inte gett den den uppmärksamhet den och jag förtjänat. Nu är vi oskiljaktiga.

Sen vi flyttade känns det här med att vara ensam förälder oändligt mycket jobbigare än förut. För jag blev så otroligt mycket mer ensam här. Jag blev en ENSAM ensam förälder. Förut hade jag nära till umgänge i form av fina vänner, häng på trevlig öppen förskola flera gånger i veckan med fina barn och föräldrar och det gjorde det jobbiga mycket lättare. Nu träffar jag i stort sett ingen förutom mina föräldrar, jag har inget naturligt umgänge där jag kan babbla bort några timmar och älta lite elände, skratta åt mig själv och få energi och distans. Inte förrän nu när jag saknar det så mycket inser jag hur otroligt mycket allt det där betyder. Vilken skillnad det gör, att ha det eller att inte ha det.

Nu tar vi en dag i taget. Jag får ju faktiskt energi av bloggen också, så en föresats är att bli mer regelbunden här. Bloggen är ju faktiskt en länk till omvärlden. Och det behöver jag.

Jag har saknat er också.

Hur det är nuförtiden

Just idag har jag mått bra. För inatt sov mamma hos Alfons och jag fick sova en ostörd natt hemma hos henne. Och så har jag inte haft migrän på två dagar. Rekord.

Det blev riktigt dåligt när vi flyttade. Jag har noll energi över för omställningar, omständigheter och utmaningar. Nätt och jämt orkar jag göra våra dagliga rutiner och händer det något ovanligt och något som kräver en extra kraftansträngning så går det bara inte. Som att flytta och att få ett kaos inombords. Som den nya ständiga stressen över att finna sig strandsatt på en plats där jag vantrivs. Vår gamla stad ligger sex mil bort men det känns som om allt det vi hade där plötsligt bara försvann. Vi blev jätteensamma. Jag känner ingen här. Alfons träffar inga barn. Jag träffar inga vuxna förutom mina föräldrar. Förut hade vi nära till umgänge och myller och en öppen förskola som vi båda gillade. Det var lyxigt.

Efter de första dagarnas försök att tycka att det nog känns ganska bra här har jag fått inse att det faktiskt inte alls känns bra. Förra veckan gjorde vi försök att gå på öppen förskola här. Det var en mardröm. Mammorna (bara mammor såklart) bekräftade alla mina fördomar. Noll hade vi gemensamt. Jag kände mig så otroligt konstig och annorlunda. Precis som när jag bodde här för tjugo år sen. Det var också kaos där på öppna förskolan. Ingen såg till sina barn. Alla mammor satt i en soffa eller runt ett bord och pratade med varandra. Barnen som var allt mellan fem månader och fem år fick sköta sig själva. Anarkin, ljudnivån! Och chocken.

Jag fick trauma så klart och på kvällen bröt klådan från helvetet ut. Jag fick nässelutslag över hela kroppen och låg vaken flera timmar och bara kliade och var alldeles bubblig. Aldrig förut har jag haft nåt liknande. Nästa dag var jag distraherad av besök men så fort dom åkte började det igen och följande natt blev en klådnatt till. Googlade mig till att man kan få det av stress. Det tror jag på. Jag har också haft migrän i stort sett hela tiden. Det går ju inte.

Bra är att vi efter mycket trixande har fått plats på findagiset. Det tråkiga dagiset blev det inget med. Den 16 ska Alfons börja skola in sig. Mormor får sköta inskolningen eftersom jag börjar jobba nu på tisdag. Bästa mormor! Synd att jag inte kan vara där, det skulle vara så spännande att se hur det är på dagiset och hur Alfons beter sig bland barn och personal och dagisrutiner. Men nu får det bli så här. Nu måste nåt hända. Det kan inte bli sämre. Och stålars måste in i min totalhavererade ekonomi. Till och med en 75% tjänst inbringar åtminstone lite mer kosing än föräldrapengen. Och det behövs sannerligen.

Alfons blir åtminstone bara bättre för varje dag. Och mysigare och roligare. Han verkar trivas här. Han gillar lägenheten och sitt stora rum. Han är mindre gnällig här än i förra lägenheten. Han gillar att vi har badkar nuförtiden och att vi har nära till en lekplats med sand och gunga och rutschkana. Han är himla spännande att vara med nu. Någon annan kunde gärna ha fått tagit första året så att det nu skulle vara min tur att kliva in och vara hemma med honom ett tag till.

Vi får se hur det blir. Men det borde bara kunna bli bättre. För de senaste veckorna har varit ett bottenrekord vad gäller mående och livslust. Eller så hittar livet på nåt nytt för att tänja lite till på mina gränser...

Kanske blir det findagis ändå

Tack för era tankar kring köttdilemmat. Jag tänker nog mest också som så att i möjligaste mån testa med vego, funkar det inte alls så får man ta ställning till det då. Om nu dagiset vill tillhandahålla vego vill säga. De är tydligen inte skyldiga att erbjuda allehanda alternativ. Av allergiska och religiösa skäl, ja. Av vegetariska skäl, nej.

Om det nu blir det dagiset. Idag visar det sig att Alfons kanske kan få plats på ett annat dagis, vårt förstahandsval, med fin gård och höns och gullig personal och där Alfons mormor var föreståndare i tjugo år innan hon gick i pension häromåret. Men då inte förrän i mitten på april. Då har jag redan börjat jobba. Det skulle kunna lösas genom att min mamma har honom de dagar som glappar fram till inskolning. Men det kommer också bli så att då får min mamma också sköta inskolningen. Jag känner redan att det är lite mycket av min mamma. Jag vill så klart vara med och skola in honom, men vet inte hur detta kan lösas. Jag har redan dribblat massor med jobbstart och fått skjuta upp den på grund av Alfons dagis. Men självklart är det inte rimligt att skola in honom på två ställen på en månad. Och kan han få platsen nu, i den här vevan så är ju det så himla bra. Istället för att börja på det andra stället och sen byta till förstahandsvalet efter sommaren till exempel, som jag hade tänkt mig att det skulle bli. Han börjar på ett enda dagis, det är ju det bästa.

Imorgon får vi definitivt besked om han får platsen på findagiset i mitten av april. På måndag ska vi annars på inskolning på det andra... Ovisshet är icke vad jag mår allra bäst av just nu känner jag.

Bäst just nu är däremot:

Tulpanerna på mitt köksbord. För några år sedan gillade jag inte tulpaner. Jag tyckte dom var döda och plastiga och hårda och opersonliga. Nu gillar jag tulpaner mycket. Jag älskar att ändra mig och börja gilla, det är mitt mål i livet. Synd att det är så mycket i världen som verkar så himla ogillbart.

Dagens vårtemperatur. Inte är det hett precis, men absolut på rätt väg. Ska man våga montera bort åkpåsen ur vagnen månntro? Det är ett sånt himla pill. Och i princip kan det ju börja snöa igen. Men ongen blir ju sjukt varm, även om han inte har ytterkläder och påsen är helt uppknäppt.

Alfons. Åååååå han är så GÖLLIG!! Jag nästan dör av fascination över hur någon kan vara så vanvettigt kjut och rolig och charmerande. Och så är han min! Den här åldern alltså. Första året var verkligen ingen hit om man frågar mig. Men från ett år och framåt, ge mig mer! Vill bara fånga alla sekunder nu och behålla för alltid. Love it.

Ortens blöjpriser. Jag kommer kunna handla blöjor till finfina priser här, överraskning och glädje.

Over and out.