På två ben i morfars kök under julhelgen
torsdag 29 december 2011
Epokslut
Nu är snart det här året slut. Idag har jag sagt upp min lägenhet samt kastat en låda bröstmjölkskuber som jag hittade längst in i frysen. Båda skedde med en känsla av sorg och melankoli.
Jag får återkomma till framtida flytt, orkar inte nu. Det har att göra med det där jobbiga att det inte alltid ska vara så här att göra. Börja jobba, börja dagis. Bröstmjölken var en nära-livet upplevelse att hitta. Tänk att vi har varit där, jag och Alfons. Tänk att han har varit nyfödd och att det var jag som födde honom. Tänk att min kropp kan producera sånt som ett spädbarn kan överleva och växa på. Tänk att min kropp kunde producera ett spädbarn. Mirakel är det.
Jag får återkomma till framtida flytt, orkar inte nu. Det har att göra med det där jobbiga att det inte alltid ska vara så här att göra. Börja jobba, börja dagis. Bröstmjölken var en nära-livet upplevelse att hitta. Tänk att vi har varit där, jag och Alfons. Tänk att han har varit nyfödd och att det var jag som födde honom. Tänk att min kropp kan producera sånt som ett spädbarn kan överleva och växa på. Tänk att min kropp kunde producera ett spädbarn. Mirakel är det.
tisdag 27 december 2011
Lugna dagar
Vi har haft ett par lugna dagar här i gamla föräldrahemmet. Hela släkten har varit samlade, det vill säga jag, Alfons, min mamma, min pappa och min bror. Ibland är det skönt att vi inte är fler, ibland är det bara för satans tråkigt.
På juldagskvällen blev det till slut julklappsutdelning även hos oss, med en nyhemkommen och nyopererad moder som faktiskt var i förvånansvärt bra skick. Hon hade med sig ett stort sömnbehov hem men var överraskande rörlig fysiskt. Men vad är det med di gamle? Varför ska dom klara sig själva till förbannelse? På julaftonens morgon hade mamma legat ensam hemma i sin lägenhet och haft så ont i magen att hon faktiskt trodde hon skulle dö. Plus feber. Ringde hon efter ambulans? Nej. Ringde hon ens sjukvårdsupplysningen? Nej. Hon ringde till min pappa så han fick komma och hämta henne för att åka till gamla gemensamma hemmet för julfirande. Där åt hon lite katrinplommonpure och tog ett glas Samarin. För det är ju bra mot ont i magen. Sen fick hon gå och lägga sig. Hon var ju själv övertygad om att det var äggstockscancer hon hade, jodå, den diagnosen hade hon ställt själv. Och det gör dom ju ändå inget åt akut, det visste hon bestämt.
Först på kvällen fick jag henne att ringa sjukvårdsupplysningen. Så klart tyckte dom hon skulle åka till akuten bums. Och resten är historia.
Alfons har iallafall varit på gott humör dessa juldagar. Han gillar ju när det är flera hemma. Alltid finns det någon som ägnar sig åt honom, då tystnar gnällspiken i honom och jag har ett NÖJT barn! Går gör han bättre och bättre för varje dag även om det fortfarande är krypa som gäller om han ska ta sig fram längre sträckor och snabbt. Idag började han även bestiga trappan till övervåningen. Han har också ett imponerande passivt ordförråd, som en liten svamp suger han åt sig och det är inte klokt vad han snappar upp av vad som sägs i en mening. Asså, jag kan inte barntermerna men på hundspråk kan han apportera namngivna föremål och komma och lämna. Han är nu besatt av att peka ut öga näsa mun på alla i sin omgivning inklusive hunden och detta gör han med väldigt ovarsam hand. Han gillar också att ge bort saker och tycker till min stora lycka mycket om att ge bort pussar. Han fattar det här med att inte trilla ur sängar och soffor och vänder sig med stor finess om när han kommer till kanten och låter försiktigt benen glida över kanten så han landar med fötterna först. Det vi inte har börjat med är att han får äta själv. Varje dag skjuter jag upp det för att jag aldrig tycker jag har orken till det där merarbetet. Städa golv, möbler och tapeter samt barn och kläder efter varje måltid känns inte som det jag önskar mig mest just nu. Men nån gång måste jag ju... Han äter ju i viss mån själv; lite frukt, smörgåsbitar och smörgåsrån, men jag märker att han helst blir matad även med frukt och smörgås. Vi bör nog börja snart innan han blir för evigt passiv vid matintag och måste ha personlig assistent resten av livet.
