Köttdilemmat

Idag ringde dom från det där dagiset. Hon som ringde lät ju i och för sig gullig. Men i mina ögon är dom skyldiga tills motsatsen är bevisad. Hon efterfrågade Alfons nya adress för dom tänkte skicka ut välkomstbrev. Det är så dags nu, fem dagar innan inskolningsstart?! Som det också har irriterat mig att dom inte ens har kunnat skicka ut nån liten information eller inbjudan så man känner sig åtminstone lite välkommen och kanske också något mindre skräckslagen. Men nu är det alltså dags, nu ska vi få post från dagis.

Så är det ju också det här med maten för vår del. Jag har haft ett sånt huvudbry med hur jag ska hantera dagismaten. Vi äter inte kött hemma. Alfons har aldrig smakat kött, jag har inte ätit kött på fjorton år. Vi äter fisk och mjölkprodukter men i teorin är jag övertygad vegan. Jag levde veganskt i fyra år men fick sluta av praktiska skäl på grund av dom omständigheter jag levde under då. Men när jag handlar väljer jag fortfarande helst helt djurfritt.

För mig känns det så in i märgen fel att mitt barn ska äta kött. Kött är både äckligt och ohälsosamt. Och oetiskt. Anser jag. Samtidigt kommer det bli otroligt opraktiskt att vara strikt. Från början var jag helt säker på att jag skulle insistera på att Alfons skulle få vegetarisk mat på dagis, men som han är nu vet jag verkligen inte hur det skulle fungera. Han blir nämligen helt tokig om han inte får äta samma som alla andra som sitter vid bordet. Gör man ett försök att äta något som inte är ämnat för honom blir han omöjlig och rasande och vägrar äta sin egen mat och pekar och hoppar och gastar tills han har fått samma sak.

Det bästa vore så klart om det kunde lagas mer vegetarisk mat till alla barnen. Men kollar man dagisets matsedel serveras det kött alla dagar utom en, då är det fisk. Jag blir trött. Vi snackar ändå en förskola som har "miljö och hälsa" som sina ledord. Har hela köttdebatten då gått spårlöst förbi kan man undra? Och sen, om man bortser från dagis, hur har man ett vegetariskt barn som ska äta hos kompisar, åka på läger och grilla korv och allt sånt där? Nu är han bara fjorton månader och har ingen möjlighet att fatta egna beslut. Hade han varit fem år så hade jag kunnat förklara hur jag ser på mat, djur, miljö och livet och han hade kunnat förstå åtminstone till viss del. Och sen kunde han få bestämma själv vad han tyckte var okej att ha på tallriken och inte.

Nu efterlyser jag tankar och erfarenheter från någon annan som gått igenom det här vegetariska dilemmat. Hur gör man? Ska jag släppa på mina värderingar eller inte? För vems skull i så fall; dagisets, min eller för Alfons skull?

Kommentarer i stil med; "låt honom äta kött nu så kan han ju välja själv sen om han vill bli vegetarian" göre sig icke besvär. Som om att äta kött vore det neutrala. Som om inte precis alla föräldrar väljer åt sina barn och fattar beslut över deras huvuden som dom sen får leva med hela livet. Både föräldrarna och barnen.

Det är just det.

Smygtitt på dagis

Idag var det fint väder. Vi tog en söndagspromenad till Alfons blivande dagis. Mest i jakt på en bebisgunga, nåt som den här hålan ännu inte lyckats leverera, åtminstone inte så att jag har kunnat hitta den. Jag tycker inte han sitter bra nere i ett sånt där däck där han knappt ser ut över kanten. I vår förra stad (den mycket bättre staden) så fanns det bebisgungor överallt. En däckgunga och en bebisgunga. Hur svårt kan det vara? Nu när jag ska börja betala skatt här och allt så kan det kanske bli så att jag måste påpeka denna brist för dom som förvaltar skattemedlen här i kommunen.

