Tankspriddheten

Man kan säga mycket om mina grannar. Men dom stjäl i alla fall inte bilar. Dom kanske stjäl bärselar, spelar på tok för hög musik, röker på balkongen och låter bli att hälsa i trappuppgången fast man går förbi så nära att man nästan nuddar vid varandra, men dom stjäl inte bilar.

Tankspriddheten, logistiken, saker som ska med och ut hem igen och finnas på rätt plats när man behöver dom, sånt gör mig vansinnig just nu. Allt jag måste hålla reda på men misslyckas med. Och tankspriddheten bara tilltar ju längre tid som förflyter utan att jag får sova ordentligt. Nycklar panikletar jag nästan dagligen. Så sjukt energikrävande.

Förra lördagen, då när jag skulle åka med det där tåget, då hittade jag inte bilnycklarna. Dom var mer försvunna än någonsin förut och min panik pyste ut genom öronen för den här gången hade jag ju en tågtid att passa. Jag letade över-jävla-allt, vände ut och in på allt, gormade och svor att jag skulle be att få en god man utsedd åt mig och att jag skulle ringa socialen och be dom omhänderta mitt barn för jag kunde minsann inte hålla ordning ens på en nyckel, än mindre mig själv och ett barn.

När jag hade letat överallt inne, i trappuppgången samt nere vid postfacken började jag leta ute. Då såg jag den, knippan med bilnycklar. Den låg på biltaket, hängde lite ner över kanten, fullt synlig för alla som går på trottoaren eller åker förbi på gatan. Lycklig fångade jag in den och försökte kalkylera när nyckeln egentligen hamnade där. Kom fram till att det var på torsdagen jag senast använde bilen. Alltså två dagar tidigare. I två dygn har nyckelknippan legat och skräpat där på biltaket. Och min bil stod kvar!

Så, hatlappen i porten angående bärselestölden borde rimligtvis ersättas av en tacklapp till alla i kvarteret för att dom låtit bli att tjuva min bil. Dom kanske trodde att det var ett trix av mig. Att jag hade lagt nycklarna på taket och sen satt som en krypskytt och vaktade uppe i lägenheten för att se vem som närmade sig?

Jag blir så stressad av den här tankspriddheten. Varje dag innehåller moment som påminner om sviterna efter en rejäl fylla. Jag kommer helt enkelt inte ihåg vad som har hänt, vad jag har gjort eller var jag har lagt saker och ting. En gammal klasskompis som jobbar med förståndshandikappade tipsade om att ha en korg innanför dörren med nycklar, plånbok, allt sånt livsnödvändigt. Det har dom på det boendet där hon jobbar. Saken är den att jag har en sån korg, men nycklarna finns aldrig i den!

Tills dess att jag får mer ordning på mig själv, när jag slutar amma, när jag får sova några hela nätter, när Alfons börjar skolan eller när det nu blir, är jag i alla fall väldigt tacksam för att mina grannar tydligen inte stjäl bilar...