Ja just det, julklapparna. Alfons fick mest så klart. Och böcker. BARA böcker. Med undantag av ett pussel och en låda klossar. Det var himla bra för han gillar verkligen böcker jättemycket och önskade sig det. Men också himla bra att han blir ettåring snart för då ska han önska sig mer handgripliga saker så som docka och dockvagn och åkbil och leksaksspis.
Jag då? Av dom som känner mina behov bäst fick jag ett dygn på spa! Lyckan i en julklapp. Få sova ostört! Och så fick jag en lyxig ansiktsbehandling att nyttja när andan faller på! Som jag har att se fram emot!
Jag är förstås mycket tacksam.
På juldagskvällen blev det till slut julklappsutdelning även hos oss, med en nyhemkommen och nyopererad moder som faktiskt var i förvånansvärt bra skick. Hon hade med sig ett stort sömnbehov hem men var överraskande rörlig fysiskt. Men vad är det med di gamle? Varför ska dom klara sig själva till förbannelse? På julaftonens morgon hade mamma legat ensam hemma i sin lägenhet och haft så ont i magen att hon faktiskt trodde hon skulle dö. Plus feber. Ringde hon efter ambulans? Nej. Ringde hon ens sjukvårdsupplysningen? Nej. Hon ringde till min pappa så han fick komma och hämta henne för att åka till gamla gemensamma hemmet för julfirande. Där åt hon lite katrinplommonpure och tog ett glas Samarin. För det är ju bra mot ont i magen. Sen fick hon gå och lägga sig. Hon var ju själv övertygad om att det var äggstockscancer hon hade, jodå, den diagnosen hade hon ställt själv. Och det gör dom ju ändå inget åt akut, det visste hon bestämt.
Först på kvällen fick jag henne att ringa sjukvårdsupplysningen. Så klart tyckte dom hon skulle åka till akuten bums. Och resten är historia.
Alfons har iallafall varit på gott humör dessa juldagar. Han gillar ju när det är flera hemma. Alltid finns det någon som ägnar sig åt honom, då tystnar gnällspiken i honom och jag har ett NÖJT barn! Går gör han bättre och bättre för varje dag även om det fortfarande är krypa som gäller om han ska ta sig fram längre sträckor och snabbt. Idag började han även bestiga trappan till övervåningen. Han har också ett imponerande passivt ordförråd, som en liten svamp suger han åt sig och det är inte klokt vad han snappar upp av vad som sägs i en mening. Asså, jag kan inte barntermerna men på hundspråk kan han apportera namngivna föremål och komma och lämna. Han är nu besatt av att peka ut öga näsa mun på alla i sin omgivning inklusive hunden och detta gör han med väldigt ovarsam hand. Han gillar också att ge bort saker och tycker till min stora lycka mycket om att ge bort pussar. Han fattar det här med att inte trilla ur sängar och soffor och vänder sig med stor finess om när han kommer till kanten och låter försiktigt benen glida över kanten så han landar med fötterna först. Det vi inte har börjat med är att han får äta själv. Varje dag skjuter jag upp det för att jag aldrig tycker jag har orken till det där merarbetet. Städa golv, möbler och tapeter samt barn och kläder efter varje måltid känns inte som det jag önskar mig mest just nu. Men nån gång måste jag ju... Han äter ju i viss mån själv; lite frukt, smörgåsbitar och smörgåsrån, men jag märker att han helst blir matad även med frukt och smörgås. Vi bör nog börja snart innan han blir för evigt passiv vid matintag och måste ha personlig assistent resten av livet.
Ja just det, julklapparna. Alfons fick mest så klart. Och böcker. BARA böcker. Med undantag av ett pussel och en låda klossar. Det var himla bra för han gillar verkligen böcker jättemycket och önskade sig det. Men också himla bra att han blir ettåring snart för då ska han önska sig mer handgripliga saker så som docka och dockvagn och åkbil och leksaksspis.
