Lyckan

När vi busar och han gapskrattar. Då stannar tiden och en avgrund av lycka öppnar sig under fötterna och där rutschar jag ner med rasande fart och tar ett dopp i ett bubbelbad bestående av jordens alla färger och allt solsken i hela världen och sen upp igen. Så fint är det.

En bra sak med att vara två hemma måste vara att det bara vore att ropa så den andre kommer springande med kameran för filmning av denna magi. Det är ju så att det där stora och glittriga blir ännu större dom stunder det är mer än jag som upplever Alfons finheter. Och det tråkiga med att vara bara en blir ännu tråkigare när jag är ensam om att se och höra det där underbara.

Men min tacksamhet över hans existens är oändlig. Ännu mer så nu när jag just kollat dokumentären "Den sköra tråden" på SVT Play. Den är inspelad på Neonatalcentrum i Lund och borde egentligen inte ses av en som fortfarande har hormonnivåer höga som skyskrapor. Och en i övrigt mycket sentimental läggning. Den handlar om pyttesmå bebisar, inte mer än halvfärdiga, som kämpar för att överleva i den bebisovänliga miljön utanför livmodern. Vissa lyckas, andra inte.

Och att Alfons finns, i det perspektivet. Jag kan inte lukta mig mätt på honom, vill inte lägga ner honom i sängen, kramar honom hårt och pussar så han vaknar fast han just skulle somna.

Älskade barn.

Bäste Alfons