Men vi promenerade också lite i nyfikenhet på hur det ser ut där jag ska lämna mitt kött och blod, mitt hjärta och mina andetag, inom en tämligen snar framtid. Och nu gnager det så klart i magen. För inte hade dom nån bebisgunga där heller. Inte ens på ett bebisdagis. Och dagisgården såg ut som en nertrampad hästhage. Risigt. Och lokalerna, som för övrigt var mitt fritidshem för sisådär tjugofem år sedan, var slitna och ganska skabbiga. Jag kikade in genom fönstren och såg att det inte var undanplockat därinne. Leksaker låg framme och en upp och nervänd dockvagn låg mitt på golvet. Jag fick dåliga vibbar så klart. Man plockar väl undan och städar upp när man går hem för dagen? I synnerhet en fredagseftermiddag när man stänger verksamheten för veckan? Jag kände genast att det måste jobba slarviga och ondsinta människor där som inte kommer bry sig om mitt barn och vårda honom på det sätt han är värd och behöver! Varför gick jag dit? Magvärken, inskolningsångesten, är sju resor värre nu kan jag säga.

Min pappa var här förut (mina föräldrar springer här dagarna i ända numera! jag tror det är för att dom kan. dom är snälla och kommer med grejer, men jag hoppas verkligen det rör sig om nyhetens behag, att vi finns så nära nu) och jag beklagade mig lite över det skrämmande dagisgårdsbesöket. Min pappa brukar ofta säga rätt irriterande och snusförnuftiga saker. Men nu sa han: "tänk på att det där var DITT första intryck, det är inte säkert att Alfons upplever det på samma sätt".

Och det var ju ett klokt perspektiv. Jag ska försöka att inte noja upp mig utan backa tillbaks lite och ge Alfons en chans att bilda sig en egen uppfattning. Jag vill ju helst tycka om det så klart!

Försöka sa jag.

Första kvällen i nya lägenheten

Nu har vi flyttat. Det kan man väl säga när man faktiskt ska sova över för första gången. Efter flera dagars mekande och uppackande som ännu inte är färdigt ska vi nu låtsas att vi bor här på riktigt. Alfons har redan börjat och ligger och sover. I eget rum. Jag kommer få en kris när jag snart ska gå och lägga mig. I MITT rum. Har redan en känsla av att jag glömt nåt. Vi får väl se hur det går.

Jag är inte van att bo längst ner. Det är nåt nytt att behöva akta sig för att gå naken i vardagsrummet efter duschen. Två stora fönster ut mot gatan och dessutom än så länge i avsaknad av gardiner avslöjar mer än önskvärt, i synnerhet när det är mörkt ute. Jag må vara anhängare av en och annan -ism, men exhibitionismen hör inte till dessa. Jag ser i alla fall träd genom alla mina fönster, det är bra. Åtminstone i brist på havsutsikt. Sett i ett större perspektiv är så klart hav betydligt mer önskvärt än träd. Men all natur är bättre än ingen natur.

I flera dagar har jag städat. I den nya lägenheten alltså. Det började som den där grejen som jag brukar göra, att jag vill städa innan jag ställer dit mina grejer. Det är en psykisk åkomma jag har. Jag vill veta att det är rent. Och när jag började märkte jag ju att rent, det var det inte. Dom förra gästerna har helt enkelt inte städat så bra alls. Sen är det allmänt lite risigare här än där vi bodde förut. Och det har inte bara med min attityd att göra. det är slitet. Och så jävlas det. I förrgår hängde balkongdörren sig och gick inte att stänga. Värden fick komma och operera den, fast inte förrän dagen efter. Ugnen går inte att öppna alls när den är varm. Och så trillar badkarsfronten av ideligen. Nu har jag gett upp och har den stående på golvet. Duschstången sviktar. Och så är det lite emaljskador i badkaret och lite hack i köksbänkarna. Och sånt.

Men i relation till det som händer i Syrien är det tipptopp.

Mitt förhållande till den här hålan då, hur går det med den undrar ni kanske? Jo tack, två dagars vistelse här har jag just betalat för med två dygns migrän. Stressen över att bara vara här gnager på mig. Jag har dock klurat ut en strategi som verkar fungera litegrann. Jag låtsas att jag är utomlands. Att jag är en främmande betraktare av en exotisk kultur och kan därigenom flyta lite ovanpå. Jag behöver inte riktigt delta utan kan hålla distansen. För jag ska ju ändå åka hem snart. Och så förstår jag inte språket heller.

Nu ska jag strax lägga mig. I köket står tjugofem tomma banankartonger och i vardagsrummet ett gäng ouppackade. Jag hoppas vid gud att det inte spökar här för spöken är jag himla rädd för. Jag har ingen teve heller, för man måste ha en egen digitalbox i den här fastigheten och det har inte jag. Så det är alldeles stressande tyst, inget lugnande malande nyhetspladder.