Jag då? Av dom som känner mina behov bäst fick jag ett dygn på spa! Lyckan i en julklapp. Få sova ostört! Och så fick jag en lyxig ansiktsbehandling att nyttja när andan faller på! Som jag har att se fram emot!
Jag är förstås mycket tacksam.
söndag 25 december 2011
Julaftonen som kom av sig
God fortsättning och god jul! Vår julafton kom liksom av sig på mitten när min mamma fick åka till akuten med jätteont i magen och feber. Julklapparna ligger fortfarande kvar oöppnade under granen.
Det blev blindtarmsoperation på julnatten och nu ska hon snart få komma hem, så kanske kanske blir det paketöppning ikväll istället. Om mamma orkar.
News flash: Alfons går! Dagen före julafton slog han till, som den väldresserade lilla apa han är. Och nu är det ingen tvekan om saken. Visserligen går han som han varit på glöggkalas, men han tar iallafall sig fram tvåbent.
Det blev blindtarmsoperation på julnatten och nu ska hon snart få komma hem, så kanske kanske blir det paketöppning ikväll istället. Om mamma orkar.
News flash: Alfons går! Dagen före julafton slog han till, som den väldresserade lilla apa han är. Och nu är det ingen tvekan om saken. Visserligen går han som han varit på glöggkalas, men han tar iallafall sig fram tvåbent.
tisdag 20 december 2011
Friden och röran
Ni vet mitt barn, Alfons, han somnade utan större omak klockan 21:00 idag. 21! Han som på sista tiden dragit iväg och haft läggdags vid 22-22:30 och nu efter feberdagarna hamnade vi på hysteriska 23:30. Det var inte roligt alls, jag höll faktiskt på att förlora förståndet.
Men nu ska det tydligen sovas klockan 21 och nöjdast av alla är jag. Jag har just haft två timmar unik egentid (nåja, så nära egentid man nu kommer när man samtidigt är i husarrest) och kollat lite teve, bloggat lite och bloggsurfat en del.
För att toppa det hela tog mina föräldrar med sig hunden hem på jullov när dom var här igår Så jag har inte heller behövt gråtona håret just idag genom att klä på oss vinterkläder och asa vagnen ner för trapporna tre gånger om dagen. Nästan fridfullt. Med undantag för att jag var tvungen att handla på köpcentret idag igen och för att att-göra listan är konstant eftersom jag skriver dit nya fix på den i samma takt som jag stryker gamla.
Dessutom är hemmet en krigszon bestående av det vanliga leksaker-och-böcker-på-golvet kaoset ackompanjerat av pysselrester från under stress egenpysslade julkort, rester av julklappsinslagning samt inte minst jättemegaprojektet rensa-ut-för-små-barnkläder-ur-garderoben. Alfons mormor har försett honom med abnorma mängder kläder. Vardagsrummet är täckt från golv till tak av ett klädhav. Betänk då att bebiskläder är förhållandevis små till sin natur och föga skrymmande. Det är inte vanliga kassar jag rensar i utan stora svarta sopsäckar. Betänk även att detta inte på något vis är första utrensningen utan gäller endast kläder i stl 74 och några in i det sista förhoppningsfulla 68:or. På vinden är det redan proppat av sopsäckar med tidigare utrensat.
Själv betänker jag att jag faktiskt är husmor nu och verkligen borde hålla fanan högt och samtidigt som jag limmar, rimmar, lackar, shoppar, snyter och byker även borde stoppa lite korv, skålla lite grisar, fresta Jansson samt göra lyckade kulprov. Av guds nåd och försyn är jag lyckligtvis ännu ett barn i somligas ögon och har därför ynnesten att på julaftonen få sätta mig vid dukat julbord utan att ha lyft minsta finger för att se till att det blev jul i år också. Heja barndomen, den bär man med sig länge, på gott och ont.
För ordningens skull vill jag också påpeka att inga landlevande djur har fått sätta livet till för mitt julbord. Det kändes bara mer husmoderligt att referera till korvstoppning. Visste ni att det är inne? Att stoppa korv alltså. Det är superintressant. Det handlar om att tidskrävande aktiviteter har blivit status i vårt stressade snabbmatssamhälle.
