Det gick ju sådär

Igår då stora dagen, för första gången borta från barnet flera timmar. Åkte iväg ifrån nymatat barn med noga instruerad mormor vid halvett ungefär. På väg in till stan var det kaos. Stora studentutspringardagen, det hade jag helt glömt bort. Trafikköer och mycket upptaget på parkeringsplatserna. Till slut fann jag en mitt framför stans centralaste gymnasieskola :) Kanske var det ingen som ens hade vågat hoppas på att det skulle finnas en plats där.

Kryssade mellan gratulanter, ballonger, blomsterkvastar och skyltar på min väg mot salongen. Och började grina så klart. När slutar man vara så här rörd över allt som har med ens barn att göra? Jag tänkte så klart tanken att jag en dag skulle stå där med en skylt som det står Alfons på och vänta på det finaste barnet. Åh nu börjar jag igen... För det går ju över nån gång det här lipandet, eller hur? Inte har mina föräldrar gråtit över min fantastiskhet hela min barndom? Faktiskt inte en enda gång vad jag kan påminna mig. När övergår barnen från att vara himlens kronjuveler och uppta hjärtats alla rum till att bli mer vanliga personer som är lite besvärliga och som man är lite irriterad på?

Kom fram till salongen och påbörjade min långbehandling. Jag försökte chilla men var på spänn för det drog i navelsträngen nästan hela tiden. Både jag och frisörskan försökte övertyga mig om att han har det bra, han är med sin mormor, han har mat och är nöjd och belåten. I schamponeringen fanns stolar med inbyggd massage. Spejsat. Min frisörska har börjat på nytt ställe och så var det minsann inte på förra plejset. Tjusigt värre på det nya. Jag försökte slappa och njuta av egen tid men ville mest att hon skulle skynda sig. Efter två och en halv timma var det klart.

Kvart i fyra var jag hemma igen med andan i halsen efter att ha kryssat bland studentflaken på väg från stan. Då hade han inte ätit!!! Han hade vägrat ta flaskan! Mitt barn hade varit hungrigt! Hemska hemska tider, han hade varit ledsen och trilsk men log nu glatt när han återsåg sin moder. Navelsträngsryckningarna hade alltså inte varit inbillning. Han slök mig lystet när jag med skor å allt slängde mig på sängen för att mata den hungrande.

Maj gadd. Nu ska det övas minutiöst med flaskan. Med alla framtida barnpassare. Och då kommer jag ringa hem varje halvtimme och fråga hur det går. Helt bortom mina principer. Jag skulle ju vara en kool mama. Men herregud, han hade hungrat, det smärtar i hjärtat.