Det är faktiskt jättekonstigt att vi ska bo här nu.

Force majeure

Så här värdelöst blev det att köra vagn i det blöta och äckliga snöfall som ofredade min gata i stan under en stor del av dagen.

Hade jag inte ideligen sparkat loss den klibbiga snön hade A varit i höjd med trädtopparna nu och jag hade ilsken och rastlös gått runt nedanför och väntat på tö.

Fyndat

Jag har fyndat idag igen. Det finns få saker som gör mig nöjdare. Jag kan gå runt och vara belåten i dagar och veckor efteråt. Jag är egentligen varken snål eller sparsam men det finns nån göttig adrenalinrusch i att knipa saker billigt. En tillfredsställande känsla av att ha lurat den säljande parten. Något som är en välkommen variation till den oftast dominerande känslan av att själv vara lurad när man lämnar en affär med fulla påsar och tom plånbok.

Kanske 2012 ska bli ett fyndår. Bättre fyndår än hundår. Januari inleddes med att jag fyndade skor till A nåt rent infernaliskt billigt. Ingen i min omgivning har sluppit höra om mina skofynd. Sen apfyndade jag en tripptrappstol och ett badkarsskötbord på Blocket. Sen en extra bilstol att ha i mammas bil. Idag fyndade jag också grejer helt oplanerat. Jag brukar mest handla begagnat men A behövde pyjamasar NU, så vi knatade till barnklädesaffärerna i morse. Hittade barnjeans på rea, ett par fint knallgula regnbyxor som han kommer behöva på dagis samt en vårmössa till halva priset. Och det bästa är när jag får räkna ut vad det egentligen skulle ha kostat till fullpris och jämföra det med vad jag verkligen betalade. Då måste jag nästan ringa nån och säga det.

Triumf.

(och ja jag vet att det alltid är andra, till exempel bangladeshier, litauer eller kineser som får betala det verkliga priset för att vi kan köpa så billiga kläder. samt miljön. och svenska arbetstillfällen. jag VET. no moralkakor needed.)

Våren vs vintern 1-0

Här hänger vi och eliminerar vagnens andrahandsvärde genom en rejäl blekning av suffletten. För solen värmer och smälter så jag bara måste sitta på den här bänken medan ongen sover middag! Att det blåser lite snålt kan jag nästan förtränga till förmån för ljuset! Ljuset!

Stängningsdags

Förra måndagen trotsade jag min bassängskräck och tog med Alfons till badhuset. Jag trodde väl han skulle vara skeptisk i vanlig ordning men han blev helt såld på det här med simbassänger. Så idag knatade vi dit igen. Han uppförde sig faktiskt ännu bättre än förra gången. Senast var det panik när jag skulle försöka duscha innan bassängen och han skulle stå och vänta. Hade jag tänkt. Idag stod han inte heller och väntade men istället för att skrika och kasta sig på golvet så knallade han helt sonika iväg.

Och medan jag klädde på mig efter badet så tog han som sin livsuppgift att stänga dörrarna på alla dom tusen oranga skåpen i omklädningsrummet. För att minimera antalet utslängda föremål ur skåp hemmavid har jag börjat lovebomba stängning av saker. As opposed to öppning. Att stänga skåp och dörrar är helt hysteriskt roligt och bra har jag tutat i Alfons och hej vad formbara dom är dom små liven.

Nu stängs det vill jag lova.

Ensamhelg

I fredags åkte faktiskt Alfons till sin pappa. Jag vågade inte tro det förrän det verkligen hände. Första helgen på över ett år. Jag har varit där tillsammans med honom och han har ju träffat sin pappa regelbundet så jag kände mig säker på att han inte skulle vara otrygg med att åka dit.

Men så klart, när han skulle bli hämtad blev det ändå jobbigt. Alfons har samtidigt som han de senaste dagarna tuffat till sig på vissa plan (vågar gå långt bort från mig på öppna förskolan till exempel) blivit extremt fobisk mot att omhändertas av andra än mig. I onsdags grät han när pappa höll honom och blev lugn först när jag tog honom. Jag trodde då att det var för att jag och pappan just haft ett mindre meningsutbyte, men sen blev det samma dagen efter när mormor kom. Mormor! Som han älskar så. Och i fredags när han skulle bli hämtad ville han absolut inte vara hos pappa. Vi löste det med att pappa fick stanna en stund och leka lite och mata middagen och sen gick det bättre.