Nu har jag kommit igång. Nu ska jag sluta. Jag kan hålla på hur länge som helst.
Sov gott!
Men nu ska det tydligen sovas klockan 21 och nöjdast av alla är jag. Jag har just haft två timmar unik egentid (nåja, så nära egentid man nu kommer när man samtidigt är i husarrest) och kollat lite teve, bloggat lite och bloggsurfat en del.
För att toppa det hela tog mina föräldrar med sig hunden hem på jullov när dom var här igår Så jag har inte heller behövt gråtona håret just idag genom att klä på oss vinterkläder och asa vagnen ner för trapporna tre gånger om dagen. Nästan fridfullt. Med undantag för att jag var tvungen att handla på köpcentret idag igen och för att att-göra listan är konstant eftersom jag skriver dit nya fix på den i samma takt som jag stryker gamla.
Dessutom är hemmet en krigszon bestående av det vanliga leksaker-och-böcker-på-golvet kaoset ackompanjerat av pysselrester från under stress egenpysslade julkort, rester av julklappsinslagning samt inte minst jättemegaprojektet rensa-ut-för-små-barnkläder-ur-garderoben. Alfons mormor har försett honom med abnorma mängder kläder. Vardagsrummet är täckt från golv till tak av ett klädhav. Betänk då att bebiskläder är förhållandevis små till sin natur och föga skrymmande. Det är inte vanliga kassar jag rensar i utan stora svarta sopsäckar. Betänk även att detta inte på något vis är första utrensningen utan gäller endast kläder i stl 74 och några in i det sista förhoppningsfulla 68:or. På vinden är det redan proppat av sopsäckar med tidigare utrensat.
Själv betänker jag att jag faktiskt är husmor nu och verkligen borde hålla fanan högt och samtidigt som jag limmar, rimmar, lackar, shoppar, snyter och byker även borde stoppa lite korv, skålla lite grisar, fresta Jansson samt göra lyckade kulprov. Av guds nåd och försyn är jag lyckligtvis ännu ett barn i somligas ögon och har därför ynnesten att på julaftonen få sätta mig vid dukat julbord utan att ha lyft minsta finger för att se till att det blev jul i år också. Heja barndomen, den bär man med sig länge, på gott och ont.
För ordningens skull vill jag också påpeka att inga landlevande djur har fått sätta livet till för mitt julbord. Det kändes bara mer husmoderligt att referera till korvstoppning. Visste ni att det är inne? Att stoppa korv alltså. Det är superintressant. Det handlar om att tidskrävande aktiviteter har blivit status i vårt stressade snabbmatssamhälle.
Nu har jag kommit igång. Nu ska jag sluta. Jag kan hålla på hur länge som helst.
Sov gott!
Det här med att gå
Sedan några dagar tillbaks släpper Alfons då och då taget om möblerna han har som transportstöd och gåspringer tre-fyra steg utan att hålla i sig fram emot en annan möbel som han har tagit sikte på. Skulle det inte stå nån möbel där efter att han tramsat sig fram sina tre-fyra steg så skulle han trilla framstupa. Jag har överhuvudtaget inte tänkt tanken att "han har börjat gå". Men igår var mamma här och blev alldeles exalterad över att han ju tar "sina första steg". Vi skickade honom mellan oss och visst, han tar ju ett par tre steg på egen hand men sen faller han rakt fram. Han går dock relativt obehindrat med stöd och håller i mig med bara en hand.
Men är det där hans första steg?? Räknas det verkligen? Jag har nog tänkt mig att hans första steg ska vara lite mer kontrollerade och stadiga och ske typ mitt på golvet. Och gå tänker jag mig att han kan när han förflyttar sig på två ben till exempel fem meter mellan kök och vardagsrum och att han inte trillar handlöst omkring överallt. Jag föreställer mig nog att när man kan gå så har man sån kroppskontroll att man själv bestämmer när man ska börja och sluta gå och att man till exempel väljer när man ska sätta sig ner. Inte att man slutar gå för att man välter.
När kan man egentligen gå?? Hur ser någons första steg ut?
