Men då när jag hade åkt dit med tåget för att fira långhelg och strapatsat mig ordentligt, då skulle dom plötsligt åka bort på bilutflykt en hel dag. Visst erbjöd dom mig en plats i bilen, men SÅ roligt tycker inte Alfons det är att sitta fastsurrad i bilstolen. Sover han inte blir han snabbt lätt hysterisk. Jag tyckte ändå att jag hade fraktat mig dit för att dom skulle få träffa sitt barnbarn. (ochförattjagskullefåvilamiglitekanske)
Jag tyckte det var otacksamt och osnällt att åka bort och lämna mig ensam igen med barn och huspassning, så jag fick gråta en liten stump. Stor klump i halsen som skulle ut. Vara ensam med Alfons är lättare hemma hos mig själv där jag har grejer jag behöver och det är lättare att ta sig ut på promenad och lättare att hitta på saker. Jag är så ilsken också. Jag tror jag börjar bli MYCKET trött och det yttrar sig lite hur som helst verkar det som. Lite okontrollerat och oberäkneligt känsloliv till exempel. Jag fick genast en plan att ringa efter skjuts och mycket barnsligt bara DRA så att huset skulle vara tomt när dom kom hem, då skulle dom minsann få sitt straff.
Sen kom en vän till mig på besök och jag lugnade mig lite.
Men avlastningen när jag är hos mamma och pappa och hälsar på består i att dom har honom några minuter medan han är mysig, sen när han börjar trilska sig får jag honom genast tillbaks. Jag skulle vilja vara utan honom några timmar så jag också kunde vara ute i trädgården och fixa ostört eller åka på långpromenad med hunden eller nåt. Jag blir nästan ännu mer bunden av att vara i stora huset än hemma i lägenheten. Somnar han i sovrummet så är jag fast på övervåningen för går jag ner så hör jag inte om han vaknar. Så då får jag sitta där och passa.
Det är ju inte det att jag vill bli av med honom, inte för nåt i världen. Jag skulle bara vara en mycket bättre och roligare mor om jag inte vore så himla TRÖTT.
Artigt småleende mot sin trötta tråkiga mor
Den där tröttheten är ju lurig alltså. För min del så går det ganska bra att vara trött ett tag, men för länge utan att få "släppa kollen" eller vad man nu gör, funkar inte. ALLT blir 100ggr jobbigare och svårt. Hoppas du hittar lite avlastning! Man ska ju hålla länge till..
SvaraRaderaÅh vännen, jag känner igen mig så himla mkt. (men vad hjälper det)
SvaraRaderaOch vad trist det är när man bygger upp förhoppningar om lite tid utan det ständiga passet, och så uteblir det. Då dyker bitterheten upp och man anar att det hade varit bättre att aldrig förvänta sig något.
Jag tror oxå det är så att folk runt en fattar verkligen inte HUR trött man verkligen lyckas bli. Man får liksom nästan bryta ihop för att de ska erbjuda sig att ta hand om barnet någon liten stund. Försök med att vara jätte tydligen med hur du vill ha hjälp och avlastning så kanske den kan erbjudas.
Lycka till!
(den där fadern, han kan inte komma o ta hand om honom lite?)
mvh PPD
Åh vännen, jag känner igen mig så himla mkt. (men vad hjälper det)
SvaraRaderaOch vad trist det är när man bygger upp förhoppningar om lite tid utan det ständiga passet, och så uteblir det. Då dyker bitterheten upp och man anar att det hade varit bättre att aldrig förvänta sig något.
Jag tror oxå det är så att folk runt en fattar verkligen inte HUR trött man verkligen lyckas bli. Man får liksom nästan bryta ihop för att de ska erbjuda sig att ta hand om barnet någon liten stund. Försök med att vara jätte tydligen med hur du vill ha hjälp och avlastning så kanske den kan erbjudas.
Lycka till!
(den där fadern, han kan inte komma o ta hand om honom lite?)
mvh PPD
åh jag känner tyvärr igen mig. Fast min familj har bara inte tid. De skulle nog vilja men de har otroliga busy bee liv. fast när vi ses så tar min syster Bambi även när han är gnällig, mamma försöker med men är lite valhänt. Har du pratat med dem om det? Kram!
SvaraRaderaBjörn: Du har rätt i att man håller ett tag, men sen behöver man få fly fältet för att återkomma med nya krafter. Börjar nog närma mig en kritisk punkt där jag skulle vara så mycket bättre för A om jag fick komma iväg en sväng och släppa allt lite. Kanske morgondagens frisörtid kan vara en ljuspunkt? Jag hoppas!
SvaraRaderaPPD: Ja, det värsta är ju dom där förhoppningarna. Att man sänker garden när man åker hem till sina föräldrar och förväntar sig lite omsorg. Och så känns det som man får stå pall för ännu mer än hemma hos sig själv. Hu. Fadern tar hand om, men har ännu inte varit själv med honom några längre stunder, tänkte skriva om pappaumgänget inåt inlägg snart, ska bara sortera lite tankar först...
Yevonde: Bra att viljan och förståelsen verkar finnas hos din familj iaf! Dom får skapa tid, semestern kanske? Har inte pratat med min familj, är rädd för att dom ska ta det som krav och kritik och rädd för "ja men du har ju själv valt att skaffa barn, nu får du faktiskt ta hand om honom också" för det orkar jag inte med.