Men den hemska känslan av att skiljas från ett oroligt barn, den lär man ju få uppleva igen. Hej dagisinskolning som lurar runt hörnet! När dom väl kom i väg så verkar helgen ha avlöpt på bästa sätt. Enligt rapporter har A varit nöjd och busat och lekt mycket. Till och med sovit bra! Vad är det för sätt? Han har fortsatt vara rädd för främmande människor men då har han haft pappa som sin trygga punkt.

Lyxsaker jag gjort under helgen: kollat på På spåret på JÄTTEHÖG volym i fredags bara för att jag kunde. Annars brukar jag få ha volymen av och slå på texttvtextningen för att inte störa A som sover. Röjt ur två garderober (och själsfriden som följer på det..) Sorterat grejer och SLÄNGT (lyckoruset man får när man slänger överstiger vida berusningen man får av själva konsumtionen. Slängningen är oftast ångestfri, när man väl fattat beslutet att kasta). Haft finbesök. Tränat. Lagat mat åt mig själv. Gått promenader med hunden som nästan flyttat till min pappa men som jag rövade hit under denna lediga helg för jag SAKNAR henne. Vet ni hur mycket bättre man mår som människa när man är ute och går tre-fyra promenader om dagen? Jag kan säga att jag rekommenderar det. Med eller utan hund.

Mindre lyxig sak: att någon av mina grannar bestämde sig för att gå loss med hammare och spik runtomkring i hela sin lägenhet mellan kl 7 och 8 på söndagsmorgonen. Vem gör så?? Det gjorde mig åtminstone mer motiverad att flytta.

Ja just det. Nu är han hemma. Som jag väntade framåt eftermiddagen. Gick till fönstret om och om igen och tittade. Sen kom han! Och jag såg att han också kände samma när vi såg varandra. Han log och glittrade och pekade sen på lampan som han brukar göra när det är lite mycket för honom. Och sen har jag nosat på honom och pussat honom ideligen och kommit på mig själv med att betrakta honom som om han varit den förlorade sonen i ett decennium allra minst. Så fint kan det vara att ha den där ongen.

Det är himla nyttigt att få sakna honom lite lite.

Fröken Sverige var är du???

Till frukostteet läste jag det här fruktansvärda på DN:s förstasida. Mina tankar snurrar nu hos Fröken Sverige och barnen. Fröken, om du fortfarande tittar in här ibland vore det underbart med ett livstecken från dig!
frokenmarkvardig@live.se

Vem släppte ut den jäveln??? Bevisligen har man ett väldigt dåligt skydd som drabbad av våld i nära relationer, det framgick också tydligt i Fröken Sveriges numera nedlagda blogg. Förövaren verkar ha större rättigheter än offren.

Jag tänker på barnen som säkert fått gå igenom alldeles för mycket redan. Och så klart andra anhöriga. Det ska inte få gå så här långt. Sånt här ska inte få hända.

Kicken

Igår var en bra dag. Jag hade fruktat den för att den var så fullspäckad och tidspressad. Vi hade planer både på för- och eftermiddag, det skulle krävas sociala prestationer, tider skulle passas och barnet skulle dessemellan hinna tillgodogöra sig lämplig mängd mat och sömn.

I min brutenhet kändes det som ett hopplöst projekt. Hur skulle jag orka jag som just nu är så till den milda grad utan ork? Men igår kväll, efter genomförda uppdrag, var jag till min förvåning glad och lätt till sinnes samt full av energi.

Jag börjar tro att det är monotonin som har stor del i min nedstämdhet. Den vardagliga ensamheten, bristen på sociala kontakter och social och intellektuell stimulans fungerar väldigt dåligt för mig. Efter en fullspäckad dag med utflykter och möten mådde jag bättre än på länge.

Jag börjar tänka att det här med att börja jobba igen kanske inte kommer vara av ondo utan av godo. Att den kommande nya vardagen med nya rutiner och nya utmaningar kan vara en stress som kanske inte bara tar utan också ger energi.