Men är det där hans första steg?? Räknas det verkligen? Jag har nog tänkt mig att hans första steg ska vara lite mer kontrollerade och stadiga och ske typ mitt på golvet. Och gå tänker jag mig att han kan när han förflyttar sig på två ben till exempel fem meter mellan kök och vardagsrum och att han inte trillar handlöst omkring överallt. Jag föreställer mig nog att när man kan gå så har man sån kroppskontroll att man själv bestämmer när man ska börja och sluta gå och att man till exempel väljer när man ska sätta sig ner. Inte att man slutar gå för att man välter.
När kan man egentligen gå?? Hur ser någons första steg ut?
Den här tiden
Tiden när hösten blir allt mörkare och går mot jul och årsslut gillar jag faktiskt litegrann fast jag egentligen är en sommarmänniska. Det är det här gemensamma målet jag gillar, pysslet, stöket, förberedelserna, att alla har sitt fokus på en och samma sak. Det är mysigt.
Det är nog därför jag är en total sucker för Musikhjälpen i P3 också och knarkade det nästan dygnet runt förra veckan när det sändes. Och förra året. Och förrförra. Musikhjälpenveckan är årets mysigaste vecka. Det här engagemanget, uppslutningen kring ett och samma mål, åh vad det är trivsamt.
I år är jag extra nöjd eftersom det inte är någon snö. Vit jul kan ge julstämning men det kan i min värld även en grön jul. Min mamma är från Skåne och jag tillbringade i stort sett alla jul- och nyårshelger i min barndom där. Ofta, men inte alltid, saknades snö. Julaftonspromenaden såväl som nyårsnattspromenaden togs ofta i dimma och duggregn överglittrande gräsmattor, regnvåt asfalt och med doften av den fuktiga myllan i näsan. Så en sån här grön jul som vi i år har där jag bor känns för mig nästan lite mer julig än den vita.
Den här tiden kräver också sina hyacinter. Hemma hos mormor och morfar luktade det alltid hyacint och köttbullar på julen. Inga köttbullar har jag trillat men här hos oss ska det åtminstone få lukta hyacint tänkte jag. Jag har redan förbrukat tre stycken under december och behövde nya. På stora mataffären reade dom ut hundratals hyacinter för fem kronor stycket. Jag skulle just börja bunkra när jag upptäckte att varenda hyacintkruka var märkt med en liten lapp med texten "extra svag doft". Vad handlar det om? Har dom avlat fram luktfria hyacinter? Men är det inte just för doften man har hyacinter?? Dom är visserligen småtrevliga men inte storslaget vackra, så man vill ju att dom ska dofta JUL! För satan. Det blev inga hyacinter för fem kronor för min del. Hade det varit med extra stark doft hade jag köpt tio.
Om gud och Alfons vill kanske jag även hinner svänga ihop lite julgodis. Vi får se.
Det är nog därför jag är en total sucker för Musikhjälpen i P3 också och knarkade det nästan dygnet runt förra veckan när det sändes. Och förra året. Och förrförra. Musikhjälpenveckan är årets mysigaste vecka. Det här engagemanget, uppslutningen kring ett och samma mål, åh vad det är trivsamt.
I år är jag extra nöjd eftersom det inte är någon snö. Vit jul kan ge julstämning men det kan i min värld även en grön jul. Min mamma är från Skåne och jag tillbringade i stort sett alla jul- och nyårshelger i min barndom där. Ofta, men inte alltid, saknades snö. Julaftonspromenaden såväl som nyårsnattspromenaden togs ofta i dimma och duggregn överglittrande gräsmattor, regnvåt asfalt och med doften av den fuktiga myllan i näsan. Så en sån här grön jul som vi i år har där jag bor känns för mig nästan lite mer julig än den vita.
Den här tiden kräver också sina hyacinter. Hemma hos mormor och morfar luktade det alltid hyacint och köttbullar på julen. Inga köttbullar har jag trillat men här hos oss ska det åtminstone få lukta hyacint tänkte jag. Jag har redan förbrukat tre stycken under december och behövde nya. På stora mataffären reade dom ut hundratals hyacinter för fem kronor stycket. Jag skulle just börja bunkra när jag upptäckte att varenda hyacintkruka var märkt med en liten lapp med texten "extra svag doft". Vad handlar det om? Har dom avlat fram luktfria hyacinter? Men är det inte just för doften man har hyacinter?? Dom är visserligen småtrevliga men inte storslaget vackra, så man vill ju att dom ska dofta JUL! För satan. Det blev inga hyacinter för fem kronor för min del. Hade det varit med extra stark doft hade jag köpt tio.
Om gud och Alfons vill kanske jag även hinner svänga ihop lite julgodis. Vi får se.
torsdag 15 december 2011
Bristen på sällskap
Förra veckan var två fina vänner till mig här på besök i ett dygn. Vi har pluggat tillsammans och jag har bott ihop med en av dom i nästan ett år av studietiden.
Det känns så där självklart att umgås. Avslappnat och opretentiöst. Samtalsämnena kan växla från stort och allmängiltigt till privat, det flyter bara på.
När dom åkte fick jag sorg. För att jag går kvar här i mörka skogen medan dom åker hem till sina fina havslandskap. Och för att jag kände hur otroligt ensamt det blev. Och hur otroligt ensamma vi är största delen av tiden. Bara korta stunder om dagem som jag träffar någon annan vuxen och kan prata med den. Annars är vi ju själva jämt!
Det kom bara över mig hur påfrestande och konstigt det faktiskt är.
Det känns så där självklart att umgås. Avslappnat och opretentiöst. Samtalsämnena kan växla från stort och allmängiltigt till privat, det flyter bara på.
När dom åkte fick jag sorg. För att jag går kvar här i mörka skogen medan dom åker hem till sina fina havslandskap. Och för att jag kände hur otroligt ensamt det blev. Och hur otroligt ensamma vi är största delen av tiden. Bara korta stunder om dagem som jag träffar någon annan vuxen och kan prata med den. Annars är vi ju själva jämt!
Det kom bara över mig hur påfrestande och konstigt det faktiskt är.
tisdag 13 december 2011
Juletid
Det är ju för tråkigt det här eviga temat med ensam förälder och föräldraledighetsekonomin. Det är ju ett spänningsmoment i vardagen som det är och nu inför stundande storhelger blir det faktiskt rent olidligt spännande.
Undrar om släkten fortfarande kan bli lite glada om jag ritar några fina teckningar och slår in? Utan ram it is.
Undrar om släkten fortfarande kan bli lite glada om jag ritar några fina teckningar och slår in? Utan ram it is.
Den kravfyllda hemmiljön
Det utövas en viss press från den yngre generationen att jag ska vara den som jagar runt runt vardagsrumsbordet. Jagandet förväntas också innehålla inslag av smygande och skrämmande.
Och jag som är så trött så trött!
Och jag som är så trött så trött!
måndag 12 december 2011
I rörelse
Jag ska bli en bloggare på språng. Upp med mobilen och släng iväg ett inlägg bara. Det måste göras i stunden för min hjärna kan inte hålla kvar någon tanke en längre tid. Jag kommer några gånger per dag på skrivvärda grejer. Tänker: det där lägger jag in ikväll. Kvällen kommer men kvar finns inget av skrivvärde.
Tack gud då för smartmobiler. Min smarte funkar så bra så jag har utvecklat ett hat mot min dator. Maken till stenåldersmanick. Att någon nånsin har godkänt produktion av något så långsamt och omständigt verkar helt obegripligt.
Ny teknik, nya möjligheter. En fotvärmarapp så vore den fulländad. Gud vad kallt det är i min säng.
Tack gud då för smartmobiler. Min smarte funkar så bra så jag har utvecklat ett hat mot min dator. Maken till stenåldersmanick. Att någon nånsin har godkänt produktion av något så långsamt och omständigt verkar helt obegripligt.
Ny teknik, nya möjligheter. En fotvärmarapp så vore den fulländad. Gud vad kallt det är i min säng.
lördag 10 december 2011
Post sjukorna
Han blev så sjuk och jag sov mindre igen, då kommer allt av sig. När man har feber och inte orkar äta blir man hungrig och ledsen på natten. Det blev flera vakna timmar per natt då jag petade i honom smörgåsbitar som var det enda han accepterade som sjukling. Sen blev det diarre och jätteröd smärtande rumpa som vi har jobbat med några dagar. Nu är bajset vackert blåbärssvart men har åtminstone återfått hyfsad form och frekvens. Matintaget och nätterna har också återgått till mer acceptabla former.
Kort sagt, nu är vi på banan igen. En vämjelig kväll i feberhuset trodde jag att jag hade fått vinterkräksjukan men det visade sig vara falskt alarm. Det är lätt att prata om kräksjukor och tycka att det är ganska avlägset, men när det där illamåendet, kallsvetten och behovet av en toalett plötsligt kommer över en inser man raskt hur bedrövligt det faktiskt ÄR att ha en sån där sjuka, i verkligaste verkligheten.
Mardrömmen är att i det där eländet behöva ta hand om någon annan. Och om den där lilla skulle få kräk och bli liten hjälplös trasa. Men nu har jag tänkt tanken och då händer det inte. Det är i första hand elände man inte hunnit tänka igenom och förbereda sig på som inträffar. För så lyder lagen.
Kort sagt, nu är vi på banan igen. En vämjelig kväll i feberhuset trodde jag att jag hade fått vinterkräksjukan men det visade sig vara falskt alarm. Det är lätt att prata om kräksjukor och tycka att det är ganska avlägset, men när det där illamåendet, kallsvetten och behovet av en toalett plötsligt kommer över en inser man raskt hur bedrövligt det faktiskt ÄR att ha en sån där sjuka, i verkligaste verkligheten.
Mardrömmen är att i det där eländet behöva ta hand om någon annan. Och om den där lilla skulle få kräk och bli liten hjälplös trasa. Men nu har jag tänkt tanken och då händer det inte. Det är i första hand elände man inte hunnit tänka igenom och förbereda sig på som inträffar. För så lyder lagen.
torsdag 1 december 2011
Tredagarsfeber?
Oj oj vad sjuk han blev apongen. Han är alldeles mosig. Febern håller sig stadigt runt 40, med Alvedon och allt. Inatt sov han ända till 4 då han blev orolig och kräktes ner mammas säng. Väldigt synd var det om honom då. Han liksom grät och ulkade samtidigt, det märktes att han var rädd och inte riktigt fattade vad som hände. Plutt! Lakansbyte och pyjamasbyte och sen sov vi vidare ända till 8.
Han åt en portion gröt till frukost men har inte velat äta något sen dess. Vatten dricker han gärna. Är detta månntro tredagarsfebern? Jag tycker så himla synd om honom men är inte överdrivet orolig. Fast om han slutar äta nu så blir jag nojig.
Han sover och sover. Är lugn som aldrig annars. Han vill bara sitta stilla i knät och somnar lite hur som helst. Inget är således som det brukar. Min pappa har ryckt ut och åkt en timme för att komma hit och assistera. Tack för det. ALLA lakan och handdukar är i tvätten, jag behöver alltså en akut vistelse i tvättstugan plus att jag måste handla mat och apoteksgrejer och rasta hunden.
I tider av lakansbrist fick jag inatt ta till ett blommigt påslakan och använda som underlakan. Varför finns inte mönstrade underlakan? Det är så fint! Och mysigt att sova på! I Grekland finns det men jag har aldrig sett det i det här landet. Nån gång kanske Fröken M goes inredningsblogg och lägger ut texten om detta ytterligare.
Prepare. Nu tvättstuga.
Han åt en portion gröt till frukost men har inte velat äta något sen dess. Vatten dricker han gärna. Är detta månntro tredagarsfebern? Jag tycker så himla synd om honom men är inte överdrivet orolig. Fast om han slutar äta nu så blir jag nojig.
Han sover och sover. Är lugn som aldrig annars. Han vill bara sitta stilla i knät och somnar lite hur som helst. Inget är således som det brukar. Min pappa har ryckt ut och åkt en timme för att komma hit och assistera. Tack för det. ALLA lakan och handdukar är i tvätten, jag behöver alltså en akut vistelse i tvättstugan plus att jag måste handla mat och apoteksgrejer och rasta hunden.
I tider av lakansbrist fick jag inatt ta till ett blommigt påslakan och använda som underlakan. Varför finns inte mönstrade underlakan? Det är så fint! Och mysigt att sova på! I Grekland finns det men jag har aldrig sett det i det här landet. Nån gång kanske Fröken M goes inredningsblogg och lägger ut texten om detta ytterligare.
Prepare. Nu tvättstuga.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)